10-talet

Del 2 av Jolos”Världshistoria i vårt sekel är avverkad

Fram till krigsutbrottet 1914 härskade framstegstron, utvecklingsoptimismen.”

Sedan blev det ju bara eländes elände med Första världskrigets utbrott, kejsar- och tsardömets störtande, ryska revolutionen, Versaillefreden. 

Jolo ger många detaljerade  inblickar  i förspelet, genomförandet, förvecklingarna och efterspelet framför allt i Ryssland och Tyskland. Särskilt fäster jag mig vid hans föga smickrande porträtt av Hindenburg i samband med fredsförhandlingarna.

 Han ägnar ett uppslag till utvecklingen i Italien:

” När kriget bröt ut var Frankrike, England och Ryssland sammanslutna i ett löst förbund. Tyskland Österrike-Ungern och Italien i ett mycket fast. Det första höll, det senare sprack. Italien gick inte med i kriget på bundsförvanternas sida, främst därför att den italienska opinionen var emot Österrike och betraktade det utbrutna kriget som ett österrikiskt anfallskrig.”

 I skildringen ingår beskrivning av Gabriel dAnnunzios och Benito Mussolinis  handlande och utveckling.

” 1911-20 var Mexico en orolig granne för USA…” Victoriano Huerta, Pancho Villa och Zapata….

 …och så Irland förstås med Påskupproret 1916 

 Insprängt finns bara enstaka ”annorlunda” nyheter som

– 1911 stals Mona Lisa för att återbördas 1913

 – Ryska baletten (i Paris) 1909-1913 med  Diaghilev, Nijinskij och deras kompositör

   Igor Stravinskij

 – Tungviktsboxning med titelhållarna Jack Johnsson, Jess Willard och

    4 juli 1919 Jack Dempsey! 

 – Endast ett uppslag med vetenskap och kultur där Albert Einstein figurerar bredvid DH Lawrence och James Joyce  (Inbakat i krigshändelserna finns dock Jaroslav Hasek med Den tappre soldaten Svejk.) 

–  Och så film förstås: Greta Gustafsson, Asta Nielsen, Charlie Chaplin, Mary Pickford och DouglasFairbanks

Dags för tjugotalet!

Min första deckare!

1974 när vår moder dog skiftade vi boet efter våra föräldrar. Som jag tidigare berättat innehöll det åtskilliga böcker. Ännu fler fanns i kvarlåtenskapen efter morbror Rulle, som efter moster Elsas död 1981 föll oss till del. Jag var ju då mitt uppe i livet med jobb, barn, fastighet och och trädgård. Det fanns inte tid för sortering, utan det mesta åkte osorterat upp på vinden.

NU

 Efter inträffat änkestånd har ju ”tiden” infunnit sig.

I samband med att jag i slutet av november  går upp och hämtar ner julsakerna

 tar jag också ner en låda av ”assorted books…”

OCH

Vad hittar jag väl där?

Min föräldrar läste på 40-talet flitigt deckare

MEN

De lånade dem i en privat inrättning på Kullagatan i Helsingborg som hette ”Boklådan”.

Lördagar vandrade vi ner till Sundstorget, köpte grönsaker, därefter kött hos Nils Andersson på hörnan, sedan hem via Kullagatan och Boklådan där vi bytte bok.

Dessa, mest deckare, ex Stieg Trenter – var ”olämpliga” så jag hänvisades till att speja mig fram i bokhyllorna hemma.

Bl.a.hittade jag den här.

Det är således den första deckare jag läst – Jag kan väl ha varit ”en femtan år”

Jag minns den bestämt för jag blev totalt förbluffad när jag kom till upplösningen.

NU är den OMLÄST – årets tredje lästa.

Ur Wikipeda:

Christie var mycket produktiv och skrev totalt ett åttiotal kriminalromaner och noveller,  ofta två–tre per år. Trots att hon gillade att bryta traditionella mönster i sina deckare – hennes Dolken från Tunis är berömd för sitt överraskande slut – var hon mån om att alltid vara rättvis mot läsaren så att all information för att lösa gåtan finns tillgänglig innan förklaringen ges.

