Kategoriarkiv: Första världskriget

Pinsamt intermezzo

Publicerat av
Svara

Hela veckan har gått i avkopplingens tecken. När jag var uppe på vinden för att hämta ner adventspyntet snubblade jag över en gammal deckare:  
Pinsamt intermezzo  på Bellonaklubben av Dorothy Sayers.
The Unpleasantness at the Bellona Club is a 1928 novel by Dorothy L. Sayers, her fourth featuring Lord Peter Wimsey.
Inspirerad av min omläsning av Gaudy Night  avverkade jag snabbt även denna.

Den är nummer 98 i Delfinserien , (Inga dåliga grejor!), gavs ut på svenska 1963 och kostade 4.50

Hade jag inte redan haft boken, skulle jag föredragit att läsa den på engelska – översättningen är litet ”förnumstig”. Nu så här 45 år senare lägger jag ju märke till helt andra ting t.ex.

Written after Sayers’ marriage to World War I veteran Oswald Arthur ”Mac” Fleming, the book explores the effect the ”Great War” had on its veterans. The book opens on Remembrance Day, a momentous occasion in a country where every adult had lost someone in the war. General Fentiman’s shell-shocked grandson George tells Lord Peter:
“Oh rotten as usual. Tummy all wrong and no money. What’s the damn good of it, Wimsey? A man goes and fights for his country, gets his inside gassed out, and loses his job, and all they give him is the privilege of marching past the Cenotaph once a year and paying four shillings in the pound income-tax.”

Som alltid är DS´ stil mästerlig, underfundig och elegant. Det är inte bara Volvos värde som varar…

111111111111

Publicerat av
Svara
När jag i fredags slog upp tidningen blev jag upplyst om dagens intressanta datum.
Once in a lifetime!
Jag stod med darrande hand kl 11 minuter över 11 på förmiddagen och försökte fånga en bild markerad med 11.11.11.
Se ovan
Det har ju nu under 2000-talets första decennium varit extra utbud i talmagi
OCH
För den gamle och mig signalerar den 11/11 kl 11 något helt annat…
Den 20220222 22.22 får jag nog ej uppleva misstänker jag…

Och ibland blir den aldrig densamma mer….

Publicerat av
2
 Ibland liksom hejdar sig tiden ett slag
Och någonting alldeles oväntat sker
Världen förändrar sig varje dag
Och ibland blir den aldrig densamma mer
 som ju  AH skrev när Jolo dog

stämmer ju även in på den sinnesstämning som präglar oss efter Behring Breivik-massakrerna i Oslo och på Utøya. Visserligen har jag ju kollat dagligen och sällan funnit att det finns anledning att lyssna på Sommar
MEN

 när jag igår såg att det var Jan Carlzons tur blev jag intresserad.
Jag frågade mig:
”Kommer han att beröra Tragedin i Norge?”
NEJ
det gjorda han inte
MEN
Utlovat skulle han prata om:
 – Sommar med mig ska handla om det kärleksfulla ledarskapet, om att det är i mötet med andra människor allt händer, och om svårigheten att hitta sig själv när hela livet varit ett uppdrag.
OCH

när han inledningsvis pratade om hur han anlände till världen som tredje barn till sina föräldrar, efter att de två äldre dött, den ene perinatalt, den andre genom olyckshändelse i 2 1/2 årsåldern, och hur detta präglat honom genom  deras omedvetna förväntningar att kompensera dem för förlusterna,  resp. en nära dödenupplevelse som SAS-chef slog ju hans program an den rätta tonen direkt!
Jag har inför en nära förestående resa till Berlin börjat läsa Folke Schimanskis Berlin och har just kommit fram till perioden 1917-1925. 
Vi skandinaver som ju länge varit förskonade från våldsamma attacker på  vårt öppna samhälle, många unga vet ju knappt något om kalla kriget,  andra världskriget, Förintelsen eller för den delen Första världskriget, får ju en påminnelse om att det ONDA är en realitet.

Se även 
Det började redan 356 fKr! 

Verkställning

Publicerat av
4

Jag lade ju  i början av juni upp en PLAN för sommarläsningen. Sedan har jag i en månad varit sysselsatt med Sommarfesten. De sista gästerna åkte hem den 6/7 – och sedan har jag endast tyat med en Statsminister – som ju inte ens var omnämnd i PLANEN.

