Alltsedan påsk och särskilt sedan den inställda resan till Vimmerby
OCH
inspirerad av det underbara försommarvädret
har jag bråda dagar med trädgården.
Det var ju egentligen den gamles revir…
Efter väl förrättat värv, och fysiskt utkörd
MEN
psykiskt oanfrätt har det blivit mycket läst
T.ex.
Lustig nog fick jag vid samma tid i fjor inspiration att läsa
Stolpes kåseriserie ”Låt mig berätta”
Som den gamle själv hann att redogör för kom han ju redan under skoltiden i kontakt med Stolpe
” För snart sextio år sedan hade jag tillfälle att lyssna till ett föredrag av Sven Stolpe (SS) i vår skolas litterära förening.Han berättade då om sitt första möte med Harry Martinsson:
Som ung satt SS som lektör på Bonniers förlag, flera våningar upp. En dag hörde han en person med tunga steg gå uppför trapporna, med flera avbrott för vila.SS som själv haft lungtuberkulos, kände igen beteendet. In kommer så småningom på SS:s kontor en typisk sjöman. Denne öppnar en portfölj och häller ut en samling manuskript:
”Kan man få något för de här?”
Ja, det blev ju ett Nobelpris så småningom!
Martinsson hade ett ärr i ansiktet som SS frågade om.-
”Jag blev slagen av polisen i Rio de Janeiro.”
– Anmälde Ni inte detta? –
”Skulle man anmäla alla som gör dumheter skulle man inte ha annat att göra.”
Det var därför den gamle såg till att vi under 70-talet på bokreorna
försedde oss med Stolpes minnesböcker.
Ovantående bok har t.ex jag köpt:
”Till Per från IDA 14/9-74”
står det på försättbladet
(Jag heter Gunilla Ida, och 14/9 har IDA namnsdag)
Han läste och kommenterade ivrigt dessa böcker
MEN
Jag har först nu, inspirerad av trädgårdsarbetet (?,) blivit färdig att läsa dem
Denna bild anges tagen 8/5 2005
Det bör vara en av de första som togs med den vid samma tid första införskaffade digitalkameran!
Stolpe har en väldigt effektiv, faktaspäckad, lättläst stil. Denna första memoarbok avhandlar tiden fram till och med trettiotalet. han var född 1905 och förundrar sig, när han skriver dessa momoarer 1974, hur hans jämnåriga från borgerliga familjer beskriver sina lidanden”
”Senast hörde jag Ingemar Bergman i TV vältalande och flammande tala om att vi praktiskt taget allesammans är torterade eller söndermalda av den gamla kulturens – väsentligen kristna – moralkrav”
Han vr ganska nöjd med sin uppväxt, ssk skolgången. Han hade en ett år äldre bror Herman, som var hans bästa kamrat. Det som dominerade deras värld var litteraturen och läsandet.
”Södra Latin hade under och efter första världskriget ett förnämligt kollegium. Där undervisade påfallande många professorskompetenta lektorer.”
”Då dök plötsligt en extralärare upp i skolan…
… Ännu hade jag emellertid inte själv mött eller hört den nya adjunkten. Jag fick dock veta att han hette Alf Ahlberg och att han några år tidigare eller närmare bestämt 1917 som 24-årig hade disputerat på en stor avhandling om Materieproblemet i platonismen. Han var vän med Pär Lagerkvist och satt ibland på krog med honom. han var ungdomsvän med Sigfrid Lindström – som vi då visseligen ännu inte kände till – han älskade Vilhelm Ekelund och hävdade till vår häpnd att denne är en större och originellre diktare än <heidenstam och det visade sig att han hade en väldig kandidatexamen som omfattade inte bara klassiska språk, filosofi och andra humanistiska ämnen utan också en rad naturvetenskapliga, astronomi, matemtik etc.”
I denna värld kände sig den unge SS fullständigt hemma, fortsatte in på Stockholms högskola och läste litteraturhistoria. Han hade nog blivit professor i detta ämne om inte han blivit sjuk i tuberkulos – måste hals över huvud ge sig iväg till sanatorium i Schweitz vid 22 års ålder. Han fortsatte att läsa, kom nu i kontakt med den europeiska kulturdebtten och träffade många intressanta patienter. En var inte patient utan make till en, Paasikivi, Finlands sedermera president.
”Den patient som jag i början av detta brev omnämner hette Siegfried Huber och var bondson från Oberbayern, hade studerat teologi i München, skulle bli präst men hade fått avbryta sina studier. Han förekommer i min roman I dödens väntrum med icke alltför stora förändringar som Siegfried Walter. Utan att jag själv märkte det, kom han att få ett avgörande inflytande på mitt liv. När jag efter den svåra perioden på nyåret hade börjat bli litet bättre, låg jag och läste – Plinius, Meresjkovski, Spengler, franska litteraturhistoriker som min senaste lärare Daniel Mornet, Proust, italienaren Tilgher (estetiker), Brunetière, Bredel, Bremond, Baudelaire, Undset, Strindberg, Gide, kanske i genomsnitt tre verk om dagen.*”
* Där ligger jag i lä med för närvarande tre i månaden…
Väl hemkommen kastar han sig in i den svenska kulturdebatten, startar en tidning Fronten där han bereder ”de unga” från båda de konkurrerande lägren plats . Han blir slutligen av Karl Otto Bonnier erbjuden att bli kulturchef på Dagens Nyheter, som efterträdare till Torsten Fogelqvist.
MEN
Dagen därpå kallades jag upp till det bonnierska förlaget. Karl Otto Bonnier meddelade att det hela inte var så lätt – jag hade också energiska vedersakare på tidningen, särskilt den utrikespolitiske pamflettisten Johannes Wickman, men framför allt var det en annan sak som oroade en smula. Jag hade i mina böcker och särkilt i Den kristna falangen vist ett starkt intresse för kristendomen. Nu var Dagens Nyheter visserligen en liberal tidning, öppen för många olika meningsriktningar och åskådningar, och Torsten Fogelqvist hade själv ett starkt patos för den svenska lutherska kyrkan, men kunde vi inte, muntligt, innan vi skrev under kontraktet komma överens om att jag i tidningen inte skulle driva någon slags kristen eller kyrklig propagnda utan hålla mig till de rent litterära materierna.
….
Men jag svarade nej. Jag kunde under inga förhållanden tänka mig att som kritiker – ja, som ledare för tidningens kulturavdelning – undvik de ämnen som intresserade mig mest av alla; tvärtom var det min avsikt att göra allt jag kunde för att introducera samtidens stora kristna renässans här hemma.
Följ den spännande fortsättningen!