AC utgav sin första deckare 1920, En dos stryknin,  där Hercule Poirot är med redan från början. Hon provar en del andra genres

MEN

 Efter denna andra bok med Hercule Poirot 1926, övergår hon huvudsakligen till att skriva deckare.

Av de åttio deckare som AC tydligen skrivit har jag nog läst hälften…

Jag kan inte erinra mig att jag någonsin läst OM någon förrän nu. På grund av att jag väl minns hur det gick – är jag nu väldigt uppmärksam på AC:sberättarteknik:

Jag blir väldigt imponerad av hennes skicklighet.

Årets bästa!

Genom inte bara skicklighet

UTAN ÄVEN

en god portion TUR blev

Årets sista = Årets bästa läsupplevelse.

Skickligheten bestod i att jag ju så gott som dagligen bevakar

SvD kulturbilaga och dess bokrecensioner.

DÄR

läste jag 23 oktober Carl-Johan Malmbergs recension av den svenska översättningen:

 Fulländad prosa 

Engelskt liv under 1900-talets första halva är den mest kartlagda intellektuella miljön. Alla med någon betydelse har en stor biografi. Alan Hollinghursts ”The stranger’s child” skakade om genren. Nu finns den i svensk översättning och Carl-Johan Malmberg läser en bok av vad han anser vara Englands bästa romanförfattare

Jag beställde med vändande post den engelska versionen i pocket till det facila priset 69:-.

Jag visste ju, efter att ha läst A line of beauty att han kunde skriva….

 MEN

 Redan när jag slår upp boken och läser den första av de 560 sidorna grips jag av förtrollningen:

She´d  been lying in the hammock reading poetry for over an hour. It wasn´t easy: she was thinking all the while about George coming back with Cecil, and she kept sliding, in small half-willing surrenders, till she was in a heap, with the book held tiringly above her face. Now the light was going, and the words began to hide among themselves on the page. She wanted to get a look at Cecil, to drink him in for a minute before he saw her, and was introduced, and asked her what she was reading. But he must have missed his train, or at least his connection: she saw him pacing the long platform at Harrow and Wealdstone, and regretting he´d come. Five minutes later, as the sunset sky turned pink above the rockery, it began to seem possibe that something worse had happened. With sudden grave excitement she picturerd the arrival of a telegram, and the news being passed round; imagened weeping pretty wildly; then saw herself describing the occasion to someone, many years later, though still without quite deciding what the news had been.

Det är 1913 och Daphne är 16 år. Detta första kapitel av  fem, betitlat  Two acres  efter herrgårdens namn beskriver hur den två år äldre brodern George, som just börjat i Oxford, bjudit hem en studiekamrat, Cecil – de dök strax upp , de hade promenerat från stationen.

Sedan får vi följa trion under hela 1900-talet

 Kapitel 2 (=REVEL) utspelar sig i mitten på 20-taletCorley, det herresäte som Cecil växte upp på.Liksom i kapitel ett får vi smyga oss på gruppen. AH skildrar först naturen, det sociala spelet – först efterhand får man klart för sig vad som faktiskt tilldrar sig – OCH – tilldragit sig.

Cecil, som skrev poesi, stupade i första världskriget. Hans mamma har låtit förfärdiga ett gravmonument och nu har familjen samlats för att bli intervjuade av en man, Oxfordvän till Cecil, som skall skriva en memoar.

Daphne är nu gift med Cecils yngre bror Dudley, Lord Valance, de har två barn;

Det är uppenbart, inlindat i aristokratiskt smalltalk, att det är en väldigt ”dysfunctional family” .

Kapitlet omfattar sidorna111-242, och jag undrar ända fram till sidan 195 VARFÖR det heter Reval!

Kapitel 3 ” Steady,  boys, steady!” utspelar sig sent  60-tal. Efter att ha varit rekvirerat som sjukhem under andra världskriget är Corley nu säte för en Public school.  Daphne dyker upp som svärmor till den lokala bankdirektören, Mr Keeping. Cecils poesi ingår i läroplanen, de flesta i den yngre generationen kan många verser utantill. Paul, ny banktjänsteman och Peter lärare vid skolan förenas i sin fascination för Cecil.

