Hans Ostelius

Jag skriver
Vi startade i gryningen
och tänker att nu skall jag berätta om Hans Ostelius. *

Jag slår på Google:
Han omnämns dels som författare till diverse böcker som är till salu, men mest refereras på diverse bloggar, bland annat denna!, hur han inspirerat och roat gångna generationer –
men om hans biografi –nihil

Typisk är denna bild med tillhörande länk.
Ja jag VET att det inte föreställer HO- läs länken!
NE HAR en upplysning, dock lakonisk:

Ostelius, Hans, 1904-94, författare, globetrotter och reseskildrare. O. blev främst känd för sina livfulla och starkt personliga kåserier och föredrag, bl.a. i radio på 1940-talet.

Det som tydligen etsat sig fast för TV- och bloggenerationerna är hans utnämnande av Eslöv till Sveriges tråkigaste stad.

”När jag växte upp hatade jag Hans Ostelius. Jag visste knappt vem han
var, men han hade gett min hemstad Eslöv epitetet ”Sveriges tråkigaste
stad”. Varje gång man berättade att man kom från Eslöv fick man
gliringar.

Jag förstod senare att Ostelius var resenär, en globetrotter. Resenär på
samma sätt som andra reseskildrare som Walt Whitman eller Bruce
Chatwin.

När jag nu kollar upp det, genom att leta upp en av hans många böcker på
ett antikvariat, visar det sig att uttalandet om Eslöv kom från ett TV-
program med Lasse Holmqvist. Holmqvist frågade Ostelius om han, som
rest så mycket, inte skulle vilja resa till månen? ”Aldrig”, svarade
Ostelius, ”på månen är tråkigheten på landsbygden så påfallande att till
och med Eslöv ligger i skuggan.”
Varje gång Hans Ostelius fick frågan om detta så svarade han ”Sa jag
verkligen Eslöv? Jag menade ju Landskrona.”

Den gamle berättar att han som premium i 3dje klass i realskolan erhöll Ostelius´bok Flyget vinner.

Det enda fotot på HO som jag hittar på Google
HO längst till vänster!

På sin ålders höst bosatte han sig i NordvästSkåne och den gamle hade nöjet att träffa honom personligen. Han var en mycket vänlig och sympatisk person, tydligt och sonort talande en typisk Lundaskånska.
* Vi startade i gryningen =Så inledde ofta HO sina skildringar om sina vidsträckta resor som vi fascinerat lyssnade till på radion på 40-talet.

Ben Nevis

Jag utlovade en skildring av min uppstigning på denna Storbrittaniens högsta topp.
Året är 1981.
Vi är i färd med en bilrundtur i Scotland.
Vi kommer med bilfärja till Newcastle, fortsätter upp igenom The Highlands till Inverness och längs Loch Ness till Fort William.
Vi är fältmässigt utrustade och redo för en äntring av berget.
Berget är ju inte så högt men:
The dramatic effect of Ben Nevis, Britain’s highest mountain, is emphasised by the fact that it begins its rise from sea-level on the shores of Loch Linnhe, to tower 4,406ft (1,344m) above the town of Fort William, providing an almost paternal presence.
Fastän det är i augusti är vädret inte det bästa, småregnigt, dimmigt och ganska kallt.

Ben Nevis, although not as high as Alpine mountains, is positioned on a more northerly latitude and the climate can be considered similar to Arctic regions. While there may be a welcoming sea breeze on the shores of Loch Linnhe, 20-30 knots of chilling wind may be evident on the summit of the Ben. Many walkers/climbers find weather conditions changing within minutes – usually for the worse – as they work their way up the mountain. Those walking up the mountain footpath should be warned that the the mountain can be intolerant of the inexperienced, ill-prepared walker!

Sakta men säkert, man är väl fjällvandrare, avancerar vi uppåt. Visserligen är det litet snöpligt att glatt småspringande ungdomar i kortbyxor passerar oss gång på gång. Jag läser som vanligt i mina broschyrer och alla skyltar och signs längs the footpath
Berget bestigs liksom i två etapper – halvvägs finns en platå med litet gräs kring en liten sjö. Vi fick lära oss att hit kunde man rida, vilket de fina damerna på 1800-talet gjorde, ledda i grimman av bergsförare.
Sista biten BARS de upp på ryggen.
Det är till och med snö kvar på sina ställen…

Utsikten från toppen är magnifik.
Väl uppe stöter man på resterna av ett väderobservatorium
A meteorological observatory on the summit was first proposed by the Scottish Meteorological Society (SMS) in the late 1870s, at a time when similar observatories were being built around the world to study the weather at high altitude. In the summer of 1881 Clement Lindley Wragge climbed the mountain daily to make observations (earning the nickname ”Inclement Rag”), leading to the opening on 17 October 1883 of a permanent observatory run by the SMS. The building was permanently manned until 1904, when it was closed due to inadequacy of government funding. The twenty years’ worth of readings still provide the most comprehensive set of data on mountain weather in the British Isles.

