Nu sitter jag här i snöyran och sorterar vykort. På baksidan läser man denna text:

Jo,visst! Det var här det började en septemberdag 1954.
Jag startade mina akademiska studier hösten 1953. På den tiden hade vi enbart teoretiska ämnen de första 5 terminerna. Första året lästes anatomi och histologi. Vi skulle lära oss det latinska namnet och läget för alla ben, muskler, nerver, blodkärl, you name it, i människokroppen. Den egentliga tentamen för professorn kom först efter två terminers tragglande.
MEN
För att man skulle vara säker på att vi verkligen flitigt förkovrade oss hade vi varje vecka gruppvis så kallade duggor för en amanuens.
Andra halvåret fick varje grupp ett ett äkta människolik att dissikera .

Rembrandt: Dr Tulps Anatomilektion

Amanuensskapet utdelades som någon form av ”extraknäck” för äldrekursare och jag blev faktiskt (efter vad jag senare förstod en animerad diskussion) vid slutet av vårterminen 1954 utnämnd till Lunds Universitets Anatomiska Institutions första kvinnliga dito!

Det var först på hösten som jag fick mig tilldelat en duggrupp – bland dem som hade startat sina medicinstudier först VT-54.

Det var ju litet nervöst att möta sina adepter första gången. Men de var ju bara tre!?
Då säger en av flickorna – (de var två pojkar och två flickor):
-”Han har vattenkopporna! ”
Jag såg då framför mig en liten gosse…
Hon tillade : ”Men du behöver inte vara nervös, han brukar läsa på!”
Den lille gossen utrustades med ett par glasögon!

Denna bild passade jag på att ta när jag häromsistens var nere i Lund på barndop.
Det visade sig ej längre vara den Anatomiska intitutionen utan Kulturanatomen….

När det var dags för nästa veckas dugga var det ett strålande väder. Jag kom i god tid och stod och väntade på gruppen i solskenet vid den ensamma grindstolpen här till höger. Jag hade på mig min Montyduffel:
Liksom Montydressen var duffelmodet inspirerat av militärklädseln under WW2.
När denna inköptes, på Nils Anderssons i Helsingborg var det mycket nymodigt med Lodenrock . Den var vid inköpet ofodrad, men min sömnadsdugliga moder hade försett den med det rutiga fodret.

Sist att anlända var den ”lille i glasögon”. Han kom mot mig längs Biskopsgatan. Bortsett från att ansiktet var fullt med ärr efter koppor, var han mycket olik mina förväntningar!
Han log inbjudande och hans rödlätta hår gnistrade i motljuset.
Han såg ut som Styrman Karlsson.
Intrycket förstärktes av den blå sammetströja med av modern istickad polokrage han bar under kavajen!

Den gamle har under de 55 år som vi sedermera umgicks också ofta givit sin begeistrade skildring av mig i bemälda duffel och tydligen hellugg!

Här en bild från parken utanför”Asis”. Den lille mellan två ”duggkamrater”.
Läs den spännande fortsättningen