Kategoriarkiv: En man i min smak

Läsfröjd II:1

Publicerat av
2
 Ivrigt har jag nu givit mig i kast med bok 2/-12 se ovan. Som bekant har den funnits i hushållet sedan 70-talet och tydligen är det inte bara den gamle som läste den. Jag hade ett motstånd eftersom jag trodde den var väldigt ”high brow”,och under yrkeslivets tråk och tvång inte kände mig kapabel att tillägna mig den…

MEN
Så fel jag hade…
ELLER?
Först, när jag läste de inledande 9 sidorna under rubriken MANDALA , tänkte jag: ”Så dumt av mig att inte läsa detta för trettio år sedan.” Vid närmare eftertanke dock , och när jag jobbade mig igenom kapitel 3 benämnt  Pallas Atena, och som är femtio sidor långt, så är jag glad att jag har väntat tills jag, via ingående studium av Sture Linnérs författarskap är någorlunda bevandrad i Iliaden och Odyssén!

MEN
Vi tar det från början:

Det är en essäbok.
INNEHÅLL

Även det andra kapitlet betitlat Det lysande ögonblicket, är en enkel, koncentrerad,personlig och tydlig beskrivning, denna gång  av begreppet ZEN.
 
I förbifarten berättar han på dessa 17 sidor även  om HAIKU:
”I den japanska litteraturen spelar Zen en betydelsefull roll. Många kännare är ense om att den främste japanske lyrikern genom tiderna  är vandringsmunken Basho,  som levde på 1600-talet. Basho skapade en ny diktform, en kortdikt som kallas för haiku.”
Fagerberg ger också exempel på haikus av Basho och analyserar dem ex:

Stillhet
Cikadornas röster
Genomtränger klippan
Stillheten och klippan representerar här helheten, det förblivande. Det tillfälliga är cikadorna, eller sångstritarna, som är kända för det oväsen de kan prestera. Syftet med haikun är att åstadkomma ett meningsfullt samband mellan dessa två element. Det sambandet skall upplevas i ett ögonblick av klarhet, eller också kan haikun användas som utgångspunkt för meditation.
Sedan skulle jag ge mig i kast med det femtio sidor långa kapitlet om Pallas Atena. På grund av den serena inledningen, och yngsta barnbarnets specialintresse som är grekiska myter, väntade jag mig en faktisk och analytisk berättelse om Atena
För att citera Tony Blair:
I was stunned!
En kortfattade beskrivning av innehållet blir att det handlar om James Joyce´ författarskap, och inleds sålunda:
I ett kafésamtal med sin elev George Borach berättade Joyce att han som tolvåring fängslats av Odyssén, och att han sedan dess ständigt återvänt till dess tema, det mänskligaste och mest omfattande av alla, trots Hamlet, Faust och Dantes gudomliga komedi.
Förklaringen kommer en bit in:
Det finns förstås inget övernaturligt hos Homeros. Visserligen slungar Zeus sin blixt, Poseidon rör upp stormar, Hermes förmedlar budskap och Pallas Atena ger Odysseus nytt mod – men hela denna gudaapparat är ju endast ett sätt att tala i bild. En gud är en framställning i bild av ett element i människans psyke.
På fjärde sidan avsnitt 4 i kapitlet betilat PA läser vi:
Det är vänskapen mellan Pallas Atena och Odysseus som hållit Odyssén levande i tretusen år.
Sedan följer 46 sidors resonemang om vad JJ egentligen försöker säga i Dublinbor resp Ulysses.
MEN
Inemellan finns inskjutna kommentarer som:
Avsnitt 27 
 Mängden fula hus i Stockholm är skrämmande. Kärlek i poseringsateljén, arkitektur i Stockholm, det är samma sak. Dragen i hyresvärdarnas ansikten är tydligt återgivna. Om Kristus kom till Sverige idag skulle han skickas till AMS för omskolning.
Det sex sidor långa avsnittet Guden som skrattade, är en allegori med de grekiska gudarna i en modern tillvaro: Zeus  tittar på ishockey i TV.
”Världsmästerskap,” sa Zeus ”vilken hybris. Det är bara några barbarstater från norra och östra Europa. Jag borde sätta dem på plats. Jag borde slunga min blixt mitt ibland dem. Om bara Dionysos kunde hålla sig borta en stund, så att jag inte skadade också honom”.
Så skildras hur Dionysos också följer ishockeymatchen, vrålar i extas, hoppar högt och viftar med armarna
” Det är han som tagit över,” sa Zeus.” Han är den enda Gud som dyrkas i denna tid. Det enda som duger är det dionysiska smacket, den stora gemenskapsbrasan. Så hade jag inte tänkt mig att det skulle gå. Pallas, vad var det jag hade tänkt mig?
Kommen så här långt var jag väldigt nyfiken på vad kapitlet Hemingway (35 s) skulle innehålla!?
Ännu en gång skiftar SF spår:

