Läsfröjd II:1

 Ivrigt har jag nu givit mig i kast med bok 2/-12 se ovan. Som bekant har den funnits i hushållet sedan 70-talet och tydligen är det inte bara den gamle som läste den. Jag hade ett motstånd eftersom jag trodde den var väldigt ”high brow”,och under yrkeslivets tråk och tvång inte kände mig kapabel att tillägna mig den…

MEN
Så fel jag hade…
ELLER?
Först, när jag läste de inledande 9 sidorna under rubriken MANDALA , tänkte jag: ”Så dumt av mig att inte läsa detta för trettio år sedan.” Vid närmare eftertanke dock , och när jag jobbade mig igenom kapitel 3 benämnt  Pallas Atena, och som är femtio sidor långt, så är jag glad att jag har väntat tills jag, via ingående studium av Sture Linnérs författarskap är någorlunda bevandrad i Iliaden och Odyssén!

MEN
Vi tar det från början:

Det är en essäbok.
INNEHÅLL

Även det andra kapitlet betitlat Det lysande ögonblicket, är en enkel, koncentrerad,personlig och tydlig beskrivning, denna gång  av begreppet ZEN.
 
I förbifarten berättar han på dessa 17 sidor även  om HAIKU:
”I den japanska litteraturen spelar Zen en betydelsefull roll. Många kännare är ense om att den främste japanske lyrikern genom tiderna  är vandringsmunken Basho,  som levde på 1600-talet. Basho skapade en ny diktform, en kortdikt som kallas för haiku.”
Fagerberg ger också exempel på haikus av Basho och analyserar dem ex:

Stillhet
Cikadornas röster
Genomtränger klippan
Stillheten och klippan representerar här helheten, det förblivande. Det tillfälliga är cikadorna, eller sångstritarna, som är kända för det oväsen de kan prestera. Syftet med haikun är att åstadkomma ett meningsfullt samband mellan dessa två element. Det sambandet skall upplevas i ett ögonblick av klarhet, eller också kan haikun användas som utgångspunkt för meditation.
Sedan skulle jag ge mig i kast med det femtio sidor långa kapitlet om Pallas Atena. På grund av den serena inledningen, och yngsta barnbarnets specialintresse som är grekiska myter, väntade jag mig en faktisk och analytisk berättelse om Atena
För att citera Tony Blair:
I was stunned!
En kortfattade beskrivning av innehållet blir att det handlar om James Joyce´ författarskap, och inleds sålunda:
I ett kafésamtal med sin elev George Borach berättade Joyce att han som tolvåring fängslats av Odyssén, och att han sedan dess ständigt återvänt till dess tema, det mänskligaste och mest omfattande av alla, trots Hamlet, Faust och Dantes gudomliga komedi.
Förklaringen kommer en bit in:
Det finns förstås inget övernaturligt hos Homeros. Visserligen slungar Zeus sin blixt, Poseidon rör upp stormar, Hermes förmedlar budskap och Pallas Atena ger Odysseus nytt mod – men hela denna gudaapparat är ju endast ett sätt att tala i bild. En gud är en framställning i bild av ett element i människans psyke.
På fjärde sidan avsnitt 4 i kapitlet betilat PA läser vi:
Det är vänskapen mellan Pallas Atena och Odysseus som hållit Odyssén levande i tretusen år.
Sedan följer 46 sidors resonemang om vad JJ egentligen försöker säga i Dublinbor resp Ulysses.
MEN
Inemellan finns inskjutna kommentarer som:
Avsnitt 27 
 Mängden fula hus i Stockholm är skrämmande. Kärlek i poseringsateljén, arkitektur i Stockholm, det är samma sak. Dragen i hyresvärdarnas ansikten är tydligt återgivna. Om Kristus kom till Sverige idag skulle han skickas till AMS för omskolning.
Det sex sidor långa avsnittet Guden som skrattade, är en allegori med de grekiska gudarna i en modern tillvaro: Zeus  tittar på ishockey i TV.
”Världsmästerskap,” sa Zeus ”vilken hybris. Det är bara några barbarstater från norra och östra Europa. Jag borde sätta dem på plats. Jag borde slunga min blixt mitt ibland dem. Om bara Dionysos kunde hålla sig borta en stund, så att jag inte skadade också honom”.
Så skildras hur Dionysos också följer ishockeymatchen, vrålar i extas, hoppar högt och viftar med armarna
” Det är han som tagit över,” sa Zeus.” Han är den enda Gud som dyrkas i denna tid. Det enda som duger är det dionysiska smacket, den stora gemenskapsbrasan. Så hade jag inte tänkt mig att det skulle gå. Pallas, vad var det jag hade tänkt mig?
Kommen så här långt var jag väldigt nyfiken på vad kapitlet Hemingway (35 s) skulle innehålla!?
Ännu en gång skiftar SF spår:

