Min vandring in bland filosoferna bortom den vanliga undervisningen
om Sokrates och Platon och Aristoteles på gymnasiet startade med en TV-serie på Axess!
Denna bok inköpte jag och studerade.
SEDAN
gav jag bort den till ett barnbarn.
I december när jag var på besök i ”Gula huset” hittade jag så den här:
som jag lånade
OCH
NU
har läst.
÷
Den startar med Thales från Miletus (625-545 f.Kr) ”Den förste naturforskaren och analytiska filosofen i västerländsk intellektuell historia” – via Pythagoras, Herakleitos, Sokrates och Platon, Aristoteles – Cicero -Seneca – Augustinus (354-430) .
Jag nämner bara de som jag hört talas om tidigare – men från Augustinus kommer vi snabbt till Thomas av Aquino 1225- 1274) som är nr 22.
En för mig tidigare okänd är William Ockham som tydligen var en favorit för Umberto Eco och finns med i Rosens namn och känd för sin rakkniv:
”Ockhams rakkniv, uppkallad efter den medeltida engelska franciskanmunken och filosofen William Ockham (ca 1285–1347), är en princip inom vetenskaplig metod som innebär att man inte ska anta fler företeelser eller ting än som behövs för att förklara de observationer man gör.Det är en tumregel om parsimoni” (=sparsamhet)
Fram till 1600-talet är det idel kända namn: Copernikus, Machiavelli ,Erasmus, Thomas More, Bacon, Galilei, Newton och Nr 36= Descartes (1596-1650) .
÷
Även 16-1700-talet känner jag mig relativt väl tidigare informerad om såsom Spinoza, Leibniz, Locke, Hume, Voltaire, Rousseau, Diderot, Kant, Schiller Schopenhauer och slutligen Darwin som är nr 59;
÷
Under 1800 – talet börjar en gruppindelning som ”tar över” den kronologiska indelningen. ”Idealisterna”, dit Kant etc ovan hör, känner jag alla, ”liberalerna” med Adam Smith och John Sturt Mill, knappast alls. Här finns också den enda kvinnan utöver Simone de Beauvoir, Mary Wollstonecraft (nr 54).
Mary Wollstonecraft, född 27 april 1759 i Spitalfields, död 10 september 1797 i London, var en brittisk författare och feministisk filosof. Under sin korta karriär skrev hon romaner, essäer, reseskildringar, en historik över franska revolutionen, en bok om etikett och en barnbok. Hon är mest känd för Till försvar för kvinnans rättigheter (A Vindication of the Rights of Woman), där hon argumenterar för att kvinnor inte är underlägsna män av naturen, utan bara framstår som sådana för att de saknar formell utbildning. Hon förde fram idéerna om att både män och kvinnor skulle betraktas som rationella varelser och att samhället bör grundas på förnuft. Hon drev bland annat en skola för flickor och skrev Thoughts on the Education of Daughters. I A Vindication of the Rights of Men (1790) kritiserade hon Edmund Burke och tog ställning för franska revolutionen.
÷
”Materialisterna ” dvs Marx, Engels Lenin,Freud, Jung och Keynes är ju bekanta, liksom ”Existentialisterna: Søren Kierkegaard ,Nietzsche, Husserl, Heidegger Sartre, Camus och Simone de Beauvoir.(Nr 78)
÷
Under rubriken ”Den språkliga vändningen” finns tretton namn varav jag känner fyra nämligen Frege, Russel, Wittgenstein och Chomsky (nr 91)
÷
Postmodernisterna är tre: Levi-Strauss, Foucault och Derrida.
÷
Slutligen ”De nya forskarna” där av nio namn fyra är bekanta: Albert Einstein, Karl Popper, Kurt Gödel och Alan Turing.
SLUTLIGEN:
Nr 100
Willard Van Orman Quine, född 25 juni 1908 i Akron, Ohio, död 25 december 2000 i Boston, Massachusetts, var en amerikansk filosof och logiker samt professor vid Harvard University från 1948. Hans bidrag till filosofin ligger inom den analytiska filosofin, speciellt den formella logiken i gränslandet mellan filosofi och matematik samt semantiken.
”Allt sedan Immanuel Kant finns det en distinktion mellan analytiska och syntetiska satser inom kunskapsteorin. En analytisk sats, till exempel ”alla ungkarlar är ogifta” behöver man inte stämma av mot erfarenheten, utan det räcker med att undersöka ordens betydelse för att komma fram till att påståendet måste vara sant; den har formen av en tautologi. En analytisk sats ger alltså ingen ny information. För att däremot ta reda på om en syntetisk sats är sann, till exempel ”alla ungkarlar är flintskalliga” måste man dock göra en empirisk undersökning, som lika gärna skulle kunna ge vid handen att påståendet är falskt.
Denna kunskapssyn ifrågasatte dock Quine. I sin inflytelserika uppsats ”Två av empirismens dogmer” (Two Dogmas of Empiricism, 1953) kritiserar han dels gränsdragningen mellan syntetiskt och analytiskt, dels den reduktionism som hävdar att varje meningsfullt påstående är ekvivalent med en sammansättning av termer, refererande till omedelbara upplevelser. Båda dessa empirismens dogmer menar han vara dåligt underbyggda.”
I am still confused but on a higher level!
Säsongens sista föreläsning på Föreläsningsförennga´
