månadsarkiv: februari 2010

300-årsdag

Publicerat av
2
Segraren i slaget, Magnus Stenbock, står staty på Stortorget.
Ovanstående bild är från senare tid – tidigare stod den längre fram, väl synlig i hamninloppet.

Idag är det exakt 300 år sedan Slaget vid Helsingborg.
Lokaltidningen Helsingborgs Dagblad har dagen till ära en skildring av slaget.

När jag växte upp i staden rasade ju andra världskriget – tyskarna hade ockuperat Danmark. Tyska soldater kunde i skarpa kikare iakttas när de gick vakt vid Kronborg på andra sidan Öresund. De flesta pappor var inkallade – det var mörkläggning och flyglarm.
Att intresset för vår krigiska historia, särskilt ett slag som detta där vi mot alla odds faktiskt lyckades segra, var stort är ju inte att förundra sig över!

När jag läser redogörelsen ovan minns jag faktiskt hur det då i Helsingborg förlagda Skånska kavalleriregementet troligen just den 28 februari gjorde en iscensättning uppe vid Ringstorp. Vi skolbarn var publik – utomordentlig historielektion! De i reportaget omnämnda stadsdelarna: Dalhem, Drottninghög, Fredriksdal, Filborna och Ringstorp var ju ännu ej bebyggda – det såg med undantag för enstaka byggnader som Ringstorps vattentorn, ut ungefär som 1710!

Jag minns att vädret var ungefär detsamma:
Den skånska vårvintern visar sig från sin sämsta sida. I och runt Fleninge huttrar 14 000 svenska soldater i mörker, blåst och underkylt regn för att få några timmars sömn under bar himmel.

Utanför Höganäs museum står Magnus Stenbock (delvis) också staty!:
När 150-årsminnet av Stenbocks seger firades i Helsingborg 1860 var det tänkt att man skulle resa en staty i lera över Magnus Stenbock på Ringstorps backe. En sådan tillverkades också i Höganäs (Højnæs) i Kullen, men det bar sig inte bättre än den sprack under transporten. Man fick därför nöja sig med att resa en liten minnessten.
Läs också om en annan vinkling!

Wagners Women

Publicerat av
3

På svensk Tv har de ju tagit ”time-out” inför Vinter-OS.

MEN

Nu kan jag kompensera mig genom att bläddra i alla intressanta program som de sänder på AxessTV.
Senast såg jag ett väldigt intressant program som i Sverige benämndes efter hans fru Cosima Wagner men mera ”approbiate” i den engelska urverionen hette som titeln ovan.

Den bygger bl.a. på de dagböcker som Cosima förde från 1869 till Richard Wagners död 1883, (Korrigerat!) och hittades i ett bankvalv först 1972.

I denna dramadokumentär menar man att Wagner behövde kvinnliga muser, för att kunna skapa sina passionerade kompositioner. Den första, som resulterade i Tristan och Isolde var Mathilde Wesendonck.
Den andra musan var just Cosima. Hon var, som dotter till Franz Liszt Richards intellektuelle jämlike och förstod Rickards genialitet, och vigde sitt liv åt att i livet stödja hans skaparkraft.
Efter hans död var det hon som kraftfullt förvaltade och ledde Bayreuthfestspelen i 20 år.
Hon blev 93 år!

Den tredje musan:
If Mathilde Wesendonck was the muse who inspired Wagner to create Tristan und Isolde, then the muse of Parsifal was the young and beautiful Judith Gautier:

Wagner’s sybaritism is one of the less repellant features of his personality. He could not bear to have any coarse material against his skin, perhaps as the result of a medical condition, and for many years dressed in silk or satin underwear. During his later years, including the period during which he was working on the score of Parsifal, Wagner’s working environment too was draped in silks and satins, in his favourite colours, and soaked in perfume. It was in these surroundings of extravagant sensuousness that the music of Parsifal, a work that apparently celebrates renunciation and chastity, was brought into the world. The music of Parsifal was to be at the furthest remove possible from that of the Ring, he told Cosima: the music was to have the softness and shimmer of silk, like cloud-layers that keep separating and combining again. Wagner’s surviving letters include several in which he give instructions for the purchase of fabrics and perfumes. Care had to be taken that these letters did not fall into the wrong hands, since their publication would be an embarassment. During the composition of Parsifal, many of these errands were performed by Judith Gautier

TÖ!

