Meditationer

Den gamles plötsliga frånfälle förändrade i juli i ett slag mitt läsande. Jag kände inte för att borra mig ner i stora informativa eller djuplodande volymer. I mitt sökande efter kvalitetsläsande som kunde åtnjutas i små portioner fann jag ju Göran Schildts I Odyssevs kölvatten.

Den väl avverkad hittade jag så ovanstående ”Filosofiska bilderbok” av Lars Gustafsson. Den gavs ut 2000, jag har nog haft den i bokhyllan sedan 2002-3. Nu plötsligt var det PRECIS vad jag kände för en liten stund innan insomnandet.
Att jag inte vid inköpet lyckades få flyt i läsandet, men nu snabbt njöt av hans ”Mediterande”, hör nog ihop med att jag sedan dess både läst och åhört Brian Magee.

När jag nu skall skriva en recension är det omöjligt att fullständigt redogöra för innehållet.

Boken är indelad i 13 essäer med rubrikerna:
Om sinnlig kunskap
Portugisiska gåtan
Extraterrestrials
Om egenkärlek
Ett försvar för toleransen
Tidens återkomst
Porslinshunden
Hur skall de levande tala till de döda
Narren som navigatinshjälpmedel
Framtiden – det förflutnas museum
Vad är en människa?
Stories
Tänka det otänkbara.

Lars Gustafsson är filosof av facket, samtidigt ju en lysande skribent och med en räv bakom örat. Den första essän ”Om sinnlig kunskap” börjar med frågan Vad är kunskap?. Sedan använder han sig av ortodoxt filosofiskt utredande med olika alternativ som förkastas eller bekräftas, för att slutligen konstatera att när det gäller vad han kallar den ”erotiska” kunskapen, inte mycket finns resonerat kring.
Citat: ”Det kan möjligen bero på att särskilt äldre filosofer ofta förefaller ha varit celibatära tråkmånsar (som Leibniz, Spinoza och Descartes)….”
12 av essäerna är korta 4-10 sidor.
En, Tidens återkomst, är ett undantag. Den omfattar 16 sidor och är samtidigt den mest intressanta.


Klicka på bilden för at läsa texten

Via Henri Bergson, som enl LG. fått en renässans via den teoretiska fysiken, för han sedan en diskussion om tidens natur:

Ilya Prigogines och Isabelle Stengers nya bok Tidsparadoxen (eng.Order out ef Chaos) försöker en syntes mellan kaosteori och kvantumteori med mycket vittgående konsekvenser, av vilka en är att Bergsons tid mera liknar den verkliga tiden än den klassiska mekanikens irreversibla tid.”

Avslutningsvis återgår LG till Borges:

Och dock, och dock… Tid är den substans jag är gjord utav. Tid är en flod som sveper mig med sig, men jag är floden; den är en tiger som förstör mig, men jag är tigern; den är en eld som förtär mig, men jag är elden. Världen är, olyckligtvis, verklig; jag är, olyckligtvis, Borges.

En underbar bok att ofta återkomma till, särskilt för en nybliven änka.
...och för varje gång, visserligen vara still confused,but on a higher level!

Sagan och myten

Jag strävar städse att beta av mina berg av olästa understreckare i SvD.
Vad skiljer myter och saga?

Först läste jag understreckaren: Många vägar till myternas mystik. Den gjorde mig inte mycket klokare. Sedan läste jag Sagan om den mytiska kärleken och blev litet klokare.
Slutligen inhämtade jag visdom från På jakt efter tänkandets villkor som tar upp Levi Strauss´tänkande med anledning av hans 100-årsdag 2008-11-28!