Den stora sammankomsten är en ”Opening night” där Peter spelar Liszt  fyrhändigt med Corinna Keeping, dotter till Daphne, (som nu i sitt tredje äktenskap heter mrs Jacobs) och Dudley Valance.

Som tidigare är det i metakommunikationen under ”minglandet” som man  får a hunch om vad som EGENTLIGEN tilldrar sig.

Kapitel 4  Something of a Poet.  I detta kapitel får vi följa Paul Bryant som föresatt sig att skriva en minnesskrift över Cecil Valance och, innan alla som kände honom är döda, försöka reda ut vem som var ihop med vem!???   Det går inte så bra…

 Sista kapitlet,  5  The old Companions det kortaste ss 519-564  beskriver en ”Celebration” för Peter Rowe – 9 October 1945-8 Juni 2008. Peter som vi mötte i kapitel tre som musiklärare på Corley hyllas för sina insatser som kulturpersonlighet på BBC. Närmast sörjande är hans  äkta make Desmond.   Paul Bryant, som nu är firad litteraturskribent är bland talarna. Fortfarande lever diskussionen om Cecil, vem som egentligen var far till vem.   Professor Jennifer Ralph, St Hildas College, Oxford, klagar över Paul Bryants bok om Cecil Valance,  ”England trembles ”där han försökt reda ut faderskapen till Daphnes barn, dvs bla Jennifers.

Alan Hollinghurst *1954-

2012 års resultat= 37

Tankar och äventyr

 

Det har ju varit intensivt med adventsfirande, snöskottning och julstök..

MEN

Jag har sakta strävat på med mitt läsande,

senast denna bok – som jag trodde jag läst, 

men upptäckte snart när jag beredde mig för OM-läsning, att jag alls inte gjort!

På grund av sin historia, som framgår av försättsbladets anteckning,

har den stått tillsammans med andra kultföremål i en särskild hylla.

Jag har inte förstått att Min ungdom omfattar tiden ända fram till och med kriget i Sudan

 och hans tidiga politiska kariär och avslutas

”Han hade alldeles rätt. Snart uppstod beskattningsfrågor, som kom att bereda mig nya svårigheter och upptog mina tankar och krafter, åtminstone tills i september 1908, då jag gifte mig och sedan levde lycklig i alla mina dagar.

 

För att återigen citera Tony Blair:

I was stunned! 

 

I stället för, som jag väntat mig, vara en fortsatt självbiografi efter Min ungdom, är det:

 

”Churchill began to put together yet another book, Thoughts and Adventures, a collection of newspaper articles which he had written over the past twenty years, on his flying adventures, his air crash, painting as a pastime, a near escape from death on the western front, cartoons and cartoonists, elections, and economics. In the book, Churchill gives his thoughts on the state of modern affairs. He discusses the threat of scientific progress, particularly the development of nuclear weapons. He also discusses the effects of mass civilizations on the human character.

 OCH

utgiven 1932…!

Företalet avslutas

  Le monde est vieux dit-on ; je le crois, cependant

Il le faut amuser encor comme un enfant.

 

Det är fascinerande att läsa  kapitel som Konsekvens i politik, Minnen från parlamentsval, Parlamentariska regeringar och det ekonomiska problemet *, Skall vi alla begå självmord (om kemisk, biologisk och nukleär krigföring), Om femtio år;

 Jag blir förbluffad över hur förutseende han var, inte bara om Nationalsocialismen och Hitler utan även om hur väl hans resonemang passar in på det politiska skeendet så här drygt 80 år senare! (T.ex*)

Sedan finns det åtskilliga skildringar av hans öden och erfarenheter som ansvarig minister under första världskriget: Ubåtskriget, Ludendorffs ”allt eller intet” och En dag tillsammans med Clemanceau, I luften;

 Allt skildrat på 310 sidor på ett pregnant men samtidigt blommande språk

När han 1953 fick Nobelpriset i litteratur,

EFTER

1946        Hermann Hesse        ”för hans inspirerande författarskap, som i sin utveckling mot djärvhet och djup tillika företräder klassiska humanistideal och höga stilvärden”

