Läsfröjd II:1

 Ivrigt har jag nu givit mig i kast med bok 2/-12 se ovan. Som bekant har den funnits i hushållet sedan 70-talet och tydligen är det inte bara den gamle som läste den. Jag hade ett motstånd eftersom jag trodde den var väldigt ”high brow”,och under yrkeslivets tråk och tvång inte kände mig kapabel att tillägna mig den…

MEN
Så fel jag hade…
ELLER?
Först, när jag läste de inledande 9 sidorna under rubriken MANDALA , tänkte jag: ”Så dumt av mig att inte läsa detta för trettio år sedan.” Vid närmare eftertanke dock , och när jag jobbade mig igenom kapitel 3 benämnt  Pallas Atena, och som är femtio sidor långt, så är jag glad att jag har väntat tills jag, via ingående studium av Sture Linnérs författarskap är någorlunda bevandrad i Iliaden och Odyssén!

MEN
Vi tar det från början:

Det är en essäbok.
INNEHÅLL

Även det andra kapitlet betitlat Det lysande ögonblicket, är en enkel, koncentrerad,personlig och tydlig beskrivning, denna gång  av begreppet ZEN.
 
I förbifarten berättar han på dessa 17 sidor även  om HAIKU:
”I den japanska litteraturen spelar Zen en betydelsefull roll. Många kännare är ense om att den främste japanske lyrikern genom tiderna  är vandringsmunken Basho,  som levde på 1600-talet. Basho skapade en ny diktform, en kortdikt som kallas för haiku.”
Fagerberg ger också exempel på haikus av Basho och analyserar dem ex:

Stillhet
Cikadornas röster
Genomtränger klippan
Stillheten och klippan representerar här helheten, det förblivande. Det tillfälliga är cikadorna, eller sångstritarna, som är kända för det oväsen de kan prestera. Syftet med haikun är att åstadkomma ett meningsfullt samband mellan dessa två element. Det sambandet skall upplevas i ett ögonblick av klarhet, eller också kan haikun användas som utgångspunkt för meditation.
Sedan skulle jag ge mig i kast med det femtio sidor långa kapitlet om Pallas Atena. På grund av den serena inledningen, och yngsta barnbarnets specialintresse som är grekiska myter, väntade jag mig en faktisk och analytisk berättelse om Atena
För att citera Tony Blair:
I was stunned!
En kortfattade beskrivning av innehållet blir att det handlar om James Joyce´ författarskap, och inleds sålunda:
I ett kafésamtal med sin elev George Borach berättade Joyce att han som tolvåring fängslats av Odyssén, och att han sedan dess ständigt återvänt till dess tema, det mänskligaste och mest omfattande av alla, trots Hamlet, Faust och Dantes gudomliga komedi.
Förklaringen kommer en bit in:
Det finns förstås inget övernaturligt hos Homeros. Visserligen slungar Zeus sin blixt, Poseidon rör upp stormar, Hermes förmedlar budskap och Pallas Atena ger Odysseus nytt mod – men hela denna gudaapparat är ju endast ett sätt att tala i bild. En gud är en framställning i bild av ett element i människans psyke.
På fjärde sidan avsnitt 4 i kapitlet betilat PA läser vi:
Det är vänskapen mellan Pallas Atena och Odysseus som hållit Odyssén levande i tretusen år.
Sedan följer 46 sidors resonemang om vad JJ egentligen försöker säga i Dublinbor resp Ulysses.
MEN
Inemellan finns inskjutna kommentarer som:
Avsnitt 27 
 Mängden fula hus i Stockholm är skrämmande. Kärlek i poseringsateljén, arkitektur i Stockholm, det är samma sak. Dragen i hyresvärdarnas ansikten är tydligt återgivna. Om Kristus kom till Sverige idag skulle han skickas till AMS för omskolning.
Det sex sidor långa avsnittet Guden som skrattade, är en allegori med de grekiska gudarna i en modern tillvaro: Zeus  tittar på ishockey i TV.
”Världsmästerskap,” sa Zeus ”vilken hybris. Det är bara några barbarstater från norra och östra Europa. Jag borde sätta dem på plats. Jag borde slunga min blixt mitt ibland dem. Om bara Dionysos kunde hålla sig borta en stund, så att jag inte skadade också honom”.
Så skildras hur Dionysos också följer ishockeymatchen, vrålar i extas, hoppar högt och viftar med armarna
” Det är han som tagit över,” sa Zeus.” Han är den enda Gud som dyrkas i denna tid. Det enda som duger är det dionysiska smacket, den stora gemenskapsbrasan. Så hade jag inte tänkt mig att det skulle gå. Pallas, vad var det jag hade tänkt mig?
Kommen så här långt var jag väldigt nyfiken på vad kapitlet Hemingway (35 s) skulle innehålla!?
Ännu en gång skiftar SF spår:

Ytligt sett är avsnittet en 35 sidor lång recension av Hemingways roman Över floden in bland träden som publicerades 1950. Fagerberg tycker att det negativa mottagande som denna roman fick vittnar om att   litteraturkritiker världen över grundligt missförstått boken:

Dagskritiken reagerade surt på över floden in bland träden. Man var i stort sett ense: Hemingway hade skrivit sin sämsta bok, också i absolut bemärkelse var det en usel bok. Erfarenheten visar att något annat inte är att vänta när det gäller ett konstnärligt arbete som behandlar ett verkligt och pågående problem och som därför kräver kärlek och självständig tanke hos bedömaren.


