har jag läst färdigt

Jag minns ju Alf Martins röst i radio rapportera från

LONDON

Se tidigare referens:                                                                                                         ”Från 1936 var han utlandskorrespondent för Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning. Under åren 1940–1945 medverkade han i BBC:s svenska radiosändningar och åren 1945–1973 var han frilansmedarbetare åt Sveriges Radio

Denna bok är nu äntligen utläst. AM:s framställning är intensiv, faktarik , väjer inte för att uttrycka  högst subjektiva meningar om det  politiska händelseförloppet i StorBritannien.

EX:

”Mytoman – kungamakare – informationsminister

Min käre Brendan, fortsätter du att ljuga som du gör nu, så sluta du antingen i galgen  eller som premiärminister ”                                                                               En författares varning till unge Bracken:

Brendan Bracken från 1952 1:e viscount Bracken, född 15 februari 1901, död 8 augusti 1958, var en brittisk politiker och journalist.

Bracken var konservativ ledamot av underhuset 1929 – juli 1945 och från november 1945, och var ett av partiets mera framträdande men också omstridda personligheter. Han var parlamentarisk privatsekreterare hos Winston Churchill 1940-1941, informationsminister 1941-1945 och sjöminister maj-juli 1945.

Från perioden från 1945, när det värsta krisdammet lagt sig, berättar han mera om om det engelska samhället:

Kapitel 4     En första lektion i engelsk self-control                                                                 Det första jag gjorde på brittiskt territorium var att protestera mot tjugotalets engelska klassamhälle, ett spontant utbrott av svensk ilska över detta samhälles osnygga yttringar.       Jag hade just  fullbordat min första resa som båtsman (dvs arbetsledare på däck) ombord på en medelstor engelsk lastbåt. Jag var välnärd, inte så litet stöddig och ganska belåten med mig själv. Inte en enda man i den starkt blandade besättningen hade muckat gräl, ingen hade visat en tendens att vilja hiva mig överbord. På skrovets utsida lyste stora röda fläcka. De bevisade vårdnad och omsorg, ty de kungjorde att många plåtar blivit rostbankade och fått en första strykning rödmönja – allt arbete var väl utfört.                              Ingen talade längre om den lilla tråkigheten vid första dagens lossning i Buenos Aires. Där saknades tre stora rullar av bästa engelska cheviot. Det var före containertiden. Tolv välemballerade tygrullar på femtio kilo vardera hade placerats i en speciellt konstruerad massiv trälåde, förseglad med en massa plåtband. Men nu var förseglingen bruten, här hade tydligen någon gått fram med plåtsax och kofot.                                                          Vid grannlaga samtal med matroserna märker jag total enighet om att de där smarta stuveriarbetarna i London haft något hyss för sig igen fast de inte lyckats fullfölja operationen. Men Gubben ger sig attan på att däcksfolket haft sina nävar med i spelet och ordnar polisvakt vid landgången. Troligen räknande Gubben mig bland de misstänkta.

Sällan har en en båtsman så noggrant som jag gått igenom alla tänkbara gömställen. Allt jag hittade men inte låtsades se utan bara omsorgsfullt lade tillbaka skall jag inte katalogisera.Ty jag hade lagt på minnet en engelsk skeppares ord att så länge en besättningsman inte sätter fartygets säkerhet på spel skall man aldrig i onödan beröva honom det lilla privata initiativ till rimlig smuggling han har ombord.                                           Nåja de där tygpackarna kom fram till slut,de återfanns skickligt och varsamt upphängda i några ventilationstrummor. Försten, en hetsig skotte, ville anställa förhör men Gubben vägrade bestämt.                                                                                                                   – This is a happy ship, sa Gubben, let us keep it like that.