1947        André Gide         ”för hans vittomfattande och betydelsefulla författarskap, i vilket mänsklighetens frågor och villkor ha framställts med oförskräckt sanningskärlek och psykologisk skarpsyn”

1948        T.S. Eliot      ”för hans märkliga insats som banbrytare inom nutida poesi”

1949        William Faulkner      ”för hans kraftfulla och självständigt konstnärliga insats i Amerikas nya romanlitteratur”tyrka och intellektuell klarsyn levandegör en modern människas kamp för frihet och skapande”

1950        Bertrand Russell      ”som ett erkännande åt hans mångsidiga och betydelsefulla författarskap, vari han framträtt som en humanitetens och tankefrihetens förkämpe”

1951        Pär Lagerkvist   ”för den konstnärliga kraft och djupa självständighet, varmed han i sin diktning söker svar på människans eviga frågor”

1952        François Mauriac        ”för den genomträngande själskunskap och konstnärliga intensitet, varmed han i romanens form tolkat det mänskliga livsdramat”

ställde jag mig litet frågande

MEN

har nu ändrat åsikt

PS: Lästa böcker 2012 nu 36!

Sent omsider

I en blogg från den 28 februari 2011 utbrister jag:

Det blåser bister kallt ute trots att kvicksilvret klättrat uppåt. Däremot lyser vårsolen in genom fönstret, vilket uppmärksammat mig på att det nog är dags att städa litet…

Då fick jag plötsligt syn på den här bokserien i bokhyllan.

Så följer en  åsiktsdeklaration att snarast införliva bokserien bland

böcker som skall läsas inom kort...”.

OCH

där har boxen stått.

Det är först nu som jag kommit på att volymerna  genom sitt format och utformning

 inte lämpar sig för att LIGGA och läsas

UTAN

är, liksom SCOTCH

MÅLTIDSLITTERATUR.

Mer än hälften av utrymmet på sidorna upptas nämligen av fotografier.

Här bilder på Gorkij  1905 på Capri och Mark Twain i sängen.

På högersidan Picasso nyanländ 1905 till Paris och längst ner George Bernhard Shaw på valmöte.

 ”I den våldsamma engelska valkampanjen 1910 höll han socialistiska propagandatal.”

”Omkring 1905 gjorde den 38-årige ryske författaren Markim Gorkijs pjäs ”Natthärbärget” segertåg genom världen.—

1905 spärrades han in av tsarpolisen i fästningen Peter Paul i S:t Petersburg som allmänt samhällsfarlig, men den allmänna opinionen tvang myndigheterna att frige honom. Åretefter for han till USA och mottogs med öppna armar, inte minst av Mark Twain. —

Sean svek Mark Twain Gorkij när det befanns att denne reste till USA med en dam han inte var gift med. mark Twain vägrade gå på banketten för honom av ängslan för sin ställning hos publiken…”

NU

är således första delen  1900-1910 läst.

Det är ju högeligen intressant.

Vårt exemplar är ju en faksimil som presenterades på bokrea efter det att  JOLO avlidit 1974

Jag minns att jag kursivläste litet i den då och uppfattade det som väldigt exotiskt med denna skildring av perioden före och under första världskriget.

Så här 40 år senare är det ju plötsligt väldigt ”inne”.

Ur exten på baksidan:

 Det var den 34de lästa boken 2012.

Hyllieutflykt:3

Redo att inträda, försedda med audioguider

Exponeringen var förstklassig.

FÖRST

blev vi lotsade via föreläsningar om Howard Carters  bana som egyptolog

från det han som 17-åring  1891 började att teckna av gravdekorationer

tills han 1899 blev utnämnd till chefsinspektör för Egyptian Antiquities Service (EAS).

1905 blev han tvungen att ta avsked efter att ha kommit i delo med några franska  turister.

MEN

Så blev George Herbert, the 5th Lord of Carnavon

intresserad av utgrävning och anställde Carter 2007

De fick visserligen tillstånd av egyptiska staten att gräva i Konungarnas dal 1914

MEN

Första världskriget hindrade fullföljandet fram till 1917.

