När jag nu ger mig i kast med att referera de två sista kapitlen i Sven Fagerbergs Bronshästarna blir det än mer uppenbart att det inte går att referera! DVS jag kan inte säga det bättre än SF själv.
10nde kapitlet Primära bilder inleds så här:
Som en ledtråd i de föregående avsnitten löper tanken att tidens sjuka är ett besinningslöst knäfall för Dionysos. Stora diktare hyllar honom;om inte i direkta ord så dock i handling. Språkberusningen hos Joyce, den fysiska aktiviteten hos Hemingway, vördnaden för grosshandlarlivet hos Hesse och Mann är försök att blåsa liv i något som tycktes dött; en människa som blivit alltför teoretisk. Men även de som inte vet att det mitt ibland dem finns en teoretisk eller alexandrinsk människa, en kritikermänniska som tagit ledningen inom vetenskap och konst – även de som lever i andra dimensioner av sin tid dyrkar måttlösheten i sin girighet, maktlystnad, alkoholism, narkomani, i sitt tuggummitittande på TV, sitt evinnerliga cigarettrökande, i tron på att en fotbollsmatch är något viktigt, i sin konsumtion av vår hysteriska journalism.
Dionysos
romersk kopia av grekiskt original
Av de behandlade författarna är endast två sunda och balanserade: Homeros som ignorerade Dionysos till förmån för Pallas Atena, och Lasker som tidigt genomskådade honom och besegrade honom med sin kombination av kampvilja och intellekt.
SF påpekar sedan att detta får inte missförstås – Människan är en biologisk varelse som stimuleras, får kraft av njutningen:
—
Allt detta medges gärna. Min invändning mot Joyce är att ingen kan skapa ett funktionsdugligt nytt språk utan att först ha ett nytt innehåll.
—-
Vi är på väg mot Nietzsche, Herr Nichte, herr Noll, och därigenom också mot Schopenhauer, som även han dyker upp i Finnegans Wake,
—-
Alla de som efter Nietzsche hyllat Dionysos är bara en blek månglans av det solljus Nietsche upplevde och gestaltade i sina poetiska bilder.
—-
Som ung kände Nietsche en stark entusiasm för grekisk konst och wagnerskt musik. Han hyllade båda i sitt första större verk, den nyss nämnda Tragedins födelse publicerad när han var 27 år gammal.
Nietzsche 1864
(1844-1900)
(Jag tycker det här porträttet ger en sannare bild av den N. som skrev Tragedins födelse än de Übermenschbilder man vanligen ser! )
Vad betydde grekisk konst för honom? Han börjar med att göra en uppdelning i ett motsatspar : Apollon och Dionysos. Genom dessa symboler står mot varandra intellektuell klarhet och känslomässig berusning, individ och massa, individens strävan efter personlig utveckling och individens strävan efter gemenskap. I det fruktbara spänningsfältet mellan Apollon och Dionysos växte den grekiska konsten fram och nådde så småningom sin höjdpunkt i tragedin; en sammanfogning av tanke och musikalisk känsla
Sedan följer en diskussion om Nietsches utveckling och resonemang och hans påverkan på de intellektuella under senare delen av 1800-talet och långt in på nittonhundratalet. Han citerar Gottfried Benn:
Gottfried Benn säger i en essä att Nietzsche alltmer framstår som den betydelsefullaste gestalten som följer efter Goethe.
MEN
Fagerberg förkastar hans ”liguriska komplex”:
Det kanske viktigaste ordet i det liguriska komplexet – hos Nietzsche och Benn – är emellertid ensamhet, Zarathustra prisar ensamheten i högstämda ordalag och det gör också Benn. Att vara ensam betyder att vara fri från vardagens styrande moment och i stället ha kontakt med helheten i sitt psyke. Ensamheten är den suveräna njutningen.
Nu är det bara Kapitel 11 Zarathustra , 23ss , kvar .
Det är oerhört värdefullt för mig att läsa OM dessa sena avsnitt, för varje gång, och särskilt när jag återger SF:s egen text, framkommer nya nyanser och tolkningar =
En ÄKTA läsfröjd, men KRÄVANDE!
SÅ
Det får bli ytterligare ett avsnitt…
Följ den spännande fortsättningen
PS Samma dag som jag skriver det här finns
denna artikel på ledarsidan i SvD . Det slog mig att den avspeglar just dikotomin mellan apolloniskt och dionysiskt! DS