Ytligt sett är avsnittet en 35 sidor lång recension av Hemingways roman Över floden in bland träden som publicerades 1950. Fagerberg tycker att det negativa mottagande som denna roman fick vittnar om att   litteraturkritiker världen över grundligt missförstått boken:

Dagskritiken reagerade surt på över floden in bland träden. Man var i stort sett ense: Hemingway hade skrivit sin sämsta bok, också i absolut bemärkelse var det en usel bok. Erfarenheten visar att något annat inte är att vänta när det gäller ett konstnärligt arbete som behandlar ett verkligt och pågående problem och som därför kräver kärlek och självständig tanke hos bedömaren.

—
Hemingway tog mycket illa vid sig. Det som smärtar en konstnär mest är känslan av att det framälskade verket försvunnit rakt ut i rymden, som Aniara, trots en satsning av alla resurser. Hemingway, som försökt komma vidare från den primitiva stridens schablon, hade blivit ordentligt missförstådd, och därtill kom att han själv måste haft en känsla av att det inre problem han arbetat med inte hade blivit slutgiltigt löst. Den Cantwell  (bokens huvudperson) som dog i baksätet på sin bil efter att ha skrivit sitt testamente till Renata, hade inte hunnit  mer halvvägs. Men även så hade han hunnit längre än de flesta.
—-

Den gamle och havet, som publicerades två år senare, 1952, kan visserligen betraktas som en perfekt illustration till det tredje steget i Jungs utvecklingschema,”den vise mannen”, men den vishet det här gäller är av den art Hemingway hade innan han började arbeta med Cantwell.
Det var alltså fråga om ett återfall. Publik och kritik hälsade den gamle Hemingway med glädje, nu med en tillsats  av sentimentalitet. Kriget vansinne var ännu i friskt minne och det kändes skönt med en oförtruten boy-scout som Den gamle. Upplagorna steg i höjden och Nobelpriset kom på posten: så mycket krut fanns det kvar i Hemingway att han avstod från galaspektaklet i Stockholm.
    Helt dukade han inte under för Dionysos.
 
 Stonewall Jackson 1824-1863
Titeln är ett citat från Stonewall Jackson som ju  skildrats av Frans G Bengtson i Litteratörer och militärer.

Den har jag sedan tidigare  på OM-läsningslistan! 

I kapitel 6 Trådar i väven dyker så äntligen bronshästarna upp. Det är i samband med vad man förstår en turistresa med buss som han vid guidening i St Marcuskyrkan får syn på dem och reflekterar över deras öde ;
I resehandboken stod att bronshästarna var gjutna i Grekland på 300-talet före Kristus.Som eventuell upphovsman angavs självaste Lysippos, ”den störste konstnären enligt de gamles egen uppfattning,” mannen som lät Animas sinnliga gnista springa fram också ur de allvarligaste gudar. Hästarna hade tagit en  plats i mångas fantasi. Någon hade skeppat dem, trodde man, över havet till en triumfbåge i Rom, och därifrån reste de tillbaka mot öster för att sättas upp i Konstantinopels hippodrom. Dogen Dandolo fick syn på dem år 1204 och lastade dem på ett skepp till det mäktiga Venedig. Napoleon tänkte på nytt i triumfbågar och tog dem som krigsbyte till Paris, men hans kejsardöme blev ej gammalt. Efter dess fall återlämnades bronshästarna till Venedig, där står de nu och sjunker sakta i havet.
Turistresan fortsätter till Florens och Uffizierna där han står begrundande framför ett porträtt av 
Efter en tillbakablick till Kina och taoismen, via Dostojevskis Bröderna Karamazov handlar huvuddelen av kapitlet om  Hermann Hesses Stäppvargen utmynnande i:

Grekisk helhet representeras i första hand av Zeus, men Pallas Atena, som står honom närmare än någon annan av de olympiska gudarna, utvecklades av Homeros  till helhetssymbol. Dessutom står hon för impulsen och vägen till helhet, vilket förklarar att Joyce och  Hesse uppfattade henne som Anima. Såväl fågelflickan som Hermione vädjar i början till psykets helhet, men eftersom både Joyce och Hesse sitter fast i tidens sexuella tvångsneuros sker snart en urartning till Kalypso. Bloom och Stäppvargen kommer ingenstans; Bloom leds i själva verket bakåt, till den livmoder ur vilken han kommit. Marion Blooms slutmonolog inskärper med största tydlighet vad som är hans Itaka.
Slutkapitlet i del I :  kapitel 7 Speglar kring Tintomara handlar ganska konkret om tillkomsten av Carl Jonas Love Almqvists   Drottningens juvelsmycke.

