Den här boken

glömde ett barnbarn kvar i Mälardalen efter

Bröllopet

Barnbarnet ifråga hade återrest till London…

SÅ

Farmor blev antvardad den f.v.b. till ägaren vid lämpligt tillfälle…

 Detta  har  ännu inte infunnit sig

VARFÖR

Redan på realskolan, förstärkt under gymnasietiden,  utsattes vi elever för påtryckningar att läsa Hjalmar Söderberg – främst för hans hyllade behandling av det svenska språket. Som 15-17-åring var hans romanintriger inte vad man sökte efter – där hade Sigrid Undset , Selma och Tolstoj ett försprång!

MEN

” Hjalmar Söderberg har alltid varit ungdomens författare. – Skönt att bli gammal, vara ung var för djävligt, skrev han vid mognare år.”

Tycker således inte jag – det är först på ålderns höst som jag förstått uppskatta hans stillsamma melankoli, färgad av återhållet patos.

I denna debutbok, utgiven vid 26 års ålder, påminns både om hans styrka: den fantastiska förmågan att skildra ögonblickets stämning,

EX bokens inledning:

1

En ung herre i mörkblå vårrock och röda handskar kom ut ur en butik vid Arsenalsgatan. handskarna var alldeles nya, han hade just köpt dem i butiken.

  Han var helt ung, knappast tjugo år.

  Det var en av de sista dagarna i april, en orolig dag med havsblå himmel och stora seglande molnflockar, en nyckfullt leende dag med sol och mulet i hastig växling och med skarpa vindilar österifrån, från skären, från havet. Klockorna i Jakob sjöng och dånade, det var en gammal diktare som begravdes.

 De första 100 av de knappt 200 sidorna fortsätter med föga yttre handling mer än restaurangbesök och flanerande , diverse förälskelser och annat socialt minglande. Hans sällskapliga kringglidande i det slutande 1800-talets Stockholm skildras i detalj som ovan – en ovärderlig inblick;