 Lord Carnavorns herresäte:

Highclere Castle

 SOM

är = Downton Abbey!

 Liksom  den fiktiva familjen Crawley fick Lord Carnavon finansiella svårigheter

i efterdyningarna till kriget och meddelade att han inte längre kunde finansiera utgrävningarna:

” After several years of fruitless searching, Carnarvon became dissatisfied with the lack of results and, in 1922, he gave Carter one more season of funding to find the tomb he was searching for.

Följ den spännande fortsättningen!

Aprilläsning

För ett år sedan var jag i full färd med att redovisa mitt läsande av Bengt Jangfeldts En osalig ande. Det krävde ju mer än sju inlägg.
 Genomgången av Axel Munthes öden och äventyr under hans liv  1857-1949,  blir ju samtidigt en belysning av Europas  kulturelits.

 SOM t.ex. Gorkij, och som uppmuntrade mig att efter 60 år läsa om hans självbiografiska böcker:
Jag har nu förtjust avverkat den första: Min barndom.

Böckerna som återfunnits i vårt ackumulerade bibliotek visar sig ingå i Bra Böckers klassikerserie utgivna 1981, och försett både av ett aktuellt Förord och på försättsbladet en kort biografi.
Gorkij hette egentligen Aleksej Pesjkov. När han på 1890-talet fick publicerat berättelser från sitt kringströvande liv i Ryssland valde han pseudonymen Maksim Gorkij. Maksim efter den tidigt bortgångne fader. Gorkij är ett adjektiv som betyder ”bitter”.
Ur förordet:
Det trotsigt romantiska draget i Gorkijs tidigare författarskap tolkades av kritiker ur den arbetarrörelse som på 1890-talet började växa sig stark som en ”revolutionär romantik”, som en ”marxistisk utmaning” av det tsaristiska samhället. Gorkij hade i för sig ingenting emot den tolkningen men han  tillade:”Ni kallar mig alltså marxist!. Ja, men inte en marxism enligt Marx utan en marxism som bultats in på mitt eget skinn” 

Liksom tidigare omläsningar av klassiker frapperas jag av hur utomordentligt STOR litteratur detta är! 

Gorkij var ju född 1868, för 144 år sedan; den barndomsvärld han beskriver är ju socialt och ekonomiskt en helt annan en vår, men ändå känns hans barnsliga klarögda beskrivning av vad som händer, hur han bemöts och reagerar på de vuxnas handlande, så välbekant. 
Jag kommer att tänka på Leif GW:s rapport från sin uppväxt – hur en överbegåvad envis pojke – blir missförstådd och ifrågasatt.
Gorkij blev tidigt faderlös, uppfostrades av en tyrannisk morfar och en glad och spännande historieberättande, men alkoholiserad mormor i ett Ryssland,  där det var en självklarhet att prygla och misshandla barn och hustrur vid minsta misshaglighet och visst inte  att man skulle gå i skolan lära sig läsa…

 Jag kommer att tänka på psalmen:
Ett litet fattigt barn jag är men glad jag är ändå…
Den lille Aleksej  låter all denna misär och elakhet liksom rinna av sig, erinrar sig glasklart de goda stunderna:
”Vi satt länge tysta. Det var en mild afton i de melankoliska indiansommardagarna när allt ännu blommar men vissnar och bleknar för varje timme, när sommarens alla starka mättade dofter redan fördunstat och det bara luktar kall fuktighet. Luften är sällsamt genomskinlig och kajorna flockas under det rödskimrande himlavalet. Allt är tyst och förstummat. Varje ljud – en fågels kvitter, prasslet av ett fallande blad – förefaller som ett högljutt buller och kommer en att förskräckt spritta upp för att åter sjunka tillbaka i tystnaden – den har omslutit hela jorden, ens bröst är räddat av den.
I sådana stunder blir tankarna renare och skirare än annars, men de är tunna och genomskinliga som spindelväv och låter sig inte fångas i ord. De blossar upp och försvinner som fallande stjärnor, men de hinner i alla fall bränna in i själen ett obestämt vemod, väcka den som med en smekning och försätta den i ro. Det är nu den börjar anta sin form för livet”
Alla de tråkiga yttre händelserna med sjukdom, misär och elakhet är bara antydda, mest som undran och fundering över vad som ligger bakom, vad som egentligen skett och varför, medan minst en tredjedel av skildringen består av sådana här beskrivningar av naturens skönhet och behag. 
Nu gläds jag åt att ge mig i kast med nästa volym innehållande såväl:
 Ute i världen
SOM
Mina universitet!