Kapitlet avslutas sålunda:

Naturen tindrar i Almqvists prosa – allt måste börja på nytt. Det enda som finns kvar i spillrorna efter det romantiska äventyret är några ord som Tintomara ritat med knappnål på ett löv: Minns verket!

Hur länge ska vi tanklöst pendla fram och tillbaka? Symbolens innebörd är dock tydlig Minns verket.

Nu ska jag ge mig i kast med den andra delen:
STRIDENS ARKETYP 
Följ den spännande fortsättningen!

Statsminister 15:Tage Erlander

Publicerat av
2
Tage Erlander
1901-1984
Värmlänning och Lundensare
därför en favorit!
1914     Börjar studera vid läroverket i Karlstad
1920     Till Lund. Studier i matematik, fysik och nationalekonomi
1922     Kurator vid Värmlands nation
1928     Blir medlem i socialdemokratiska partiet
1932     Väljs in i riksdagens andra kammare
1939      Statssekreterare i socialdepartementet
1945      Ecklesiastikminister
1946      Statsminister och socialdemokratisk partiledare
1969      Avgår efter 23 år som stadsminister


1946 var jag 11 år. Jag gick i femman och hade just lärt mig stava till ecklesiastikminister!  Under hela skoltiden kändes det naturligt att den där Erlander var STATS-ministern. De gamle pratade förstås ofta om Per Albin…
1953 började jag läsa medicin i Lund och gick på min första statsministerafton.Då lärde jag känna den Tage, som resten av befolkningen först blev bekant med via Hylands hörna 1962

Jag har ju tidigare utlovat att berätta om DUG och DYG


Nu citerar jag Lärdomens Lund sid 198/344:

En gång hade O.P. Sturzenbecker i en artikel i Aftonbladet häcklat Lund studenter för deras bristande frisinne och framtidstro och kallat dem Unga gubbar. Efter ett par årtionden dyker Orvar Odds vedernamn upp på nytt, men nu med omvända förtecken. Det usurperades av studenterna själva som ett självironiskt namn på en skämttidning – Den unge gubben – utgiven av ena av  (18)80-talets lundensiska studentklubbar, Lilla diskussionsföreningen. Namnet övergick senare att bli beteckningen på den sammanslutning, som de mera radikala medlemmarna i diskussionsföreningen formerade. För Lunds studentkår kom studentklubben Den unge gubben, mera känd under förkortningen DUG, att spela samma roll som den radikala studentföreningen Verdandi i Uppsala.
—-
Formellt upplöstes DUG år 1891. Men de ledande inom kretsen fortsatte att göra sig gällande i nya sammanhang. Epilogen i DUG:s hiostoria utgjordes av en diskussion om socialismen den 14 maj 1891. Inledare var Paul Rosenius och inbjuden att delta var den socialdemokratiske politikern och journalisten från Malmö, Axel Danielsson. Detta datum har av  Lidforss betecknats som den akademiska socialismens födelsestund.
 Vad hände sedan?
JO:
Fortsatt referat från Lärdomens Lund:
I närmare kontakt med med den samtida sociala verkligheten stod föreningen Studenter och arbetare. Den bildades ursprungligen 1893, upplöstes efter kort tid men återuppstod tre år senare med nya krafter i ledningen. Idéerna till denna sammanslutning kom närmast från The Fabian society i London som med skrifter och föredrag gav spridning åt socialistiskt färgade åsikter: till den engelska gruppen hörde många intellektuella, bland annat Bernard Shaw. Samma år som Studenter och arbetare nybildades, 1896, stiftades DYG – De yngre gubbarna – en generationsförnyelse av det äldre DUG.

Tillbaka till Erlanderbiografin:

I februari 1923 konstituerades Matematiska sällskapet i Lund, en förening öppen för naturvetare av skilda slag. Tage Erlander var en av initiativtagarna. Han blev sällskapets förste ordförande och demonstrerade som sådan organisatoriska talanger.