Understreckaren är skriven av Christina Schmidt som 2007 disputerade på ­avhandlingen:
”Nostalgisk längtan och iskallt förnuft. Claude Lévi-Strauss som civilisationskritiker”

Hon intervjuade honom i hans hem 2006:

Oväntat var bara det varma, inåtvända leendet. Det var helt motsatt hans texters strama och klassiska språk, som förmedlar kyla. Det kontrasterade också mot den reserverade framtoning, som bland annat Simone de Beauvoir vittnat om. Hon tog sin licentiatexamen samtidigt med Lévi-Strauss och har berättat om det lustiga intryck han gjorde då han med död min höll sin provföreläsning om passionernas vansinne.

Diverse citat:

-Vi kan ingenting annat göra än att acceptera att resultatet av alla våra mödor en dag kommer att vara spårlöst försvunna.

-Med stöd hos Jean-Jacques Rousseau menar han att dessa övergångar blev möjliga på grund av människans förmåga till medlidande.

– Medlidandet var, påpekar Lévi-Strauss, för Rousseau en inneboende förmåga, och musiken den bästa vägen att tillbakavisa den cartesianska motsättningen mellan det materiella och det sinnliga, kropp och själ. Via Arthur Schopenhauer kom även Richard Wagner fram till samma insikt.

Fan tro´t sa Rellingen

Middagsgäst

Dags för broccolipaj! Det finns också fortfarande Laxpaté kvar från gravölet.
Vi tog chansen, medan den finns, att sitta ute.
Lisa berättar att hon i höst skall börja läsa ryska och Kultur-och idéhistoria.
Samtalet gled snabbt in på lifvets mening…

Vilket för mig in på ett bloggutkast som förbereddes 2007 men som aldrig publicerades:
Jag är nu redo att ge mig i kast med © Sture Linnérs 622 sidiga:

Recensionen, när det begav sig 2002, i SvD inleddes så här:

”Ett ämne som ofta diskuterades i det tidiga 1900-talets folkrörelse gällde livets mening. Vad är lycka? Vad menas med ett gott liv? – det är frågor som återkommer i protokoll från nykterhetsloger, studiecirklar och fackföreningar. I godtemplarlogen Skärgårdsblomman, i Holmsund utanför Umeå, anordnades på 20-talet en omröstning om ”Är livet värt att leva?”, en fråga som majoriteten besvarade med nej. Protokollet rapporterar ”fann mötet att livet inte är värt att leva”.

Denna fråga ställdes upprepade gånger inte bara i Skärgårdsblomman utan även i andra loger och föreningar. Det vanligaste svaret är emellertid inte nej utan ”diskussionen får utgöra svar på frågan”


Ännu har jag inte blivit färdig att läsa Sture Linnérs bok. Kanske dags nu?

Färdig

Jag har nu läst ut Göran Schildts I Odysseus kölvatten. Den har varit en alldeles ypperlig nattfösare för den nyblivna änkan. Den passar just för att med kvalitet läsa 3-4 sidor per kväll.

Utöver beskrivning av segeläventyret och natur och geografi i den grekiska arkipelagen berättar han om samvaron med människorna där på 50-talet, strax efter deras strapatser under andra världskriget.
En intressant detalj är varför de väljer att besöka Naxos framför Paros:

Vi hade under färden tvekat om vi skulle styra till Naxos eller Paros. När vi valde förstnämnda ö var det för att få en skymt av det venetianska korsriddar-och äventyrar-Grekland som spelat så stor roll i hela landets historia, men starkast lever kvar här i det gamla hertigdömet Naxos´huvudstad. Venetianska dynastier härskade i Naxia från 1204 till 1566 och de turkiska sultaner som efterträdde dem visade sådan givmildhet mot öarnas tidigare herrar att de gamla familjerna kunde leva kvar i okvald besittning av sina palats i staden och sina jordlotter på landsorten.