Ytligt sett är avsnittet en 35 sidor lång recension av Hemingways roman Över floden in bland träden som publicerades 1950. Fagerberg tycker att det negativa mottagande som denna roman fick vittnar om att   litteraturkritiker världen över grundligt missförstått boken:

Dagskritiken reagerade surt på över floden in bland träden. Man var i stort sett ense: Hemingway hade skrivit sin sämsta bok, också i absolut bemärkelse var det en usel bok. Erfarenheten visar att något annat inte är att vänta när det gäller ett konstnärligt arbete som behandlar ett verkligt och pågående problem och som därför kräver kärlek och självständig tanke hos bedömaren.


Hemingway tog mycket illa vid sig. Det som smärtar en konstnär mest är känslan av att det framälskade verket försvunnit rakt ut i rymden, som Aniara, trots en satsning av alla resurser. Hemingway, som försökt komma vidare från den primitiva stridens schablon, hade blivit ordentligt missförstådd, och därtill kom att han själv måste haft en känsla av att det inre problem han arbetat med inte hade blivit slutgiltigt löst. Den Cantwell  (bokens huvudperson) som dog i baksätet på sin bil efter att ha skrivit sitt testamente till Renata, hade inte hunnit  mer halvvägs. Men även så hade han hunnit längre än de flesta.
—-

Den gamle och havet, som publicerades två år senare, 1952, kan visserligen betraktas som en perfekt illustration till det tredje steget i Jungs utvecklingschema,”den vise mannen”, men den vishet det här gäller är av den art Hemingway hade innan han började arbeta med Cantwell.
Det var alltså fråga om ett återfall. Publik och kritik hälsade den gamle Hemingway med glädje, nu med en tillsats  av sentimentalitet. Kriget vansinne var ännu i friskt minne och det kändes skönt med en oförtruten boy-scout som Den gamle. Upplagorna steg i höjden och Nobelpriset kom på posten: så mycket krut fanns det kvar i Hemingway att han avstod från galaspektaklet i Stockholm.
    Helt dukade han inte under för Dionysos.
 
 Stonewall Jackson 1824-1863
Titeln är ett citat från Stonewall Jackson som ju  skildrats av Frans G Bengtson i Litteratörer och militärer.

Den har jag sedan tidigare  på OM-läsningslistan! 

I kapitel 6 Trådar i väven dyker så äntligen bronshästarna upp. Det är i samband med vad man förstår en turistresa med buss som han vid guidening i St Marcuskyrkan får syn på dem och reflekterar över deras öde ;
I resehandboken stod att bronshästarna var gjutna i Grekland på 300-talet före Kristus.Som eventuell upphovsman angavs självaste Lysippos, ”den störste konstnären enligt de gamles egen uppfattning,” mannen som lät Animas sinnliga gnista springa fram också ur de allvarligaste gudar. Hästarna hade tagit en  plats i mångas fantasi. Någon hade skeppat dem, trodde man, över havet till en triumfbåge i Rom, och därifrån reste de tillbaka mot öster för att sättas upp i Konstantinopels hippodrom. Dogen Dandolo fick syn på dem år 1204 och lastade dem på ett skepp till det mäktiga Venedig. Napoleon tänkte på nytt i triumfbågar och tog dem som krigsbyte till Paris, men hans kejsardöme blev ej gammalt. Efter dess fall återlämnades bronshästarna till Venedig, där står de nu och sjunker sakta i havet.
Turistresan fortsätter till Florens och Uffizierna där han står begrundande framför ett porträtt av 
Efter en tillbakablick till Kina och taoismen, via Dostojevskis Bröderna Karamazov handlar huvuddelen av kapitlet om  Hermann Hesses Stäppvargen utmynnande i:

Grekisk helhet representeras i första hand av Zeus, men Pallas Atena, som står honom närmare än någon annan av de olympiska gudarna, utvecklades av Homeros  till helhetssymbol. Dessutom står hon för impulsen och vägen till helhet, vilket förklarar att Joyce och  Hesse uppfattade henne som Anima. Såväl fågelflickan som Hermione vädjar i början till psykets helhet, men eftersom både Joyce och Hesse sitter fast i tidens sexuella tvångsneuros sker snart en urartning till Kalypso. Bloom och Stäppvargen kommer ingenstans; Bloom leds i själva verket bakåt, till den livmoder ur vilken han kommit. Marion Blooms slutmonolog inskärper med största tydlighet vad som är hans Itaka.
Slutkapitlet i del I :  kapitel 7 Speglar kring Tintomara handlar ganska konkret om tillkomsten av Carl Jonas Love Almqvists   Drottningens juvelsmycke.

Kapitlet avslutas sålunda:

Naturen tindrar i Almqvists prosa – allt måste börja på nytt. Det enda som finns kvar i spillrorna efter det romantiska äventyret är några ord som Tintomara ritat med knappnål på ett löv: Minns verket!

Hur länge ska vi tanklöst pendla fram och tillbaka? Symbolens innebörd är dock tydlig Minns verket.

Nu ska jag ge mig i kast med den andra delen:
STRIDENS ARKETYP 
Följ den spännande fortsättningen!

111111111111

När jag i fredags slog upp tidningen blev jag upplyst om dagens intressanta datum.
Once in a lifetime!
Jag stod med darrande hand kl 11 minuter över 11 på förmiddagen och försökte fånga en bild markerad med 11.11.11.
Se ovan
Det har ju nu under 2000-talets första decennium varit extra utbud i talmagi
OCH
För den gamle och mig signalerar den 11/11 kl 11 något helt annat…
Den 20220222 22.22 får jag nog ej uppleva misstänker jag…

Åter dags för LLL

Bilden ovan är från januari 2008, men dock fortfarande aktuell! Det är t.o.m. VÄRRE! Visserligen är det inte SAMMA olästa tidningar, men flera. Nu har jag även brett ut mig över den gamles säng – och har ingen som klagar över röran….

 MEN
A rainy day
är det spännande att läsa en understreckare som denna:

Förmodligen är det klokt att invänta ytterligare undersökningar och experiment, innan man bestämmer sig för vad man ska tro. Men som det är nu står 174 Operaforskare mot Einstein. Man påminns om boken”Hundra författare mot Einstein” som publicerades 1931. Einsteins kommentar den gången var att ”om jag hade haft  fel, hade det räckt med en”

A rainy day…

Ibn Rushd (1126-1198) eller Averroes som han kallas i väst, bl.a. för sina kommentarer till Aristoteles.

A rainy day blir ju tidningen litet noggrannare läst. Torsdagen den 1 september hette Understreckaren ”Filosoferna fick ge vika för profeterna”

MEDELTID Muslimsk filosofi, till stor del byggd på Platons och Aristoteles verk fick ett abrupt slut på 1400-talet. I två nya böcker granskas det hellenistiska inflyandet samt spänningen mellan tro och vetande och försöken att förena dem.
Från mina medicinska studier minns jag:
Avicenna spelade en avgörande roll för den islamiska upplysningsfilosofin. Han var också betydelsefull för Europa genom att förmedla det antika kunskapsarvet. George Sarton kallade honom för den mest kända vetenskapsmannen inom islam. 
Han har även kallats ”den moderna läkarvetenskapens fader”.
Mera minnesmateria:

PARACELSUS
När jag läste Dick Harrissons Stora döden minns jag att han påpekade att den muslimska världen, med Bagdad i spetsen, blev hårt drabbat av pesten.