MEN
Nu har jag i alla fall omläst en bok, nämligen När vi red efter räv av Siegfried Sassoon.
  (Den gula i mitten)
Ja, EGENTLIGEN INTE…

Vi tar det från början:

Som jag tidigare berättat bl.a. i avsnittet Bokhandelsmedhjälpare:

Bokhandelsmedhjälpare var en fin yrkeskår som det skrevs böcker om.
En fin företrädare var min ingifte morbror Rulle.
Han hette egentligen Oscar Rudolf – född som han var 1902 den 11 oktober!
Eftersom han och min moster Elsa inte hade egna barn fick jag vid hennes död 1980 (Rulle dog redan 1977) ärva hans vidlyftiga bibliotek – som jag fortfarande sliter med att sortera!

MEN
Innan jag deponerade de flesta  på vinden försökte jag sortera fram böcker av intresse. Det fanns bl.a. böcker med personlig dedikation av ex. Harry Martinson och liknande. Sedan visste jag av erfarenhet att böcker ur Albatrosserien ofta var BRA.
Under 80-talet blev det föga läst. Då gällde under fritiden huvudsakligen orientering i när och fjärran. Efter väl förrättat värv var man trött, och vilade mest.
Av någon anledning, kanske för det beledsagades av ett sirligt  formulerat gåvobrev från förlaget, började jag dock läsa  När vi red efter räv av Siegfried Sassoon.
  OCH

Blev totalt fängslad. Hans beskrivning av den kittlande förväntan i höstlig , dimmig kyla som samlingen inför en jaktdag innebar kände jag igen: precis så är det för oss orienterare! Vi är också ute i ur och skur och ”jagar” efter något – Tankens skärpa under kroppslig möda – Det är viktigt att prestera BRA, men inte LIVsviktigt…
 Även om man misslyckas har man fått ”en sil” av natur, motion och frisk luft – och den trevliga eftersitsen då äventyret diskuteras med likasinnade.

SÅ
Jag berättade att denna Sassons bok var en av åtminstonee de 20 bästa jag någonsin läst 
Någon gång på 90-talet fick jag så den här boken i gåva:

 Således denna gång på originalspråket

Historien upprepar sig: ANDRA gången jag läser en bok jag tyckt om är den ännu bättre.  Det är inte bara det att han skriver en ypperlig engelska, berättelsen om hästinköp, förberedelser, sportutövandet (inte bara foxhunting utan även cricket) beskrivs i detalj med en myckenhet fackuttryck som jag dåligt förstår, men som speglar hans totala uppgående i dessa sina intressen.
 Han skriver den här boken 1928, och nämner själv hur han förbluffas av 
hur annorlunda världen ter sig sedan han i AUGUSTI 1914,  två dagar innan krigsutbrottet, tog värvning.
Anledningen till att jag läste om denna bok JUST nu, är att den ju ingår i mitt projekt att avläsa tidsandan 1900-1914 
OCH 
Nu är det de två sista kapitlen:
Part NINE: In the Army ss 229 – 252 och
Part TEN At the front  ss  253 – 289 

som jag egentligen inte hade något minne av efter första genomläsningen, som denna gång ger den största behållningen! Han beskriver hur den ungdomliga äventyrslystnaden sakta övergår i förfäran allteftersom flera av hans kära jaktkamrater dödas. Samma stilistiska pregnans som han använder för att skildra sitt sportutövande kommer nu till användning för att skildra den triviala men fasanfulla meningslösheten ”in the trenches ”.
OCH
ger en ny dimension till Ture Nermans dikt!
Internet fanns ju inte så jag kunde ju inte heller på samma sätt kolla ”hur det gick se´n”:
At Craiglockhart, Sassoon met Wilfred Owen, a fellow poet who would eventually exceed him in fame. It was thanks to Sassoon that Owen persevered in his ambition to write better poetry. A manuscript copy of Owen’s Anthem for Doomed Youth containing Sassoon’s handwritten amendments survives as testimony to the extent of his influence and is currently on display at London’s Imperial War Museum. To all intents and purposes, Sassoon became to Owen ”Keats and Christ and Elijah”; surviving documents demonstrate clearly the depth of Owen’s love and admiration for him. Both men returned to active service in France, but Owen was killed in 1918. 

