Det blir intressantare och intressantare!
Inledningen:
” Den 2 oktober 1945 ringde Tor Bonnier, som jag då inte hade sett på ett halvår, och bjöd mig på middag för ett angeläget samtal.
—
Han började omedelbart:” Dehlgren skall avgå i vår, och vi har beslutat oss för att först erbjuda dig platsen som hans efterträdare som chefsredaktör på Dagens Nyheter.
Jag har nog aldrig blivit så häpen;…”
÷
Sedan går HT på sedvanligt sätt noggrant igenom: sina relationer med Bonniers, tidigare chefsredaktörer för Dagens Nyheter, hur han grep sig verket an, relationer till medarbetare på DN, hans egen omorganisation och rekrytering etc.
÷
Han diskuterar sin egen glidning från socialism till liberalism, medarbetare och tidningens policy under hans banér.
Han går noggrant igenom sin egen utveckling i förhållande till världshändelserna t.ex ockupationen i Tjeckoslovaken 1948 och revolten i Prag 1968 , ”den tyska frågan”.
I kapitlet Människor och miljöer skriver han små biografier om :
Carl-Henrik Höjer, Gustaf Hellström, Sigurd Hoel, Marika Stiernstedt, John Landquist, Alice Lyttkens, Olle Holmberg, Bertil Ohlin, Bengt Nordenskiöld, Archibald Douglas, Jarl Hjalmarson m.fl.
MEN
Bland dem som får en särskild eloge är ex.
Ernst Wigforss:
”Att jag satt Ernst Wigforss så mycket högre än andra svenska politiker som jag mött under de senaste tjugo åren beror sannerligen inte på någon gemenskap i åsikter. I de frågor som särskilt fängslat mig har jag alltid sett Wigforss som motståndare eller främmande, inte bara främst när det gäller socialism och socialisering utan framför allt beträffande den yttre politiken: förhållandet till Ryssland, Atlantpakten, atomvapnet och mycket annat. Jag har prisat honom som den svenska socialdemokratiens främste teoretiker, men det vill, därom kan man väl vara överens, inte säga mycket; hans ungdomsskrift om den materalistiska historieuppfattningemn anser jag, trots Wigforss förnekande, vara präglad av en rätt primitiv marxism, och hans senare skrifter tycks mig, trots stora perspektiv och glänsande analyser, inte ge tillräckligt besked om mål och metoder.
…Ett stort temperament – på den punkten är Wigforss Brantings och Staaffs arvtagare i svensk politik… Han är som politiker inte originell för att han är intelligent utan därför han är intellektuell.”
Kapitlet Resor och möten är mycket intressant. Han, på grund av sina fobier, alltid åtföljd av hustrun Gerd, åkte runt i Europa och träffade ”höjdare” både politiska och kulturella mest varje år – dessutom från och till längre resor till USA, Kanada och Syd-Amerika.
Han var ju – tillsammans med Sven Stolpe, Sveriges störste läsare:
”Läsningen, min huvudsakliga sysselsättning vid sidan om skrivning och samtal, fortgick under dessa år i samma omfattning som tidigare. Enligt mina alltmer pedantiskt förda
anteckningar läste jag bortåt 200 böcker om året *, i genomsnitt 100-150 sidor om dagen. ”
Avslutningsvis litet reflexioner om sitt förhållande till Döden och Gud…
*Där ligger jag med mina i bästa fall 45/år i lä!
NU
tar jag itu med
Den spännande fortsättningen i del IV