Publicerat av
3
Vårt lilla trädgårdsbord kl 10.12 i går

Just som jag resignerat och tänkt:”Det blir ALDRIG mera vår igen” inträffar undret : Vi har haft plusgrader ett helt dygn nu!

OCH
Kl 11.58
SAMT
Kl 14.27
Vad som göms i snö kommer fram i tö.
Stenarna på bordet är överblivna hemtagna strandstenar.
Introduceras härmed som kandidater till MÅNADENS sten!

Vecka 8

Publicerat av
1

Veteranorienteringen är ju alltid jämn onsdag. Det är numera dessutom tradition att vi vecka 8, när det är vårvinterlov, disponerar Hyllinge skolas lokaler med duschar och samlingslokaler.
Det är ju si och så med ”skogen”, den krymper för varje år.

MEN

Just i år är det likaså bra nu när snömängderna slår alla rekord.
Det var rejäl motion att pulsa, skaren höll inte utan man sjönk ner för vare steg. Jag försökte springa i andras fotspår men steglängden stämde sällan…
Eric gjorde det bästa av situationen, höll sig på de upptrampade stigarna och fotograferade oss andra!

MEN
Vi hade i alla fall tur med vädret = solen sken för omväxlings skull

Landshövdingen på Lärkesholm

Publicerat av
1

När vi var på Lärkesholm och orienterade med veteranerna fick vi av värdfolket Wester denna bok. Den har efter boken om maltwhisky fått tjäna som måltidslitteratur.

Det är professor em. Nils-Arvid Bringeus som med anledning av trehundraårsminnet av Anders von Reisers födelse, på uppdrag skrivit en levnadsberättelse.

Anders Reiser föddes 1701 i Göteborg. Han släkt kom från Lübeck. Fadern, som var militär, kommenderades till Wismar 1709. Sonen Anders blev enrollerad i faderns regemente som 15-åring, tillfångatogs tillsammans med resten av de svenska trupperna när Wismar kapitulerade i september 1715. Han kom över till Sverige och enrollerades till Karl XII: s trupper. Han utnämndes till fänrik samma dag som Karl den XII stupade!
(Som som alla lundensare vet var det den 30 november 1718!)

Nils- Arvid Bringeus har gått tillbaka i gamla domstolsprotokoll. Med start i en duell med sin överordnade Wolmer Christoffer Ridderschantz från Ovesholm, finns det många skrivelser och protokoll av och om Anders Raiser som handlar om hans krav på utkomst och rättvisa.

Han finner till slut att han inte får gehör i Sverige och begär sitt utträde ur den svenska krigsmakten, för att försöka sin lycka i Danmark.
Han välkomnas som premiärlöjtnant därstädes 1738.

Han tyckte emellertid inte den militära befordran gick fort nog så han kastade sina blickar åt annat håll:
J.Chr. Barfod har i sin bok Märkvärdigheter rörande den skånska adeln skrivit så här:

Reiser hade den lyckan att snart vinna sin kompanichefs ynnest, att han blev dennes förtrogne. I denna egenskap skickades Reiser till att uträtta något ärende hos… fru Agatha Rodsteen-Urne, med vilken omtalte chef var till hälften förlovad. Reiser, som vacker karl och fruntimmersvän föll emellertid den förmögna änkan så i tycke, att hon utan omsvep valde honom till sin äkta make och genast installerade honom i beställningen, så att kompanichefen vid sitt några dagar därefter inträffade besök hos fru Agatha emottogs av herr Reiser, som i salig herrns nattrock agerade värd i huset.

Fru Agatha Rodsteen-Urnes släkt var inte överförtjusta, men slutligen stod bröllopet. Reiser var tydligen bra på att sköta egendom, blev så småningom verkligt förmögen.