Vår stolthet av att ha nått toppen grumlades dock något av att det var ett väldigt folkmyller där, människor i sommarpromenadkläder, bl.a. en en dam i sommarklänning och högklackade skor!?
Jag hävdar fortfarande bestämt att hon kommit upp i den helikopter som syntes på en platå ett hundratal meter bort…

Toppen var ganska flack och gräsbevuxen sluttande mot söder.
På planen fanns en skylt som visste berätta att i början av 1900-talet fanns det ett hotell här, till och med en tennisbana.
Det var väl hit de bars upp…
Avslutningsvis upplystes det om att hotellet stängde 1914:

”The youth of Europe was otherwise occupied”

Så nu vet ni hur jag kommit att älska det uttrycket!

De käcka engelsmännen hm förlåt: skottarna springer i kortbyxor uppför – åtminstone första lördagen i september.

Dahliera klara sej!

Våren var ju hektisk!
När alla guldbröllop, konfirmationer och studentexamina var avklarade upptäckte jag plötsligt en bortglömd dahliarot.
Jag har i flera år envisats med att plantera dem i rabatten utanför stora rummet där på bilden från guldbröllopet växer tulpaner.
Så här i slutet av juni var det ju litet sent påtänkt – och dessutom hade jag sällan fått någon vidare blomstring – det är ett alltför halvskuggigt läge.
Men kasta den ville jag ju inte.
Så jag ”slängde ner den” i vår nya ”frontgarden”

Här har den trivts övermåttan väl.

Även efter måndagens köldknäpp – kan vi utbrista :Dahliera klara sej!
(det hängde på en halv grad!)

Nu kan vi nog njuta av den två veckor till!
Till nästa år köper jag flera – det kan ju bli snyggt med en hel rabatt!

På berget

Vi startade i gryningen …
Målet var Sveriges högst belägna och ljusstarkaste fyr!


Nu fanns ytterligare en attraktion, fyrrestaurangen har BRUNNIT!

Men det finns intet som kan tävla med utsikten ovanför fyren.
En stor flock ejdrar, både gudingar och ådor, låg och guppade nere i strandsvallet.

Sigge var mest koncentrerad på att sparka fram stenar att kasta utför branten…

Men slottet var intressant!

Julpromenad

Vi startade i gryningen…


Nåja, det är ju inte så svårt så här vid vintersolståndet – men det blev åtskilligt senare än så. Syster, svägerska och faster Karin togs till Helsingborgs Campingklubb

Föreningen startade år 1933 med en campingplats för tält. Tälten utvecklades sedan successivt, först med trägolv, sedan masonitväggar och slutligen sadeltak. Tanken var att ha kvar känslan av campingliv men att få det mer bekvämt. De små husen byggs än idag efter enhetliga ritningar och är 5 x 2,80 meter stora och har en höjd av 2,15 meter. Även färgsättningen är reglerad, väggarna är vita och taken gröna. Husens delar bultas ihop och är på så sätt demonterbara. De ligger spridda i strandskogen mellan buskar och träd, utmed havet. Området arrenderas ut av Kulla Gunnarstorp. På platsen finns också en festplats med flaggstång och en scen som byggdes 1945. Idag är många av husen utrustade med bekvämligheter som gasolspis och batterialstrad elektricitet.

Masonithusen, knappt 50 till antalet, monteras upp från april varje år och senast i oktober tas de ner igen. Under vinterhalvåret finns få spår efter den by som finns på platsen varje sommar. De permanenta uthus där de nedmonterade husen förvaras och plattor på marken är det som syns.

Sedan gick vi via kusten och slottet upp till ”Grefvens” bänk.

Han förstod och ordna det för sig. Genom uppröjda gator i bokskogen har man härifrån en magnifik utsikt över Öresund åt norr, väster och söder.

På hemväg ser vi att tomten redan försöker ta sig in hos grannen…