Som alltid startade vi i gryningen.
Före äntrandet mötte vi några trevliga göteborgare
se http://den-gamle-vid-havet.blogspot.com/
Första gången jag var på Norrviken var med skolan, kanske 1948. Det var ju efter kriget och krigsvintrarna. Rudolf Abelins stolta livsverk var hotat:
Efter några hårda vintrar där inte bara fruktträd och nötbuskar, utan även flertalet av trädgårdens andra växter frös bort, tvingades Abelin, vars hälsa försämrats, sälja Norrviken 1942. Han flyttade till en angränsande fastighet och var verksam som konsult på Norrviken fram till sin död 1961.
Troligen hade vi honom som ciceron eftersom vår lärare Hervid Vallin ju hade goda kontakter med Bjäre.
Trots att trädgården måste ha sovit något av en törnrosasömn minns jag fortfarande vilket intryck anläggningen gjorde, min första kontakt med ett storslaget trädgårdsprojekt. Pearl Harbour och Hiroshima var ju tidsmässigt nära – att höra japaner omnämnas i detta sammanhang var en nyhet.
http://www.svensktkulturarv.com/main/destination.asp?ActorID=396
Nu har ju Tage Andersen tagit över och har stora visioner
http://www.norrvikenstradgardar.net/
Strax vi kom in såg vi en man som matade getter, är det inte…?
Jo, visst var det Tage själv! Den gamla fruktträdgården upp mot huvudbyggnaden är i romantisk stil,i kontrast till den pampiga barockstilen längs huvudaxeln.
Trots att tydligen den japanska trädgården numera klassas som ”japanskinpirerad”, duger inte inför kännarnas stränga regler, är det fortfarande denna som tjusar mest.
Tage Andersen sätter sin prägel på Vinterträdgården och genom en utställning med italiensk keramik. Både vid entrén och i de stora karen på bilden här intill växte Pratia angulata. Av dem köpte vi hem två plantor!