Marskonsert

Den 22 mars var det dag för säsongens näst sista konsert. Den var ”Pastoral”:
Solist i Joaquin Rodrigos Concerto de Aranjuez var Georg Guylas

Först spelades Lars Erik Larssons komposition med detta namn
i anslutning till 
Karin Rehnqvists : Between sea and the sky
   
ATT BRYTA ISEN
(Breaking the Ice)
ur ARKTIS ARKTIS!

”Sommaren 1999 fick jag följa med den svenska polarexpeditionen ”Tundra nordväst” upp till norra Kanada. Under en månad bodde jag på en isbrytare och flögs ibland iland med helikopter, för att följa forskarnas arbete med att studera tundran. Naturen, ”det stora vilda”, ljuset, det ofta snabbt skiftande vädret, allt var överväldigande upplevelser, som sedan jag kom hem krävde att få ta musikalisk form.
Att bryta isen berättar om de vidsträckta vyerna, horisonterna, den dallrande luften när varmt och kallt möts. Och isen. Så fascinerande! Kraftfull och oerhört varierad både till form och färg. Inte alltid vacker. Inte alltid vit. När den bröts skapades stor dramatik.
Orkestern är lite annorlunda placerad än vanligt. Första- och andra-violinerna sitter mitt emot varandra, liksom också blåsarna; en av varje sort sitter till vänster om stråket och likadant på höger sida. Över stråkarnas intensiva, lite ruffiga spel kan på detta sätt blåsarnas långspunna melodi komma glidande än från höger än från vänster. Än med stort vibrato, än utan.
Ibland hämtar musiken ny kraft i ett stilla fallande – för att sedan dra igång igen.
För att komma framåt måste man våga bryta isen!
Karin Rehnqvist


Efter pausen ännu en Pastoralsymfoni, denna gång Ralph Vaughan Williams . Andrew Manze, vår chefdirigent berättade som alltid fängslande, om dess tillkomst efter RVW:s deltagande i Första världskriget.

Januarigodis

Nu har årets två mörkaste månader (22/11-22/1) snart avverkats. Någon vinter har vi inte sett till, men MÖRKRET är ju att lita på.
SVT har under eftermiddagarna bjudit på kvalitetsfilmer – nu senast  Howard´s end.
Jag har ju tidigare flera gånger med förtjusning sett A room with a view, också den filmatiserad på en roman av E.M.Foster.

Romanen är skriven 1910, filmen spelades in 1992.
Emma Thompson fick en Oscar för bästa kvinnliga huvudroll.
Visst är den BRA!
Det är samma förtjusande yttre miljö från ”the gentrys” liv kring förra sekelskiftet, men denna gång med en bitter socialpolitisk intrig. Skådespeleriet är ju förstklassigt, liksom förmodligen Fosters roman!
En väl använd eftermiddag!

Årets bästa

Genom inte bara skicklighet

UTAN ÄVEN

en god portion TUR blev

Årets sista = Årets bästa läsupplevelse.

Skickligheten bestod i att jag ju så gott som dagligen bevakar

SvD kulturbilaga och dess bokrecensioner.

DÄR

läste jag 23 oktober Carl-Johan Malmbergs recension av den svenska översättningen:

 

Fulländad prosa Engelskt liv under 1900-talets första halva är den mest kartlagda intellektuella miljön. Alla med någon betydelse har en stor biografi. Alan Hollinghursts ”The stranger’s child” skakade om genren. Nu finns den i svensk översättning och Carl-Johan Malmberg läser en bok av vad han anser vara Englands bästa romanförfattare

 Jag beställde med vändande post den engelska versionen i pocket till det facila priset 69:-.

 Jag visste ju, efter att ha läst A line of beauty att han kunde skriva….