Emellanåt gör han betraktelser i tusenårigt pespektiv som den här på sidan 80:

Det har presenterats många definitioner på det klassiska. De flesta försöker se dess karakteristikum i jämvikten, harmonien, motsatsernas fulländade balans. Men man har också insett att denna definition inte är nog och att något väsentligt skiljer det klassiska från medelmåttigheten som också är en jämvikt. Man brukar därför betona att de motsatser som ska balanseras måste vara starka och betydelsefulla. Ju större spänningen är mellan till exempel köttets lidande och själens renhetskrav, mellan social bundenhet och individuella frihetskrav, mellan logisk klarhetssträvan och känslomässig hänryckning – för att citera några vanliga motsatspar – desto ädlare blir den klassicism som lyckas bringa dem till harmonisk samverkan. Men kräver klassicismen alltid två motsatta och varandra bekämpande passioner för att uppstå? Kräver den t.ex. att fosterlandskänslan råka i konflikt med en lidelsefull kärlek till grannfolken eller att sinnligheten skall glöda i puritanens bröst? Finns det ingen klassicism för en ensam och dominerande lidelse? En definition som bl.a. André Gide gjort sig till tolk för, anser att klassicismen bygger på en central karaktärsegenskap som motbalanserar lidelsens och hänförelsens mot ytterligheter drivande impuls, som alltså inte behöver någon symmetrisk motvikt. Denna karaktärsegenskap är blygsamheten, självbehärskningen, ironien eller vad man vill kalla denna genom uppfostran bibragta och speciellt för fransk livssyn utmärkande måttlighet, under vars yta den lyhörde anar passionernas behärskade men glödande närvaro. Det är en definition som antagligen är riktig när det gäller Poussin, och Racine, Cézanne och Gide själv, men denna morgon när vi seglade till Ithaka slog det mig att den antika klassicismen bygger på helt andra förutsättningar: den är inte i första hand en psykisk balanskonst eller ett känslouttryckets behärskande, utan något som en smula abstrakt kan kallas ett kompensationsfenomen.

—-
Klassicismen uppstod däremot ur Odyssevs hemlängtan, när han svävade omkring med sitt skepp omgiven av alla omåttliga äventyr; då blev Ithaka, den svala Penelope, förnuftet och visdomen hans ideal
—–
Först när tillvaron under den hellenistiska tiden förflackades bröts den gamla homeriska traditionen och en konst som möjliggjorde Pergamononaltarets patetiska gestalter, Baalbekarkitekturens irrationella rumsskapelser och herdedikternas romantiska svärmeri uppstod i väntan på den tidiga medeltiden ännu äventyrligare konst. Klassicismen återuppstod när individernas själsliga liv åter blev sunt och de många konstlade kompensationsbehoven bortföll: då log änglarna vid Reimskatedralens port och Giottos robusta harmoni bjöd nya släkten vila. Det stora misstaget skedde när man på 1600-talet började betrakta klassicismen som idealet självt, som orsaken till ett sunt liv i ställt för dess följd. Då blev Telemakos hjälten i stället för Odyssevs, då började man sträva ut till Kythere i stället för hem till Ithaka. Romantiken föddes och med den vår hemlöshet.
Som påpekats i det inledande inlägget är jag glad att jag inte läste denna bok när jag köpte den tidigt 1950-tal utan nu när jag studerat De stora filosoferna och förstår att värdera dessa kulturhistoriska funderingar.
Det kommer under de följande 184 sidorna åtskilliga sådana associationer och betraktelser . För dem som är nyfikna på dessa rekommenderas verkligen boken.

Das Lesen VI

Nedanstående inlägg hade jag förberett för publicering den 2dre juli!
Som ju har framgått blev jag otherwise occupied
(Se dock tilägg nedan)

Senast jag gjorde en seriös planering för mitt läsande var den tjugonde februari.
Sedan dess har jag lyckats avverka Alex Hollinghursts roman, men skändligen misslyckats att ta tag i Umberto Ecos: Om skönhet.

MEN

På grund av att min svärdotter skall resa till den grekiska övärlden
har jag ur bokhyllornas djup i gengäld hämtat fram Göran Schildts: I Odysseus kölvatten.
Det är Delfinbok nr 154 à 5:50 från 1965. Boken gavs ursprungligen ut 1951 på W&W.

