ELLER
Boken avslutas med en redogörelse för Vilhem Erövrarens tid som
Vilhelm den förste, Englands konung
1066-1087
Kung Haralds hær var slået, han selv faldet og med ham en stor del av Englands adel, deriblandt to av hans brødre. Godwin-slægtens magt var brudt. Hertug Vilhelm havde vunnet det förste slag på engelsk jord, men det skulle ta seks år, för det sidste var vundet og hele England erobret, ja endnu ni år, før også Wales var inddraget under hans hertugdømme.
Strax gällde det ju att lägga under sig resten av England, i synnerhet London. Det var många fraktioner, lokala herremän och kyrkan som skulle övertygas att lyda under en normandisk hertig. Strax framkom det ett önskemål om att Vilhelm skulle låta sig krönas till kung, snarast möjligt. Vilhelm var först tveksam, han ville först pacificera landet, men lät sig övertalas.
Han kröntes till kung av England Juldagen 1066
i Aposteln Sankt Peters kyrka – det senare Westminster Abbey.
” Før salvelsen havde kongen svoret – eftersom ærkebispen gjorde det till en betingelse – at han ville forsvare Guds hellige kirker og deres præster, og han ville regere hele det folk. der var ham underlagt, rætfärdigt og med kongelig omsorg, at han ville skæbe och opredtholde lov och ret, og att han fuldständig ville forbyde enhver udplyndring og enhver uretfærdig dom…”
Vilhelm hade också besvär med sina normandiska baroner och även söner,
särskilt den äldste, Robert Corte Hose:
Robert Corte-Hose var næsten i konstant opposition til sin far, som dog på sit dødsleje tilgav ham och anerkendte ham som hertug av Normandie. Robert blev aldrig konge av England; den tredje bror, Vilhelm Rufus, efterfulgte 1087 sin far – en ældre bror Richard var död 10 år før. Robert drog på på korstog 1096 og udmærkede sig i kampen mot muhamedanerne, men avslog att blive konge af Jerusalem. Under hans fravær døde Vilhelm Rufus og Henrik Beauclerc (Ytterligare en son/bror) blev konge. Efter sin hemkomst førsøgte Robert førgæves tillrive sig Englands krone, og under et slag i 1106 blev han taget till fange och ført till borgen Cardiff, hvor han døde efter 28 års (Sic!) indspærring.
Apropos nationaliteten Engelsman, citeras Daniel Defoes dikt
The True-born Englishman:
The Romans first with Julius Caesar came,
Including all the nations of that name,
Gauls, Greeks, and Lombards, and, by computation,
Auxiliaries or slaves of every nation.
With Hengist, Saxons; Danes with Sueno came,
In search of plunder, not in search of fame.
Scots, Picts, and Irish from the Hibernian shore,
And conquering William brought the Normans o’er.
All these their barbarous offspring left behind,
The dregs of armies, they of all mankind;
Blended with Britons, who before were here,
Of whom the Welsh ha’ blessed the character.
From this amphibious ill-born mob began
That vain ill-natured thing, an Englishman. —