Den orolige mannen

Denna bok fick jag i julklapp. Visserligen har jag efter den gamles bortgång mer tid för läsning än tidigare, men ändå tycks inte tiden räcka till för mitt kvalitetsläsande
Ja, egentligen är det inte TID som saknas, utan LUST och psykisk energi.
Så då är det bra att ha litet ”förströelselitteratur” att ta till.

Den gamle och jag läste i början på 90-talet med stort nöje böckerna med Kurt Wallander där jag särskilt minns Hundarna i Riga och Brandvägg, den senare för den då exotiska innebörden av begreppet!

Sedan har vi ju sett otaliga TV-avsnitt med Kurt W där SVT:s med Rolf Lassgård i huvudrollen framstår som mest minnesvärd.

Mellan 1991 och 1998 kom det ju en Wallanderbok om året, den -98 var just Brandvägg. Böckerna rönte stor framgång och har tydligen sålts i 30 miljoner ex världen över!
Det sades att Innan frosten (2002), där Kurts enda barn, dottern Linda, just startat som polis även hon, skulle vara den sista – men nu kommer således ytterligare en tegelsten på 554 sidor.

OCH JA

Henning Mankell har kvar sin förmåga att berätta en spännande historia. Så länge det rör sig om själva utredningen och polisarbetet är det lika spännande och intressant som tidigare.

MEN

Kurt är trött och desillusionerad. Han känner sig ensam, oroar sig för sin hälsa, tycker att minnet fungerar dåligt, bävar inför ålderdomen. Jag som är 74 känner alls inte igen mig, och börjar undra :” Hur gammal är han egentligen?”
Det visar sig så småningom att han snart skall fylla sextio…

Efter genomläsning och denna recension tittade jag på nätet och fann Lotta Olssons i DN recension som jag tycker ger en bra sammanfattning:

…..en tankspridd författare som skriver om en trött kommissarie.

I England ja, ja!

I Hälsingborg fanns det när jag växte upp två tidningar! Utöver fortfarande existerande Helsingborgs Dagblad ”HD”, var det Helsingborgs-Posten som gavs ut 1887-1951.
Mest känd är den senare väl för att det var där Birger Sjöberg var journalist:

Flera person som senare kom att bli kända som författare arbetade under en tid på Helsingborgs-Posten. Chefredaktören Cederborg är ett exempel, men än mer kända är Elin Wägner, som jobbade som recensent på tidningen åren 1903-1904, och Birger Sjöberg, som från 1907 arbetade som reporter och kåsör under signaturen Päta. Sjöberg publicerade även böckerna Fridas bok och Kvartetten som sprängdes under sin tid på tidningen.

MEN

När HD köpte upp Helsingborgs-Posten 1950 ändrades den om till en kvällstidning under namnet KVÄLLSNYTT som gavs ut till 1955.
Det är tydligen via denna publikation som jag 1952 blev intervjuad om min Englandsresa!

Rubriken är inspirerad av Evert Taubes visa Mary Strand som ingick i vår äldste sons älsklingsrepertoar i 5-6-årsåldern:

När i North Shields i England man går iland
som kan hända ibland i England, ja-ja,
så ligger cigarrschappet Tiger Brand
i Dock Street på vänster hand.

Det var där jag blev frälst av miss Mary Strand
ur polisens hand i England, ja-ja,
miss Mary som står uti Tiger Brand
i Dock Street på vänster hand

Återbesök 3

Söndagen den 29 januari 2006 bloggade jag:

Det vackra vädret har flytt sin kos. Men inget hindrar en orienterare – poängjakten på Kullaberg lockade.

Det var ju att ta i – sedan dess har vi inte varit på berget mer än enstaka gånger i samband med veteranorienteringar – och framför allt inte vintertid.

MEN

Trots att det blåste en pinande ostanvind som ju lade ytterligare köldeffekt till de tre minusgrader som termometern utlovade, gjorde ”omständigheter” att jag hittade upp på Kullaberg igår. IS Kullen framhärdar med sina poängorienteringar januari- och februarisöndagar tills den ”riktiga” säsongen börjar i mars.

Efter den första halva kilometern blir man ju uppvärmd och sedan alltmer upplivad.
Det var roligt att återse ”de yngre” (nu i 50-årsåldern...) – varm dusch, bastu och fika och glatt samkväm efteråt fulländade utflykten.

