Mitt förhållande till Pompeji startade 1953.

Vi var två flickor som tagit studenten som, efter intjänande av medel som sjukvårdsbiträden under två månader, satsade på en sex veckors Grand tour i Italien. Vi hade ingen kamera med oss, nedanstående bild är den enda som jag har från denna resa – tillsänd av en engelsman som fotograferade oss just i Neapel.

Andra gången jag var i Neapel var 1958 på en försenad bröllopsresa. Då uppsökte vi den vanliga platsen för utsikt och fotografering: Se Neapel och sedan dö…

Det var bara det att vi, i mitten av april, hade sådan otur med vädret att vi under de fyra dagar besöket varade inte en enda gång såg Vesuvius!

Även 1958 planerade vi för ett besök i Pompeji och var på väg till stationen som via järnväg på den tiden transporterade turister till utgrävningarna.
DÅ
Vi blev bondfångade!!!
Så här i efterhand säger vi att det var nyttigt att bli lurade medan vi fortfarande hade en begränsad studentekonomi!
Men retligt var det i alla fall, och dessutom innebar det att den gamle aldrig fick nöjet att uppleva Pompeji in situ.
But life has its compensations….
Läs den spännande fortsättningen i morgon!