Gorkij och Lenin på Capri

Publicerat av
Svara
Det har ju varit ett tag sedan jag redogjort för Munthes liv på Capri.
SÅ
blev jag fredagen den 27 varse detta TV-program 
(som jag således intresserat tog del av):
Den andra revolutionen – Gorkij och Lenin på Capri
Regi: Raffaele Brunetti, 2010, 52’

I slutet av förra sekelskiftet samlades kring Maxim Gorkij på Capri några av de mest aktiva tänkarna inom den ryska revolutionära politiken. Här bodde också filosofen Alexander Bogdanov, ledaren för Bolsjevikpartiet. Under sju år skrev och smidde de tillsammans sina planer och startade den första revolutionära skolan, mer känd som ”Capriskolan”. Lenin kunde inte hålla sig borta från den plats som allt mer hade blivit det viktigaste centret för partiets verksamhet och fonder och kom även han till ön. Paradoxalt nog var det alltså just på jetsetlivets Capri, på den tiden befolkat av Europas dandies, kungligheter och avantgardekonstnärer som spelet om Rysslands framtid skulle äga rum.

 Bogdanov och Lenin spelar schack under överinseende av Gorkij
TYVÄRR
förlorade Capriskolan greppet om revolutionen
I En osalig ande hittar vi omnämnandet av Gorkij på sid 393 i ett litet kapitel som heter Rilke, Key och Gorkij och beskriver Ellen Keys besök på Capri mars 1908. Kronprinsessan Victoria var dock klen och sängliggande varför envoyén Bildt i ett brev till utrikesminister Erik Trolle redan omtalade kronprinsessan i förfluten tid: Var beredd på att nyheterna om henne ej kunnat bli annat än dåliga. Det är stor skada, ty det var dock gott gry i henne och hon kunde ha blivit Sverige till verkligt gagn.
Rilke, Key och Gorkij
Så illa var det inte. Men tillräckligt illa för att Vicoria inte skulle kunna ta emot den österrikiske poeten Rainer Maria Rilke, som redan i februari bodde hos sin väninna Alice Faendrich i Villa Discopoli nere i Capri. I mars kom Ellen Key – denna gång i sällskap med Hanna Pauli – på besök men då var Axel i Baden. I stället fick fröken Key tillfälle att träffa en nyinflyttad capribo, Maxim Gorkij, som kommit till ön i november 1906. Hon blev starkt intagen av den ryske författaren. Han är, skriver hon, ”den typiske ryske arbetaren full av godhet, ärlighet , äkthet… hela hans väsen mycket dämpadt, tafatt, i högsta grad enkel; rösten låg och mild, håller sig alldeles från allt uteliv, all ´bohême`´, lever i största stillhet, dricker mjölk och äter mycket litet, älskar sin ryska enkla kost, som hans fru kokar ibland.

Mera kultur

Publicerat av
Svara
 Innan äntringen uppför Berget till fyren och Naturum gjordes ett snabbt besök i Mölle hamn

Igår gick veteranernas årliga kulturutflykt av stapeln. Visa av erfarenheterna från resan i Österled i fjor hade följande föriktighetsmått vidtagits:

 – besöksmålen låg i närområdet
 – flera var inomhus och sålunda väderoberoende
 – reservprogram tillhandahölls.

Under rekognosceringen har det hela tiden varit ett ”förtjusande” väder, sol, värme och vindstilla. När dagen randas är det visserligen uppehållsväder men blåser en styv kuling med 18 sek/m i vindbyarna. Den planerade utomhuslunchen i Mölle hamn får inställas!

 MEN
Vi passar på, efter intressant guidning under 1 1/2 timme i Krapperups slott, att närmare bekanta oss med parken – som ju också erbjuder lä för vår picniclunch!

I den vid tidigare besök inköpta boken ovan finns mycket intressant information om hur Mölle alltsedan en blygam start 1845 blivit en turistort av stora mått med kulmen när järnvägen invigdes 1910 och de följande åren då ”Synden i Mölle” skildrades av både svensk, dansk och tysk stumfilm och som tog ett brått slut söndagen den 26 juli 1914, då alla kvarvarande tyskar försvann från Mölle.
” De flesta var tysta och sammanbitna inför hemresan och kom aldrig mer att återvända”

Svarta veckan inleddes torsdagen den 23 juli 1914. Då sade Serbien nej till en rad ultimativa krav från Österrike, bland annat om österrikisk medverkan i mordutredningen i Sarajevo. Därefter kom händelserna slag i slag: på måndagen förklarade Tyskland krig mot Frankrike. På onsdagen anföll Tyskland Belgien, Storbritannien förklarade krig mot Tyskland. På fredagaen förklarade Österrike krig mot Ryssland.

