Ale stenar

Det är inte bara Österling som diktat om dessa:

Ett klipp ur  HD  31 augusti 2013:

Det har varit en varm sommar, en sommar för lätta, ljusa plagg. Jag har grävt fram t-shirt efter t-shirt ur garderoben och tog för någon vecka sedan på mig en ljusgrå sådan med de Internationella poesidagarnas emblem på bröstet. På ryggen stod, i svart tryck, en av de många dikter som gästande poeter under poesidagarnas tjugoåriga existens skrev om Ales stenar. Dit gick bussutflykten med alla de internationella storheterna varje år, och medan vi rullade in mot Kåseberga brukade det vara min uppgift att i mikrofonen berätta lite om stensättningen – som ju vilar osynlig på kullens topp till dess att man kommit på femtio meters avstånd – och att inbjuda alla att i konkurrens med Anders Österling skriva en dikt om Ales sista skepp.

Bara en av dessa dikter kom att pryda någon av de likaledes årliga poesidagströjorna, just den som jag nyss tog på mig. Det är en haiku, kärv och karg som de grå stenarna men med ett mildare inslag av fågelmusik. Jag kan den utantill och får nu improvisera en översättning:

I majsolskenet

är stenbåten still.

Lärkor sjunger vid masten.

Här är originalet, som visar engelskans avundsvärda rikedom på enstaviga ord Jag hade hellre haft ”ligger” än ”är” i andra raden, men då hade stavelseschemat spruckit. En fantastisk miniatyr är dikten under alla omständigheter. (Jonas Ellerström)

Jonas´Otello!

Ja, det är inte jag som formulerat detta

MEN

De som haft förmånen att se föreställningen, antingen live på ROH

ELLER

inspelad på bio är rörande ense:

  • ”It was unbelievable! Amazing!!! Jonas singing and acting was not from this world…
  • A new dimension! I

” – Ich komme gerade aus Hamburg. Im Kino habe ich ”meinen” Otello gesehen.

Es war wunderschön, ein unglaublich intensives Erlebnis.

”Otello à Londres, le chant comme une œuvre d’art

Ljuset vi inte ser

är nu utläst

600 sidor New York Times:” Skrämmande vacker”

Det är en bok som följer en grupp människor under  andra världskriget, dels i Bretagnes Saint-Malo, framför allt en blind flicka Marie -Laure, dels  ett med henne jämnårigt tyskt överbegåvat , autisktiskt barnhemsbarn Werner Pfennig. Han hittar en söndrig radioapparat som han sätter samman till funktionsduglighet, och kan så få kontakt via kortvåg. Han har haft en ursprungligen fransktalande barnsköterska på barnhemmet och förstår därför även franska.

Första kapitlet ”Noll” är angivet tilll att skildra 7 augusti 1944, ”ETT” 1934. Näst sista, Kap 11, skildrar händelser 1945. Det berättas ”bara” personliga upplevelser av kriget ,framför allt  ur Marie Laures och Werners perpektiv. De olika episoderna berättas huller om buller utan kronologi…

Och det blev, för att citera The Guardian:

MAGNIFICENT

Foucaults pendel

Jag har ju sedan 2 år i flera omgångar strävat med denna bok!

NU
är den faktiskt utläst!

Det har inte varit lätt att läsa den här boken Jag är inte den ende!

(Här följer recensioner jag hittat på nätet)

EX: Under sommaren ägnade jag någon vecka   (Jag tog två år!) åt att läsa Umberto Ecos ”Foucaults pendel”, och den lämnade mig med fler frågor än jag hade när jag började läsa. Är Eco verkligen allvarlig med den här boken? Den är inget skämt?
För det första måste man i princip behärska tre-fyra språk för att förstå boken. Här och där dyker meningar på franska och latin upp, och ibland inleds kapitlet med ett citat på franska, som lämnas oöversatt. Att behärska dessa språk är alltså ett måste, och om jag inte missminner mig så förekommer det något annat språk också, oöversatt.
Utöver det rent språkliga så pendlar (no pun intended) historien mellan att vara en episk historia om tempelriddare och stora hemligheter, en italiensk släktberättelse, samt en nutida ockult thriller. Allt känns märkbart hafsigt och osammanhängande, och de långa, långa passagerna från Belbos ordbehandlare Abulafia känns mer som hinder än bitar i ett pussel.

EX 2 Det var länge sen jag läste den men jag minns att jag hade en liknande upplevelse som du. Boken kräver extrem koncentration och dessutom tillgång till ett gäng bra lexikon för att bli begriplig. Jag tror att problemet ligger i att Eco försänkte sig så djupt i esoterika att boken i sig blev esoterisk.
Eco har berättat i intervjuer att han samlade på sig ett bibliotek i världsklass av ockult material när han skrev boken. Detta tycks ha lett till att man som läsare skulle ha haft tillgång till samma bibliotek för att reda ut alla obskyra referenser. I slutändan blev verket nån sorts initiation. Läs den som ett pussel i Rosencreutz anda. En lekfull meditation över Europas ockulta historia.

För att få någon insikt i vad ECO syftar till med sin roman bör man sätta sig in i vad en Foucalts pendel är!

OCH

Rosencreuzare

Kända Rosencreuzare:

Jag ha tagit tillfället i akt att verkligen sätta mig in i den europeiska ockultismens utveckling från 1500-talet och framåt

OCH  ÄR

Still confused but on a higher level