 MEN

 Redan när jag slår upp boken och läser den första av de 560 sidorna grips jag av förtrollningen:

She´d  been lying in the hammock reading poetry for over an hour. It wasn´t easy: she was thinking all the while about George coming back with Cecil, and she kept sliding, in small half-willing surrenders, till she was in a heap, with the book held tiringly above her face. Now the light was going, and the words began to hide among themselves on the page. She wanted to get a look at Cecil, to drink him in for a minute before he saw her, and was introduced, and asked her what she was reading. But he must have missed his train, or at least his connection: she saw him pacing the long platform at Harrow and Wealdstone, and regretting he´d come. Five minutes later, as the sunset sky turned pink above the rockery, it began to seem possibe that something worse had happened. With sudden grave excitement she picturerd the arrival of a telegram, and the news being passed round; imagened weeping pretty wildly; then saw herself describing the occasion to someone, many years later, though still without quite deciding what the news had been.

 Det är 1913 och Daphne är 16 år. Detta första kapitel av  fem, betitlat  Two acres  efter herrgårdens namn beskriver hur den två år äldre brodern George, som just börjat i Oxford, bjudit hem en studiekamrat, Cecil – de dök strax upp , de hade promenerat från stationen.

Sedan får vi följa trion under hela 1900-talet

 Kapitel 2 (=REVEL) utspelar sig1926 Corley, det herresäte som Cecil växte upp på.

Liksom i kapitel ett får vi smyga oss på gruppen. AH skildrar först naturen, det sociala spelet – först efterhand får man klart för sig vad som faktiskt tilldrar sig – OCH – tilldragit sig.

Cecil, som skrev poesi, stupade i första världskriget. Hans mamma har låtit förfärdiga ett gravmonument och nu har familjen samlats för att bli intervjuade av en man, Oxfordvän till Cecil, som skall skriva en memoar.

Daphne är nu gift med Cecils yngre bror Dudley, Lord Valance, de har två barn;

Det är uppenbart, inlindat i aristokratiskt smalltalk, att det är en väldigt ”dysfunctional family” .

Kapitlet omfattar sidorna111-242, och jag undrar ända fram till sidan 195 VARFÖR det heter Reval!

Kapitel 3 ” Steady,  boys, steady!” utspelar sig sent  60-tal. Efter att ha varit rekvirerat som sjukhem under andra världskriget är det nu säte för en Public school.  Daphne dyker upp som svärmor till den lokala bankdirektören, Mr Keeping. Cecils poesi ingår i läroplanen, de flesta i den yngre generationen kan många verser utantill. Paul, ny banktjänsteman och Peter lärare vid skolan förenas i sin fascination för Cecil.

Den stora sammankomsten är en ”Opening night” där Peter spelar Liszt  fyrhändigt med Corinna Keeping, dotter till Daphne, (som nu i sitt tredje äktenskap heter mrs Jacobs) och Dudley Valance.

Som tidigare är det i metakommunikationen under ”minglandet” som man  får a hunch om vad som EGENTLIGEN tilldrar sig.

Kapitel 4  Something of a Poet.  I detta kapitel får vi följa Paul Bryant som föresatt sig att skriva en minnesskrift över Cecil Valance och, innan alla som kände honom är döda, försöka reda ut vem som var ihop med vem!???   Det går inte så bra…

Sista kapitlet,  5  The old Companions det kortaste ss 519-564  beskriver en ”Celebration” för Peter Rowe – 9 October 1945-8 Juni 2008. Peter som vi mötte i kapitel tre som musiklärare på Corley hyllas för sina insatser som kulturpersonlighet på BBC. Närmast sörjande är hans  äkta make Desmond.   Paul Bryant, som nu är firad litteraturskribent är bland talarna. Fortfarande lever diskussionen om Cecil, vem som egentligen var far till vem.   Professor Jennifer Ralph, St Hildas College, Oxford, klagar över Paul Bryants bok om Cecil Valance,  ”England trembles ”där han försökt reda ut faderskapen till Daphnes barn, dvs bla Jennifers.

Alan Hollinghurst *1954-

2012 års resultat= 37 lästa böcker

Följ den spännande fortsättningen!