Detta står att läsa på sid 103/296 –  
Skildringen fortsätter fram till 2010!
Den spännande(?)
fortsättningen
kommer att redovisas.

Synden i Mölle

Publicerat av
Svara

I min kombinerade strävan att läsa alla gamla understreckare, planera årets kulturutflykt och kartlägga tiden 1900-1914, har jag hittat en pärla:

Understreckare 17 juni 2007

 Tysk läsövning:
Wilhelm II. wurde am 27. Januar 1859 als ältester Sohn von Kronprinz Friedrich Wilhelm, dem späteren Kaiser Friedrichs III. und seiner Gemahlin, Kaiserin Viktoria, in Potsdam geboren. Der Enkel Kaiser Wilhelm I. besuchte das Gymnasium im Nordhessischen Kassel, 1881 heiratete er Prinzessin Auguste Viktoria von Schleswig-Holstein-Sonderburg-Augustenburg, 1888 übernahm er die Krone von seinem Vater Kaiser Friedrich III., der nach nur 99tägiger Regierungszeit infolge eines Kehlkopfkrebses verstarb.
——
Die Regierungszeit Wilhelms II. endete mit der zu erwartenden Niederlage Deutschlands im Ersten Weltkrieg. Am 09. November 1918 dankte er als Kaiser ab, am 28. November 1918 erklärte er aus dem holländischen Exil seinen immer währenden Thronverzicht. Versuche der Siegermächte Wilhelm II. in ihre Gewalt zu bekommen und in einem Schauprozess als Kriegsverbrecher zu diffarmieren scheiterten am hartnäckigen Widerstand der niederländischen Regierung. Mit ihrem Mut und ihrer Anständigkeit ersparten die Holländer so nicht nur dem Hause Hohenzollern sondern im Grunde allen Deutschen eine weitere tiefe Demütigung durch die perfide Willkür der Siegermächte. 1941 verstarb Wilhelm II. in seinem holländischen Exil in Dorn.

Förkrigskvalitet

Publicerat av
1

Ända sedan julkalaset 1985 har denna digra (6cm tjock!) utställningskatalog legat i bokhyllan intill min säng för ”snar” genomgång!

 1985: Großausstellung Traum und Wirklichkeit. Wien 1870–1930, 
gestaltet von Hans Hollein; 
622.000 Besucher bedeuten Wiener Rekord
Två utav dem var moster Ebba och Dagny, faster Stinas lillasyster 
De gjorde många resor tillsammans

En bild från min 60-årsdag 1995:
Stina, hennes son kusin Hans och Dagny

Under punkten ”En resa vi gjort” berättade de  (samma år 1985) om denna resa till Wien och förärade mig katalogen, som jag faktiskt bläddrat intresserat i åtkilliga gånger. Katalogen har 24 kapitel. Där berättas  på 800 sidor med åtskilliga illustrationer om:
Operetten Läderlappen, Otto Wagner, Gustav Mahler, Siegmund Freud, Wiener Werkstätte, Adolf Loos, Gustav Klimt, Egon Schiele, Oskar Kokoschka, Robert Musil, Karl Kraus, Ludwig Wittgenstein Max Reinhardt,Wozzek (Alban Berg) och mycket mera;

Det har ju inte blivit av…
MEN
Nu har den införlivats med projekt Europa 1880-1914

Axel Munthe 7: San Michele

Publicerat av
3
 
En skapelse av den mest fantastiska skönhet, poesi och onyttighet som jag någonsin sett.
HENRY JAMES
 Ovanstående uttalande gjorde Henry James  efter att han 13 juni 1899 bevistat Anacapris Sankt Antoniusfest och noterat AM:s färdiga villabyggande. 

 Som jag påpekade när jag  refererade Mina unga år:
  AR.s skildring av mötet är karakteristiskt hur han sedan, under de 434 sidorna, i detalj skildrar alla människor han möter – och de är åtskilliga – fullt i klass med Axel Munthe !