Mera fågelskådning

Jag måste ha fått en bild när han har huvudet nere i vattnet…

I går var ännu en gråvädersdag. Jag unnade mig dock en snabb middagspromenad längs Öresund. Bland gräsänderna nere vid udden, det enda stället där man samtidigt ser Kronborg och Kullaberg, såg jag även bläsänder, ett viggpar och…

Ja, vad var väl det?

Jag memorerade noga för att kunna slå upp i fågelboken vid hemkomsten:

En stor vit simfågel med mörk rygg och mörkt huvud och gul framsida.
MEN
Thomas Svanberg skriver kof.s blogg

På vägen tillbaka möter jag så denne man. Det visar sig vara ordföranden i Kullabygdens ornitologiska förening. Han kunde upplysa mig om att jag till visshet gränsande sannolikhet iakttagit hannen till min storskrakhona!

Ännu en dag

Idag är det Tulpanens dag.

Det blev jag påmind om av Nyhetsmorgon på morgonen den 12 januari. Jag hade redan på eftermiddagen den elfte införskaffat ovanstående bukett, att medtagas i samband med lunchinvitation. Jag blev särskilt glad för att höra att ÅRETS färg är ROSA!

Vid överräckandet informerade jag värdfolket om bonusvärdet och tog ovanstående foto i bukettens nya residens!

Julkonsert

Så här på tjugondag Knut passar jag på att rapportera om vår sista julkonsert:
”Från advent till trettondag”
i Väsby kyrka kl 16.00 den 6 januari.

Jag trodde jag varit inne i kyrkan, men förstod vid entrén att jag blandat ihop den med Brunnby kyrka.
Den mansstarka kören tågade in sjungandes ”Bereden väg för Herran…”.
De var 50 ++ flera säkert över 70.

MEN
Under ledning av Leif Ahlberg sjöng de med starkklingande mjukhet. Den också ej helt unge sångsolisten Dan Winde visade sig även han vara en njutning att lyssna på.
Körledaren Leif Ahlberg sjöng själv solo i O, helga natt och spelade på Väsby kyrkas fina orgel Buxtehudes In dulci jubilo.
När vi kom ut igen hade det blivit mörkt.

Ris

Mitt förhållande till RIS är numera gott.

Det började inte så bra. Mina barndomsjular inföll ju under 40-talet. Då, under och strax efter andra världskriget, var ju mat ransonerad. Särskilt s.k. ”kolonialvaror” fanns över huvudtaget inte att köpa.
RIS var en sådan.

MEN

Risgrynsgröten på julafton var ju ett MÅSTE – det blev särskild tilldelning.

MEN

Tillagningsmetoderna var högst primitiva: Risgrynsgröt tillagades ungefär som ”risotto milanese”, dvs man spädde successivt, inte med vatten förstås, utan mjölk, rörde och rörde
– det hade ju en tendens att både bränna vid och koka över!
Så stod kvinnorna på julafton (i mitt barndomshem mostrarna och tant Cais) och rörde och rörde bokstavligen i timmavis….

Lagom till att det blev min uppgift att stå för julfirandet 1960 hade kokkonsten tagit ett jättekliv: Någon, KF:S provkök?, hade kommit på att man kunde korta av spädandet och rörandet åtskilliga timmar genom att FÖRST koka riset i vatten innan mjölken tillsattes.

Mikrovågsugnen har ju revolutionerat hela hanteringen…

Numera är det väl ingen som står hemma och koker gröt – nu kan vi ju lätt om en plätt köpa färdigkokt risgröt på rulle – dessutom är det ju ofta extrapris till jul om man köper två…
Föga anade Olrog

Risgröten har i vårt hem troget funnits med på julafton men inte rönt någon strykande åtgång

VARFÖR

jag tidigt hittade andra användningsområden – inte bara Ris à la Malta.

På sextio-sjuttiotalet inköpte man med fördel SAFFRAN på Apoteket – i denna broschyr har jag hittat åtskilliga trevliga recept.

SOM
Saffranspannkaka

1 l risgrynsgröt
3 (stora – annars 4 små) ägg
1 (=2) paket saffran (står det i det ursprungliga receptet men på den tiden var 1 pkt= 1g!)
1 dl russin
2 krm stött kardemumma
1 dl mald sötmandel
(jag brukar ta litet strösocker också…)

Stöt saffran med litet socker. Blanda det i gröten tillsammans med övriga ingredienser. Häll smeten i en smord form eller långpanna.

Grädda i nedre delen av ugnen i 200° i 30 minuter.
Serveras med sylt och grädde.