”Det var inte förrän 1957 som Per Gedin, då förlagsredaktör på Bonniers, slogs av tanken att man också borde kunna publicera lågprisutgåvor i pocket av tidigare inbundna originaltitlar. Han startade serierna Aldus och Delfin och började – bland annat i sin Den nya boken, 1966 – argumentera för en definition så konstruerad att ”populärlitteratur” faller utanför ramen: ”Gemensamt för titelvalet är … att kvaliteten skall vara hög. Vilda västern-böcker, enklare deckare och följetongsromaner innefattas inte i denna definition, utan endast pocketböcker av den typ som kallas kvalitetspocketböcker”, skrev Gedin.

Göran Schildts böcker var i Lund i början på 50-talet nästan som Salingers A catcher in the rye. Den senare läste jag, men hela 60-talet gick i ett schwisch med barnsbörder och yrkesarbete.
Nu när jag med glädje har läst 117 sidor av 265 , dvs hittills färdats med Daphne från Rapallo till Delfi, är jag glad att jag först nu läser boken.
Göran Schildt är utomordentligt bildad, väl påläst när det gäller både antik grekisk mytologi och litteratur, allmän konsthistoria och filosofi. För 50 år sedan hade jag inte haft lika stort nöje av den som nu efter djupdykningen i filosofins historia och Sture Linnérs

Jag kanske till och med blir inspirerad att läsa färdigt Strändernas svall – jag har strandat åtskilliga gånger senast på sid 207 av 439.

Tillägg:

1. Lotten har kommit iväg till Antiparos
2. Jag har avancerat till sidan 134 då Göran S. avverkat Delphi, Mykene och Epidauros.

den gamle och jag i Delphi 1981.

Kitsch

I fjor skröt vi :
På söndagen lyckades vi bevista 3 konstutställningar, göra ett besök i Brunnby kyrka och därtill få en glimt av Hästens dag vid Krapperup!
I år blev det, utöver Hästens dag, ”bara” EN konstutställning nämligen

KITSCH:

Det är elever till Odd Nerdrum som ställer ut under denna rubrik. När han för första gången såg en Rembrandt på Nationalmuseum i Stockholm blev han genast tänd på de gamla mästarnas förmåga:
Dette gjorde et så sterkt inntrykk på ham som inspirasjon og avstanden til det modernistiske miljøet som han befann seg i som student ved Kunstakademiet ble mer tydelig.
Det är särskilt spännande att i perspektivet av Anna Odell – debatten åskåda dessa verk.

Det är tydligen fler än vi som gillar återgången till gamla tiders avbildningsskicklighet. Det fanns redan efter en vecka åtskilliga såld – lappar bl.a. på tavlan på bilden till den nätta summan av 136.000!
Vi kände också igen Chardins kopparkanna som morbror Rulle ju kopierat.

Tidningen AXESS hade ett TEMA-nummer om Skönhetens tabu härförleden där man bl.a. kan läsa:
Ur Roger Kimball:”I avantgardets efterdyningar”.:
— Det är ingen hemlighet att mycket, om inte det mesta, av de senaste årtiondenas konst har övergivit skönheten, ambitionen att behaga betraktaren estetiskt. I stället försöker man chockera, väcka obehag, stöta bort, vinna anhängare eller förbluffa. Skönheten har ingen plats i en konst som systematiskt bortser från det estetiska.

”Skönhet” är naturligtvis i sig själv en långtifrån entydig term. I en degenererad eller urvattnad form kan den betyda det blott vackra, och i denna mening är skönhet verkligen en fiende till genuint konstnärligt uttryck. Men skönhet är inte alltid det ”blott vackra” eller behagliga. Man kan till exempel tänka på Dostojevskijs observation i Bröderna Karamazov, att ”skönheten är det slagfält på vilket Gud och djävulen kämpar om människans själ”.