Han blev genom hustrun herre till Billeshave, som han förvaltar i 12 år. Det säljs och i stället köps ett ”sommerhus” i Gentofte: Bonne Esperance.
Anders Reiser vill nu etablera ig i Sverige, men han vill också göra ”karriär” där, vill bli adelsman och få fina titlar.
För att få detta till stånd blir han penningutlånare till kungen Adolf Fredrik!

”År 1764 lär han ha lånat ut 70 000 daler. Sannolikt är det detta lån som omtalas vid diskussionen om landshövdingefullmakten 1766”

De bor ett tag i Stockholm men trivs inte, köper 1768 Jakob Hansens hus !

och 1771 Lärkesholms gods.

”En senare ägare, Anders von Reiser, omvandlade i sitt testamente godset till en stiftelse.
von Reiserska Stiftelsen är fortfarande ägare till Lärkesholms gods”

Den senare delen av boken sid 49-103 handlar om Lärkesholm och tillkomsten av den von Reiserska stiftelsen. Anders Reiser avled 26 juli 1782 efter att 10 november 1780 ha förordnat om stiftelsen i sitt testamente.

Denna inblick i 1700-talets socioekonomiska verklighet både i Sverige och Danmark, och inte minst det nyss danska, nu svenska Skåne, blir särskilt spännande tillsammans med denna understreckare!

Ur led är tiden…

Publicerat av
Svara

…eller åtminstone väderleken!
För precis ett år sedan blev jag av den gamle fotograferad vid Kulla Gunnarstorps strand
(bilden ovan).
I år hade vi i 7 veckor oavbrutet under 0°, i mitten på januari STRÄNG kyla.
Så i förra veckan började det kännas litet hoppfullt – vi hade tre dagars dagsmeja.

MEN

”Isbergen” som lossnade i förrgår har åter flutit iland, och med den gångna nattens -9° frusit fast igen. Morgonens snöfall har så lagt sig som en bedrägligt förmildrande hinna över eländet.
Ingen ljusning synes än:
eftersom bortom lördagen det utlovas en ny köldperiod. Blåser gör det också – köldeffekten vid strandpulsningen (ja, man kan inte kallade det promenad – skaren håller bara till hälften) är avsevärd.

Vi människor har ju åtminstone hus att krypa in i …. de stackars fåglarna vet snart inte var de kan hitta mat….

Besöksinflation…

Publicerat av
3

Den gångna helgen har varit besöksintensiv. Yngste sonen ”den djefla mannen” passade på att göra en avstickare till Viken när han uträttat i Lund.
Han inspekterade vår isiga strand som dock i tövädret hade börjat ”kalva”:
Även om han själv föredrog att uppdatera sig avseende dinosaurer (se ovan) medförde han till Mmammma betydligt mer litterär lektyr:Efter att ha sett reprisen på Svensktriumfen genomförde jag en första genombläddring :
Den är uppställd först landskapsvis 1. Blekinge 2. Halland 3. Skåne , sedan orter i bokstavsordning.

Jag går direkt på Skåne, kanske jag kan hitta något som kan redovisas vid årets kulturutflykt.
Den första orten av intresse blir Bökeberg:

Bökeberg ca 15 km öster om Malmö bryter av mot slätten med bokskogar och lummiga ekdungar, som omger den vackra sjön Yddingen.
—
Anders Österling har i sina memoarer berättat om en skolutflykt på 1890-talet, när klassen tågade från Bökebergs järnvägshållplats med musik och fanor i spetsen, sjungande Stenbocksmarschen för full hals. När pojkarna vandrade in i skogen stod en blek man i regnkappa och betraktade dem tankfullt. Det var August Strindberg*, som vi denna tid reste omkring i Skåne för att samla material till tidningsartiklar om Skånes natur.

Under 1950- talet och till sin död vistades Hjalmar Gullberg långa tider vid Bökeberg.
—
Åtskilliga dikter i dessa samlingar hör omisskännligt hemma i det lummiga landskapet kring Bökeberg och sjön Yddingen;
—-
Hjalmar Gullberg brukade gå ner till en badbrygga vid Yddingen. Där inträffade det som gav anledning till dikten Häger på bryggan.