Hemingway tog mycket illa vid sig. Det som smärtar en konstnär mest är känslan av att det framälskade verket försvunnit rakt ut i rymden, som Aniara, trots en satsning av alla resurser. Hemingway, som försökt komma vidare från den primitiva stridens schablon, hade blivit ordentligt missförstådd, och därtill kom att han själv måste haft en känsla av att det inre problem han arbetat med inte hade blivit slutgiltigt löst. Den Cantwell  (bokens huvudperson) som dog i baksätet på sin bil efter att ha skrivit sitt testamente till Renata, hade inte hunnit  mer halvvägs. Men även så hade han hunnit längre än de flesta.
—-

Den gamle och havet, som publicerades två år senare, 1952, kan visserligen betraktas som en perfekt illustration till det tredje steget i Jungs utvecklingschema,”den vise mannen”, men den vishet det här gäller är av den art Hemingway hade innan han började arbeta med Cantwell.
Det var alltså fråga om ett återfall. Publik och kritik hälsade den gamle Hemingway med glädje, nu med en tillsats  av sentimentalitet. Kriget vansinne var ännu i friskt minne och det kändes skönt med en oförtruten boy-scout som Den gamle. Upplagorna steg i höjden och Nobelpriset kom på posten: så mycket krut fanns det kvar i Hemingway att han avstod från galaspektaklet i Stockholm.
    Helt dukade han inte under för Dionysos.
 
 Stonewall Jackson 1824-1863
Titeln är ett citat från Stonewall Jackson som ju  skildrats av Frans G Bengtson i Litteratörer och militärer.

Den har jag sedan tidigare  på OM-läsningslistan! 

I kapitel 6 Trådar i väven dyker så äntligen bronshästarna upp. Det är i samband med vad man förstår en turistresa med buss som han vid guidening i St Marcuskyrkan får syn på dem och reflekterar över deras öde ;
I resehandboken stod att bronshästarna var gjutna i Grekland på 300-talet före Kristus.Som eventuell upphovsman angavs självaste Lysippos, ”den störste konstnären enligt de gamles egen uppfattning,” mannen som lät Animas sinnliga gnista springa fram också ur de allvarligaste gudar. Hästarna hade tagit en  plats i mångas fantasi. Någon hade skeppat dem, trodde man, över havet till en triumfbåge i Rom, och därifrån reste de tillbaka mot öster för att sättas upp i Konstantinopels hippodrom. Dogen Dandolo fick syn på dem år 1204 och lastade dem på ett skepp till det mäktiga Venedig. Napoleon tänkte på nytt i triumfbågar och tog dem som krigsbyte till Paris, men hans kejsardöme blev ej gammalt. Efter dess fall återlämnades bronshästarna till Venedig, där står de nu och sjunker sakta i havet.
Turistresan fortsätter till Florens och Uffizierna där han står begrundande framför ett porträtt av 
Efter en tillbakablick till Kina och taoismen, via Dostojevskis Bröderna Karamazov handlar huvuddelen av kapitlet om  Hermann Hesses Stäppvargen utmynnande i:

Grekisk helhet representeras i första hand av Zeus, men Pallas Atena, som står honom närmare än någon annan av de olympiska gudarna, utvecklades av Homeros  till helhetssymbol. Dessutom står hon för impulsen och vägen till helhet, vilket förklarar att Joyce och  Hesse uppfattade henne som Anima. Såväl fågelflickan som Hermione vädjar i början till psykets helhet, men eftersom både Joyce och Hesse sitter fast i tidens sexuella tvångsneuros sker snart en urartning till Kalypso. Bloom och Stäppvargen kommer ingenstans; Bloom leds i själva verket bakåt, till den livmoder ur vilken han kommit. Marion Blooms slutmonolog inskärper med största tydlighet vad som är hans Itaka.
Slutkapitlet i del I :  kapitel 7 Speglar kring Tintomara handlar ganska konkret om tillkomsten av Carl Jonas Love Almqvists   Drottningens juvelsmycke.

Kapitlet avslutas sålunda:

Naturen tindrar i Almqvists prosa – allt måste börja på nytt. Det enda som finns kvar i spillrorna efter det romantiska äventyret är några ord som Tintomara ritat med knappnål på ett löv: Minns verket!

Hur länge ska vi tanklöst pendla fram och tillbaka? Symbolens innebörd är dock tydlig Minns verket.

Nu ska jag ge mig i kast med den andra delen:
STRIDENS ARKETYP 
Följ den spännande fortsättningen!

2 svar på ”Läsfröjd II:1

  1. Javisst!
    Kombinationen med hans bok från 1973
    OCH
    att kunna googla fram t.ex Pico della Mirandola gör ju läsandet nu under 2000-talet extra lödigt.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.