Nu när jag kommit igång med läsandet , är det alls inte de böcker jag omsorgsfullt PLANERAT läsa som jag lyckas ta del av.
Det bedrövliga augustivädret har inneburit att jag börjat försöka bringa reda i mina bok- och tidningshögar, som samlat sig i sängkammaren. Med Utøja-händelserna i färskt minne blir jag, när Graham Greenes Brighton Rock plötsligt dyker upp, inspirerad att LÄSA OM den.
Jag måste ha varit ca 14-15 år när jag läste den, en av de första på engelska. Utöver vår ordinarie lärare i engelska, tillika klassföreståndare, Karin Nilsson, hade vi en ”extralärare”. Han var engelsman, hette Hewitt. Hans uppgift var att lära ut konversation och förståelse, samt orientera oss i engelsk litteratur. Böcker han talade sig varm för minns jag var The Good Compnions av J.B. Priestly och således Brighton Rock av Graham Greene. Den senare kanske till och med ingick i kursen, i varje fall köpte jag ett exemplar och har haft ett minne av att jag läste den
Det jag minns är ju huvudpersonen Pinkie som en psykopat (därav jämförelsen med Anders B-B). Jag mindes också att jag trots lärarnas entusiasm inte tyckte den var särskilt bra .
När jag nu läser om den börjar jag tveka om jag faktiskt läste den ”på riktigt”. För det första är det ganska svår engelska för en nybörjare. Så t.ex fattade jag inte att Brighton Rock är en sötsak!
Utgivningsåret är 1938. Det skildras en strid om herravälde i den undre världen, där den 17-årige Pinkie tagit makten över sitt gäng efter att deras ledare Kite, dödats av en konkurrerande liga. För att sätta sig i respekt tar han initiativet till ett gengäldande mord. Vi får följa hans tankar och känslor av omnipotens, men även stigande frustration när han märker att det finns personer som sitter på avslöjande iakttagelser som kan kullkasta det resultat som polisutredningen kommit fram till; att mannen ”Fred”, dött av ”naturliga orsaker”.
Graham Greeen beskriver i detalj det myllrande nöjeslivet på pirarna i Brighton, vädret och Pinkies reaktioner, hans totala brist på empati. Hans självbild är att han är smart med full koll, men blir mer och mer desperat när han märker att händelserna inte går hans väg. I sin frustration och egocentricitet felbedömer han sina gängkompisars handlanden och uttalanden och blir livsfarlig även för dem.
Så småningom glider handlingen mer och mer i bakgrunden, och det blir istället en diskussion om MORAL och Rättfärdighet. Både Pinkie, och den unga flicka Rose han känt sig tvungen att gifta sig med (en jurudisk nöt!) för att eliminera faran från hennes vittnesmå har vuxit upp i ett fattigt område med katolsk tro.
Det finns också en litet tvivelaktig kvinna som dricker och röker för mycket och troligen är litet lätt på foten, som dock är RÄTTskaffens och har kommit på att här finns något som inte stämmer, och utrustad med civilkurage bestämmer sig för att gå till botten för att vaska sanningen.
Jag tycker denna konversation mellan henne och Rose beskriver pudelns kärna:
”I know one thing you don´t. I know the differenc between Right and Wrong. They didn´t teach you that at school”
Rose didnt answer; the woman was quite right; the two words meant nothing to her. Their taste was extinguished by stronger foods-Good and Evil. The woman could tell her nothing she didn´t know about these- she knew by tests as clear as mathematics that Pinkie was evil- what did it matter in that case wheather he was right or wrong?