A visitation by God ?

Den 21/5 d.å. körde jag en vända till Brunnby kyrka. Jag förberedde kulturutflykten. Om vädret blev otjänligt kunde eftermiddagsprogrammet, att åka upp till Kullens fyr, ändras till ett besök i Brunnby kyrka.
Jag dröjde vid bokbordet. Där hittade jag boken ovan som jag inköpte för framtida guidningbesök.

Strax intill låg denna lilla pocket. Jag lade märke till författarnamnet Owe Wikström. Jag har länge tänkt köpa och läsa hans bok Om långsamhetens lov, men avvaktat eftersom jag ju har travar med redan inköpta olästa.

MEN
Jag kunde inte låta bli att bläddra litet i den. Det resulterade i att jag BESLÖT att inköpa den. Den betingade ett pris av 40:-
SEDAN
har den ju tillsammans med boken om kyrkan legat litet avsides och väntat.
När jag nu efter att ha läst Brighton Rock börjar fundera på vad läsa härnäst, väljer mellan att läsa färdigt Lärdomens Lund, Schein eller Lords of the Bow,
( har just nu egentligen ingen lust med någondera)  börjar jag läsa i Sonjas godhet
OCH
Det är ett Herrans Under så BRA den är!
Jag har visserligen bara läst de första 46 sidorna.
Jag återkommer med rapport.
Tills vidare kan jag meddela att SONJA är S. Marmeladova ur Dostojevskis Brott och straff:
Sonja är ryska för det grekiska ordet för vishet;sofia. Bara genom mötet med hennes ömhet och självförbrännande godhet kan Raskolnikov (ryska för den kluvne) till slut börja sin väg mot insikt.
Owe W drabbas av ett plötsligt hjärtstopp och ligger medvetslös i fyra dygn. Han erfar att det tydligen bara är 4 % av dem som råkar utför detta utanför sjukhus som repar sig helt. Boken är hans funderingar under och året efter Incidenten.
Första essän benämner han :
Så blixtsnabbt allt kan förändras – om vårt behov av godhet.
Den inleds med en dikt av Tomas Tranströmer: Snö faller ur Den stora gåtan:
Begravningarna kommer
tätare och tätare
som vägskyltarna
när man närmar sig en stad.
Tusentals människors blickar
i de långa skuggornas land.
En bro bygger sig
Långsamt
rakt ut i rymden

Det lilla livet

2011-07-22
sitter vi tre änkor på Kalvlyckevägen i godan ro och njuter av god mat och dryck  och varandras sällskap.Visserligen hade vi hört om ett bombdåd i Oslo centrum
MEN
Först på TV4 -nyheterna kl 22.00 blev jag varse de ohyggliga händelserna som samtidigt hade utspelats på Utøya!
Jag fick samma känslor som 
20041226, Annandag jul
då vi åt vår kalkon i härlig gemenskap och först dagen efter fick information om tsunamin som samtidigt sköljt in över Phuket…

Och ibland blir den aldrig densamma mer….

 Ibland liksom hejdar sig tiden ett slag
Och någonting alldeles oväntat sker
Världen förändrar sig varje dag
Och ibland blir den aldrig densamma mer
 som ju  AH skrev när Jolo dog

stämmer ju även in på den sinnesstämning som präglar oss efter Behring Breivik-massakrerna i Oslo och på Utøya. Visserligen har jag ju kollat dagligen och sällan funnit att det finns anledning att lyssna på Sommar
MEN

 när jag igår såg att det var Jan Carlzons tur blev jag intresserad.
Jag frågade mig:
”Kommer han att beröra Tragedin i Norge?”
NEJ
det gjorda han inte
MEN
Utlovat skulle han prata om:
 – Sommar med mig ska handla om det kärleksfulla ledarskapet, om att det är i mötet med andra människor allt händer, och om svårigheten att hitta sig själv när hela livet varit ett uppdrag.
OCH