* den ursprunglige ”djefla…”
Uppdaterin 09.40:
Avstickaren blev längre än planerat: Tågkaoset innebär att han fortfarande är i Skåne….

Nattens lekar

Publicerat av
Svara
Människan spår – Gud rår (?)…
Anyhow – Detta förberedde jag inför den djefla mannens födelsedagsuppvaktning efter det här bokfyndet i januari:
Förtjusande!

Ja, det hade moster Ebba tyckt om hon vetat vad den djefla mannen får i födelsedagspresent i år. Lagom till dagen i fråga dyker denna bok upp ur travarna med arvegods.
När jag bläddrar i den förstår jag av inklistringen att det är en bok från en bokcirkel 1948.
Man fick tydligen disponera boken 3 veckor. Observera även användandet av titlar, och att endast EN man deltog och fick en yrkestitel.
Vid avslutat cirkelläsande fick man ju behålla en bok vardera, min moster Ebba således denna av Stig Dagerman. Det är uppenbarligen förstaupplagan från 1947!
Av SD har jag tidigare, troligen redan på 50-talet läst Bränt barn, Bröllopsbesvär och Att döda ett barn.

Att döda ett barn blev också en mycket uppmärksammad ”förfilm” 1953. Det var ju före TV – biobesök var det stora folknöjet. I städerna var det två kvällsföreställningar kl 19 och kl 21. De flesta spelfilmer var knappt 1 1/2 timme.Innan den ” riktiga” filmen satte igång var det ”förspel”. Dels var det reklam – de för Marabou Mjölkchoklad, Bronzol och Ögonkakao (Andra pris ett paket Ögonkakao!) har ju blivit legendariska.
Men sedan var det SF-jounal (ungefär som Rapport och Aktuellt!) och kulturprogram som inspelningar med pianisten Arthur Rubinstein och violinisten Jascha Heifetz.

OCH
Således, Att döda ett barn som troligen den första Trafikpropagandan

MEN

Så dök ju det här med gratisprenumerationen på Axess upp. Då kunde jag slappna av – jag behövde inte vara klar med MIN läsning av boken till den 10/2.
(Ja, han fyller ju inte förrän den 12te men man måste ju räkna med postgången också)

Nu kommer han, den djefla alltså, i egen hög person på besök, så jag kan överräcka den in manu.

Det är en helt underbar – samtidigt väldigt smärtsam bok.

Som väl är det noveller – man klarar känslomässigt inte av att läsa mer än en timme åt gången. Så här efteråt när jag bläddrar, får man samma intryck som vore det poesi.

Prosan är helt enkelt bländande.
Ex:
—- Han försvann. I skydd av rosensnåren sprang han bort mot tornet, öppnade dörren, rusade uppför trappan och kastade sig omkull på golvet. Om en stund hörde han röster. Dörren for upp igen. Nyckeln vreds om. En gång. Två gånger. De hade inte ens brytt sig om att titta på nedersta trappsteget. Så litet betydde han. Det var bittert. När inga röster längre hördes gick han sakta och milt nerför trappan och satte sig längst ner, tänkte inga märkvärdiga tankar, kände ingen särskild ilska. Kände överhuvudtaget ingenting Tänkte på ingenting.—- (ur Tornet och källan)

De första 5-6 av de 17 novellerna har innehåll från barn- och ungdomsår och är de jag bäst tycker om. Saltkött och gurka handlar om mobbing i skolan där jagpersonen är mobbaren. Den hade platsat i Realskolans läsebok!

De senare blir efter att de inleds med helt fantastiska konkreta miljö-och naturbeskrivningar mer och mer surrealistiska och ”äckliga”.
Plötsligt tittar jag på omslaget: Nattens lekar och får en ahaupplevelse – det är naturligtvis neurotiska drömfantasier som skildras!
Då har jag litet lättare att ta dem till mig.

MEN
Jag tänker också:
Stackars Stig Dagerman…