Poängen är att skönheten, i dess högsta mening, talar så omedelbart till oss eftersom den berör någonting i vårt innersta. Förstådd på detta sätt är skönheten något som fångar vår uppmärksamhet och befriar oss, om än bara tillfälligt, från vardagslivets torftighet och ofullkomlighet. När skönheten är som mest intensiv manar den oss att glömma att vi är underkastade tiden och inger en berusande känsla av självuppfyllelse.—-”
Klicka på länken ovan om du vill läsa hela artikeln

Det skall bli spännande att följa den fortsatta debatten!

Vad stort sker tyst…..

Denna bild är en metafor för tidens gång.
Viktiga frågor i filosofin inkluderar: Är tid absolut eller bara relativ? Är oföränderlig tid konceptuellt omöjlig eller finns det möjliga tolkningar? Är tiden en statisk dimension eller ”går” tiden i någon verklig mening? Är föreställningar om dåtid, nutid och framtid helt och hållet subjektiva, enbart beskrivningar utifrån våra sinnen? Liknande frågor kan även ställas när det gäller rummets dimensioner.

Som pensionärer har vi återgått till att leva cykliskt.Vi hinner inte sörja våren och syrenerna – det dyker hela tiden upp nya växter att njuta av. Som bildernas Karpaterklocka. Vi köpte några plantor för minst 10 år sedan. Nu har den spritt sig som ett ogräs, de dyker upp i varje skrymsle i trädgården. Det är bara att tacka och ta emot.

MEN

Ibland måste vi ge oss ut i den longitudinella verkligheten:
I förrgår blev den gamle opererad för grå starr – därav solglasögonen!

Längtans blåa blomma

Under påsken har växtligheten fullkomligt exploderat. Vid Påskdagens utflykt till Arild iakttogs inte bara badande utan även vårblommor. Nu när vi tittat oss nästan övermätta på narcisser, vitsippor och svalört blir vi varse de blyga blå!
Förtjust återser jag min skoltids favorit: LUKTVIOLEN.
Viola odorata , som verkligen gör skäl för namnet.
Påverkad av vår djupdykning i filosofins historia ger jag mig hän åt

Die blaue Blume
dvs
Die Blaue Blume gilt als das Hauptsymbol der Romantik. Sie repräsentiert etwas, was schwierig zu erreichen ist; eine Sehnsucht, die man nicht aussprechen kann. Die Blaue Blume ist ein Sinnbild für etwas, was man nicht ganz rational verstehen kann. Um seine Sehnsucht jedoch zu stillen, ist es nötig, dieses Unerreichbare zu erreichen.

Nietzsche


När vi på AcessTV följde Bryan Magee´s intervjuer i serien De stora filosoferna – missade vi bl.a. Nietzsche.
Gudskelov – (Han såg till detta trots att N. är en rabiat ateist – eller kanske just därför?) – kommer alla i repris.

Om det är några filosofer, som trettiotalsbarn som vi, hört talas om utan att vara intresserade av filosofi så är det ju Marx och Nietzsche, på grund av deras kulturella, sociala och politiska genomslag. Det innebär också – särskilt i Nietsches fall, förstår vi efter detta program – att vi fått en mycket snedvriden bild av vad deras tänkande egentligen gick ut på.
När det gällde Kant blev jag ju för första gången varse vad Das Ding an sich står för.
I fallet Nietzsche är det ju begreppet ÜberMensch och anknytningen till fascismen.

Mina tidigare försök att via sammanfattningar i understreckare och på Wikipeda har präglats av diskussionerna om hans sammanbrott, diskussioner om huruvida det var tertiär syfilis , och hans systers ”ockupation” av hans litterära kvarlåtenskap.
Nu fick vi en kristallklar genomgång av hans tänkande tillsammans med professor J.P.Stern
Professor i tyska vid University College London 1972 -1986.