när han inledningsvis pratade om hur han anlände till världen som tredje barn till sina föräldrar, efter att de två äldre dött, den ene perinatalt, den andre genom olyckshändelse i 2 1/2 årsåldern, och hur detta präglat honom genom  deras omedvetna förväntningar att kompensera dem för förlusterna,  resp. en nära dödenupplevelse som SAS-chef slog ju hans program an den rätta tonen direkt!
Jag har inför en nära förestående resa till Berlin börjat läsa Folke Schimanskis Berlin och har just kommit fram till perioden 1917-1925. 
Vi skandinaver som ju länge varit förskonade från våldsamma attacker på  vårt öppna samhälle, många unga vet ju knappt något om kalla kriget,  andra världskriget, Förintelsen eller för den delen Första världskriget, får ju en påminnelse om att det ONDA är en realitet.

Se även 
Det började redan 356 fKr! 

SM:10 Richard Sandler

Fredag regnade det. Efter upprustning i köket och besök på deponin, tog jag itu med nästa statsminister

1884-1964

Jag påpekade vid redogörelsen för nr 9:  Trygger:
Det slår mig nu att ALLA statsministrarna vi hittills lärt känna studerat  i Uppsala, och  samtliga utom Edén* juridik. Hjalmar Hammarskjöld blev professor i juridik vid 29 års ålder, Trygger vid 32.
* Eden var ju å andra sidan professor i historia…
 
Biografin över RS är skriven av Per T. Ohlson. Hans inledning påminner oss om vilket PARADIGM-skifte hans utnämning var (även om också han påbörjade sina studier i Uppsala):

En afton i Lund
Statsministerafton är ett begrepp som förknippas med Tage Erlander och Lund. Erlander, formad av den lundensiska traditionen, brukade på 1950-och 1960-talen orsaka rusning till Akademiska föreningen vid Sandgatan när han gästade sin gamla studentstad. Men kopplingen mellan Erlander, statsministerämbetet och Lund sträcker sig ännu längre tillbaka i tiden.

Fredagen den 2 oktober 1925 kom Rickard Sandler till den skånska lärdomsstaden för att tala vid ett möte arrangerat av den radikala studentklubben DYG, Den yngre gubben, och socialistiska Clarté. Ordförande i DYG var Tage Erlander, en tjugofyraårig värmlänning som fem år tidigare begett sig till Lund för universitetsstudier. DYG hade bildats 1896 som en fortsättning på en tidigare diskussionsklubb som hette DUG, Den unge gubben.
Per T:s inledning är brilliant – så jag föredrar att saxa stycken ur denna, framför att försöka formulera något plattare själv!:
Kring Rickard Sandler stod ett speciellt skimmer, fast inte så mycket från honom själv som från två fallna jättar. I januari 1925 hade Hjalmar Branting, ”Hövdingen” avgått som statsminister på grund av sjukdom. Den handlingskraftige finansministern Fredrik Vilhelm Thorsson framstod som given efterträdare, men även Thorsson var svårt sjuk och manövrerade så att Gustav V egentligen inte hade något alternativ än att upphöja handelsminister Rickard Sandler till regeringens chef. Branting avled i februari, Thorsson i maj. Därmed blev, åtminstone för ett tag, Rickard Sandler den främste representanten för en ny socialdemokratisk ledargeneration.
Sandler var fullt medveten om sin blixtrande intelligens och sina ansenliga talanger som talare och agitator. Ernst Wigforss hade ett komplicerat förhållande till honom, men gav i sina minnen ett vackert erkännande åt kollegans retorik där ”både formens pregnans och röstens klang höjde intrycket av det betydelsefulla i de framförda argumenten”. Med kärnfulla sentenser kunde Sandler tydliggöra svåra problem och sammanhang. Det mest berömda exemplet är en mening i det maratontal i riksdagen som var hans svanesång som statsminister:
” Det är bättre att denna regering faller, än att regeringsmakten lämnas att förfalla”. 
Ett mindre känt exempel är hans träffsäkra definition av yttrandefrihetens betydelse:
” Det land är bra, där man får säga att regeringen är dålig.”
Rickard Sandler var högt respekterad i sitt parti men knappast genuint populär. Fostrad i en norrländsk folkhögskolemiljö och med akademiska meriter såg han sig mer som folkbildare än som politiker. Därtill hade han närmast en asketisk framtoning. Han var absolutist, även om han sent i livet blev mindre rigid och understundom smuttade på ett glas vin. Till hans fåtaliga laster hörde tobak och kaffe, mängder av kaffe.
Sandler kunde förlora sig i aktiviteter fjärran från politik.
Musiken var hans ständige följeslagare: han spelade violin och komponerade. Och så hade han en kolossal fallenhet för siffror. På kvällarna när Per Albin Hansson hällde upp en grogg och plockade fram kortleken, satte Sandler sig med papper och penna för att lösa matematiska problem. Privat fann de aldrig varandra.