Han valdes också till ordförande i den kutlurradikala föreninge DYG, arbetade som kurator vid Värmlands nation, engagerade sig i kår och studentpolitiken, skrev spex (sic!)och ordnade fester. Hans intresse för samhällsfrågor växte. Den blyge, lätt förläste idealisten mognade snart till en politiskt medveten socialist. Han skrapade också 1928 ihop till en fil.kand. i samhällsvetenskapliga ämnen (nationalekonomi, statistik och statskunskap) Han hade en licentiatavhandling i nationalekonomi på gång men den fullföljdes inte. 

DYG hade traditioner.Där hade Bengt Lidforss, Knut Wicksell, Östen Undén och Ernst Wigforss varit med. I DYG fick Erlander två viktiga lärdomar som han och hans vänner måste beakta, om de skulle kunna uträtta något: dels att dra en skarp gräns mot kommunismen, dels att söka kontakt med den organiserade arbetarrörelsen.

En s.k. Q-vers  i studenttidningen Lundagård, skriven av Hjalmar Gullberg porträtterar E. så här :

Det finns i kåren mången man
vars tunga går som den var smord
och som i Lund sitt rykte vann
med sitt förråd av ord…

Men hell Erlander, fast hans lans,

har spets och kan ge djupa sår, 
då i politisk vapendans
för DYG han går.
Ty den, som träder närmre , ser
att bak pinzenezen ler
en blick helt öppen, varm och mild

det är Erlanders bild

Vi som via medierna bevittnat Socialdemokraternas nuvarande ledarrekrytering kan ju inte annat än utbrista
Det var bättre förr!

PA visade sig som ofta ha ett verkligt gott omdöme:

Under valkampanjen (1946) var Per Albin på besök i Uppsala, och kopplade efter ett möte av med bland andra John Lundberg och Ragnar Edenman. Det var bland initierade känt att Per Albin önskade avgå efter andrakammarvlet 1948. De talade om möjliga efterträdare. Per Albin satt tyst medan de andra kastade fram namn efter namn: Gustav Möller, Ernst Wigforss, Per Edvin Sköld, Torsten Nilsson. Efter en god stund tog Per Albin Hansson själv till orda:” Det var intressant det här men det är konstigt att ni glömt ett namn, det viktigaste, Tage Erlander.”

Det var den 10 oktober 1946 som Erlander blev statsminister och partiledare efter PA:s plötsliga död den 6/10.

…och det gick ju bra i  23 år!

Matiné

Publicerat av
1

Efter alla strapatser med adventslunch, storm och orientering tog jag ledigt på onsdagseftermiddagen genom att på TV3 titta på Broarna i Madison County med Clintan!
Som med Pianisten visade det sig att jag TRODDE jag hade sett den, men tydligen inte HELA, utan ett avsnitt i mitten. Det var ofta så förr att den gamle och jag började titta på en film, men upptäckte vi var för trötta och gick och la´oss.

 Clint Eastwood * 31 maj 1930
En favorit alltsedan  TV-serien Rawhide!
Ljudtrailern i inledningen, som gossarne älskade, ringer fortfarande i mina öron!

Poveldiggarna

Publicerat av
Svara
Jag kan icke räkna dem alla…
dvs
Alla dessa sällskap.
Nu har jag blivit medlem i något om heter Poveldiggare – inspirerad av änkegrannen och att de förlade ett av sina möten till Vikens hemgård.
Jag är ju en av dem som diggat Povel längst!
Andra favoriter är
Måste vägen till Curacao gynga så?
som vi såg på förspel på bio 1959.
(Fram till äldste sonen födelse sprang ju den gamle och jag på bio under tentamensläsandet mest varje kväll…) 
och senare grammonfonskivan  
Vid pianot P. Ramel

En paus i förhandlingarna
Nästa möte blir i februari i HURVA

Äntligen!

Publicerat av
Svara
Den här diktsamlingen bör jag ha fått i gåva någon gång strax efter den gavs ut 2001. 
Inte har den blivit mycket läst….
 MEN
Tack vare att han nu får Nobelpriset har det ju skrivits mycket om honom, recensenter citerar favoritdikter, vilket föranlett att den lilla pocketvolymen plockats fram på nattduksbordet!