Axel Munthe var ju född 1857. Första gången han kom till Capri var 1876 – då hals över huvud nerrest till Medelhavet för att försöka undkomma lungsotsdöden (det var  en lyckad expedition – han blev ju  92 år…)
Sedan återvände han  regelbundet – vid ett sjukdomsrecidiv avvecklade han ju sin praktik i Paris och tillbringade närmre ett år på Capri 1888 innan han återigen blev praktiserande läkare i Rom.

MEN
Fram till 1889 hade han ingen fast bostad där, utan hyrde.Sedan får han 1/6 1895 möjlighet att köpa ett hus med utsikt över havet och ett gammalt förfallet kapell (=helgat åt Sankt Mikael) . Han har som vanligt ont om pengar men kan låna till inköpssumman.

Under åren 1890-96 hade AM en regelbunden årsrytm. I maj tog han sin kutter ”lady Victoria” till Capri, varifrån han under sommarmånaderna seglade och kappseglade i Medelhavet. Framåt sensommaren åkte han till England och Sverige – hälsade på bekanta, såg till patienter – och seglade, mest på Isle of Wight och svenska västkusten (där ju också kungafamiljen semestrade).
Sedan var han åter i Rom och sin praktik till ”säsongen” i november.
1896 börjar han så bygga sin dröm.

Kapitlet som skildrar detta är sidorna 303-324 i Jangfeldts bok. Han beskriver i detalj de olika inköpen och byggprojekten, och på dessa 21 små sidorna finns även många bilder.

Inemellan får man  reda på en del personer som besökte honom utöver Henry James:
1896 Marie och Søren Krøyer  (då den senare ritar porträttet ovan)
1897 Oscar Wilde  (just utkommen från fängelse) med lord Alfred Douglas

 BJ:
En kejsare lik tog Axel emot den ena kungligheten efter den andra 

 BJ påpekar att en del av det som berättas om detta i Boken om San Michele är fel – så uppenbart fel att det är underförstått att läsaren skall inse det!

MEN
Sant är att Mayerlingdramats Rudolfs änka, kronprinsessan Stephanie var där, liksom exkejsarinnan Eugenie, Napoleon III:s änka.
”Eugenie bjöd Axel att tillbring några dagar med henne på sin yacht ”The Thistle”. Med på resan, som gick till Sicilien, var bland andra hennes släkting Joseph Napoleon (Guiseppe) Primoli, vars morfar Charles Bonaparte, furste av Canino och känd ornitolog, var brorson till Napoleon I. Greve Primoli var en bildad och originell herre, som bebodde ett stort palazzo i Rom tillsammans med sin ännu mer kufiske bror Louis (Luigi) – det inrymmer numera Roms Bonapartemuseum. Bland hans vänner och bekanta räknades Alexander Dumas, Theophile Gautier, Paul Bourget, Gabriele dÁnnunzio – och Axel.”
 OCH
I juli 1953 var ju även JAG där!
Då var ju Axel Munthe död – men bara sedan fyra år!

Svensk konsert

Publicerat av
1

I torsdags var det dags för konsert igen – denna gång med enbart svensk musik på programmet.
Först ett kort stycke, POEM, av Stefan Lindgren, som var i salongen och mottog uppskattande applåder.

Sedan spelade Ulf Wallin Tor Aulins Violinkonsert. 

Den hörde jag flera gånger på 70-talet, det var ett verk Arve Tellefsen hade på sin repertoar.

Avslutningsvis fick vi höra Hugo Alfvéns Symfoni nr 2 i D-dur.  

Dirigent var Andrew Manze, som ju alltid , på ett inspirerande sätt, kåserar om verken före framförandet. Denna gång undrade jag  hur stor njutningen skulle bli – han inledde med ”This is not a great symphony ”– och den var 55 minuter lång.

Det visade sig bli riktigt intressant:

Hugo Alfven (1872-1960) skrev första satsen 1890 (då han ju bara var 18 år) Den fullbordades först 1898 och då var han i en helt annan livssituation – och var också en mycket mognare tonsättare!


Hugo Alfvén är ju ännu en intressant person som ingick i det slutande 1800-talets kulturella jetset, den värld som gick i graven med utbrottet av Första världskriget.
 
Han första hustru Marie Krøyer är ju ett känt motiv från Skagen!