Det var fadern, Johan Sandler , som gjort den egentliga klassresan. Han var son till en värmländsk skomakare och var själv utbildad sådan. Han hette ursprungligen Eriksson, men vid folkskoleseminariet där han studerade fanns flera med det namnet, så han tog namnet Sandler, bildat efter det grekiska ordet för SKO: sandalon!
Han startade en folkhögskola i Torsåker i Ådalen, där således sonen växte upp.

”I övriga Norden är Grundtvig mest känd som den som grundade folkhögskolan”

Fadern var också  politiskt engagerad, liberal och grundtvigian
Richards politiska bana började under värnplikten 1906. Han tillhörde i unga år vänsterfalangen inom socialdemokratin, beskrev sig på äldre da´r snarast som anarkist i Kropotkins efterföljd.


1911 är ett händelserikt år. RS tar sin licentiatexamen i Göteborg, ger ut Samhället sådant det är och väljs in i riksdagen.
1912 får han uppdraget att översätta Karl Marx Das Kapital och grundar ABF!

Översättningen av Kapitalet är inte klar att utgivas förrän 1930! Under tiden som han kämpar med texten påverkar den honom så att han successivt genomskådar marxismen. Han har god hjälp av sitt matematiska snille.

Men socialiseringsfrågans huvudrollsinnehavare var Rickard Sandler. Per Albin Hansson, som valts till partiledare fyra år tidigare (1928 ref anm)  berörde ämnet bara i föregående när han öppnade kongressen. Det var framför allt Sandler, partistyrelsens föredragande, som slog tillbaka socialiseringskraven. Han inledde debatten den 23 mars med att varna partiet för att försöka transplantera ”det stora sovjetryska experimentet” till svenska förhållanden:”Jag har under den sista tiden varit sysselsatt alldeles speciellt med att studera, vad som därborta har skett. Detta har gett mig anledning till mycket eftertanke”. Han var i och för sig imponerad av den ”oerhörda grad av aktivitet” som utvecklats i Sovjetunionen men slog sedan fast:

Vad som sker i Ryssland, sker slutligen under en partidiktatur, vilken aldrig skulle vara möjlig i ett sådant land som Sverige, så länge det finns den minsta gnista kvar av den känsla för frihetens värde, som dock är allmänt härskande här. 
 —
Under arbetet med Kapitalet gjorde Sandler en egen ideologisk resa När han började (1912 sic!) var han en doktrinär marxist på socialdemokratins vänsterkant. När han slutade tillhörde han partiet mittfåra och såg Kapitalet som ett i och för sig inspirerande verk som dock inte kunde fungera som politiskt rättesnöre.

 1926-1932 var RS chef för Statistiska Centralbyrån

1932 blev han preses i Musikaliska Akademin och utrikesminister i Per Albins minoritetsregering. 

