I mitt rotande bland olästa böcker hittade jag häromveckan den här.

Det är en postumt utgiven  essäsamling.

Redan andra kapitlet heter ”Hur ”Röde Orm kom till”

Jag började fundera: Det är drygt 65 år sedan jag läste den! 

VARFÖR

Jag beslöt att läsa om den – innan den får gå ett varv bland barnbarnen

i deras invigning i SVENSK KANON!

Jag har nu läst ut del I

OCH

Liksom när det gällde Kiplings Djungelbok var det en svindlande ljuvlig återbekantskap!

Nu läser jag den ju inte som en ”indianbok” utan njuter i fulla drag av formuleringar somt.ex:

Ur hur jul dracks hos Harald Blåtand :

Biskopen läste nu en bön som kung Harald bad honom göra kort, och därpå druckes tre skålar: till Kristi ära, för kung Haralds lycka och för solens återkomst. Även de okristna drucko skålen för Kristus, emedan det var första skålen och de törstade efter öl; men somliga av dem gjorde hammartecknet över kannan och mumlade Thors namn innan de drucko. När skålen dracks för kung Haralds lycka fick kung Sven öl i vrångstrupen och hostade, så att Styrbjörn frågade om den klunken var honom för stark.

 Det blir ju  så småningom slagsmål där Orm och Toke skadas  och behöver sängliggandes vård. De fördriver tiden med kväden:

Toke:

 Välkommen blir mig den dag

då jag från skeppsdäck ser

trana och gås och stork

styra mot norr sin kosa.

 Orm svarar:

 Tig med tranor; ty jag

har innan dess gått ner

dit, där mullvad och sork

 kallt på den döde nosa. 

 MEN

 de klarade sig ju!

Nu ger jag mig i kast med del II!