 Ur understreckare i SvD 7/10-11:

I praktiken visade sig 50-talets poetiska identitetskris bland annat i att många av dem som då framträdde behövde lång tid på sig för att finna sin identitet, i förkärleken för utstuderat litterära hållningar i både text och liv och i en känsla hos de unga av att befinna sig i skuggan av det hastigt avsomnade 40-talet.
För Tomas Tranströmer, som debuterade 1954, gällde inget av detta. Inte nog med att han med sin första bok var en färdig poet, med en egen stämma, så originell som det alls är möjligt att tänka sig i litterära sammanhang. Han demonstrerade också ända från början en egen hållning, en livsinställning och ett förhållningssätt till konsten som i ett slag gjorde honom fri från den avantgardistiska baksmällan. 

 Tack Nobelkommittén för att ni inspirerat mig att utforska denna härliga värld:
Redan i den först utgivna 17 dikter hittar man:
I den forsande stäven är vila
En vintermorgon förnimmes hur denna jord
vältrar sig fram. Mot husets väggar
smattrar ett luftdrag
ur det fördolda.

Omflutet av rörelse: stillhetens tält.
Och det hemliga rodret i flyttfågelsflocken.
Ur vinterdunklet
stiger tremulo

från dolda instrument. Det är som att stå

under sommarens höga lind, med tiotuen
insektsvingars
dån över sitt huvud.

Pembroke Welcome Day: 1

Publicerat av
Svara
Så var det Måndagen den 3 oktober 2011=
Pembroke Welcome Day
Kl 12.00 var Parents and Friends
välkomnade till Luncheon in the Hall
Det var  alkoholfritt ”gåanes” bord
MEN
en synnerligen rikhaltig, läcker buffet.
På väggarna hängde porträtt av gamla Masters (= Rektor)
som t.ex. Roger Bannister

Sir Roger Gilbert Bannister KBE, född 23 mars 1929 i Harrow utanför London, är en brittisk löpare och akademiker (neurolog).

Han blev den förste att springa drömmilen, dvs. en engelsk mil under fyra minuter (3.59,4). Det skedde i Oxford den 6 maj 1954. Bannister utbildade sig vid universitetet i Oxford och blev senare Rektor (Master) för Pembroke College, en post han innehade fram till 2001.
 Här träffar Kristina sin Medical Tutor och de tre gossar som också om en vecka startar sina medicinska studier i Oxford, (t.ex den bruntröjade till vänster om henne)

Vår dag

Publicerat av
1
 Dagen till ära har minnesstenen blivit litet extra prydd

Den fjärde oktober har alltid varit ”Vår dag”. Det började ju med Hälsningsgillet – fortsatte som ”Kanelbullens dag” och är nu årsdagen då den gamles aska ströddes i havet!
Så här i brittsommarvärmen firar vi med bilder från 2007, då han provade sin, från morbror Gottfrid ärvda, aldrig nyttjade SJ- utstyrse!

2007-10-04
G&T perfect till kanelbulle!

Orgie!

Publicerat av
Svara

I tisdags hade jag en mellandag efter Höstöstresa och sonbesök. Min vana trogen slötittade jag på TV4as MorgonTV och läste tidningar och löste Sudoku.

DÅ
annonserades det att Leif GW Persson
skulle vara gäst hos Malou v Sivers i EFTER 10.
Jag beslöt mig för att se och lyssna. Jag har ju med stor glädje läst hans böcker och anser mig redan tidigare spanat in den ”mjukis” som han tydligen  (Enligt HIV-principen väntar jag med att läsa den tills den kommer i pocket!) dekamoflerat i sin nyligen publicerade självbiografi Gustavs  grabb Nu fullkomligt exploderar intresset från TV-sofforna:

Han dök upp även i go´kväll!

Intressant och föremål för frågor är ju hans sorgliga relation till sin mor. Hon var tydligen hypokondriker och kände sig döende hela livet tills hon slutligen dog 93-årig!
Jag räknade ut att han väntat ut hennes bortgång innan han nu publicerat denna självbiografi….

Ska bli spännande att läsa den om något år!

Farväl till Sommar!

Publicerat av
Svara
BÄST!
En högtidsstund! Jag älskar ju Leif GW:s underfundiga humor med små dolda hullingar, samtidigt som han inte anstränger sig att göra sig märkvärdig! Det avspeglade sig i hans musikval, just den blandning av högt och lågt som också gör mig hänförd!
Hans hyllning till sin livkamrat Kim i form av Charles Aznavour gick rakt in i hjärteroten på mig – 
i en kommande blogg skall jag förklara varför.