Med en paus sommaren 1936 då bondeförbundaren Axel Pehrsson i Bramstorp ledde sin s.k. semesterregering behöll han den posten till 13 december 1939. Hans strävanden till ett nordiskt försvarsförbund som innefattade även Finland ledde till att han tog ställning för att efterkomma Finlands begäran om hjälp med svenska trupper till Åland efter det att Sovjetunionen 30 november anfallit Finland, något som regeringschefen Per Albin vägrade, vilket innebar att Sandler valde att avgå.

Det medförde emellertid inte att han blev politiskt sysslolös. Till skillnad från sina föregångare hade han ju levt ett hälsosamt, nyktert liv och levde till 80 års ålder och hade 25 vitala år framför sig.
1941-1950 var han landshövding i Gävleborgs län
1945 ordförande i kommissionen om säkerhetstjänsten och flyktingärenden.
1947 FN-delegat
1954 ordförande i författningsutredningen. Ledamot av Vetenskapsakademin.
1956 Ålderspresident i riksdagen

Han kopplade av med matematik och musik.

1940 hade han blivit kopplad som sambandsman mellan UD och försvarsstabens kryptologiska byrå. Sedermera gav han ut en bok Chiffer som till stora delar bestod av siffer- och teckenkombinationer som var helt ogenomträngliga för en vanlig läsare. ”Jag måste beundra min förläggares mod att utge detta arbete” skrev han i förordet..

 Heinrich Heine
 1797-1856

Sandler, uppvuxen i ett musikaliskt hem, spelade violin och viola. Utrikesministerhotellet genljöd ibland av vackra toner när excellensen och hans vänner ägnade sig åt kammarmusik ur den wienklassiska och romantiska repertoaren. Han tonsatte dikter av Dan Andersson och Nils Ferlin och komponerade en stråkkvartett. Det senare var ett vågat företag, men enligt en sakkunnig bedömare vittnade kvartetten om ”klang-och formsinne” . Sandlers mest omfattande kompositörsgärning var ett åttiotal tonsättningar av dikter av Heinrich Heine, en tysk författare och poet som efter julirevolutionen 1830 slog sig ner i Paris. Sandler hade tidigt blivit fascinerad av den samhällskritiske Heine som samarbetat med Karl Marx

Per T avslutar:

Men hans närmast oöverskådliga gärning hölls samman av en gemensam nämnare. Det var människan, hennes villkor och förutsättningar som självständig individ och social varelse. När han i Lund oktober 1925 skulle sammanfatta sin människosyn så oberopade han inte Karl Marx, inte partiprogrammet, inte den nyligen bortgångne Hjalmar Branting, utan Immanuell Kant, en av alla tiders störste tänkare:
Varje människa bär ändamålet inom sig själv. 
Ingen människa får undertryckas till att vara blott medel för andras syfte.

Fira livet!

Jag har min klockradio inställd på 0649, så jag vaknar varje morgon till programmet ”Tankar för dagen” Midsommarafton var det Annika Borg som berättade om sina reflexioner efter att ha sett en bild på en rektor borta i tsunamidrabbade Japan, utmynnande i uppmaningen:

Fira Livet
OCH
 Det kändes bekräftande
Det har vi i pappa Calles efterföljd (han som alltid skulle ha KIFF), verkligen gjort!
Nu får jag fortsätta mina förberedelser för festligheterna den 3 juli!

De svävande

Tennisspelarna läste jag ju om därför att jag hade läst:
Det började med den här recensionen i SvD den 25 augusti av Lars Gustafssons nya diktsamling :
”Om begagnandet av elden”.
som jag inköpte.

Stina och jag hade den som kvällssaga när vi var i Istanbul!

KRISTI Himmelfärdsdags morgon
drabbas jag av ett underbart radioprogram
som avslutas med denna nyskrivna dikt :

 

I jordebrynet
Försommardag.
Här finns de flygande,
Alltför lyckligt ovetande.
Här finns de simmande
Alltför tyngda av smärtan
Att en tidsrymd finnas till.
Och vi som tillhör jordebrynet
Vi, som är över och under
de alltför verkliga,
Vi overkliga, mellan alla riken.
Lars Gustafsson
*

 Jag Googlar på Lars Gustafsson

OCH
UPPTÄCKER att han har en blogg