Månadens sten:Januari

20100103

Det har ju varit ett så dramatiskt väderläge att dagarna inte räckt till för att rapportera om Månadens sten.

MEN
Bättre sent än aldrig.

Det har ju i den övriga rapporteringen kommit med en och annan sten ändå.

Jag hittar ytterligare två kandidater:
20100124
Denna tycker jag är representativ genom att den avspeglar den bistra kylan!
Och
20100130
Här ser vi isläggningen och ändernas allt mer desperata kamp för litet värme och mat!
Nu den femte februari är hela strandkanten frusen – de måste söka sig inåt land för att söka föda…
Häromdagen när jag tittade ut genom vårt franska fönster såg jag ovanliga spår – vi närmare koll såg jag faktiskt andhonan som klafsade i den djupa snön runt huset. Jag rusade efter kameran, men precis som jag höjde den fann hon för gott att lyfta….

Nå, vilken skall väljas ?
Jag skickar det på remiss till läsarna – få se om det blir några svar!
Själv fortsätter jag samla stoff till februarivalet!

Isvinter

NU!
fryser snart Sundet till om temperaturen fortsätter att vara under 0°.
Det vita är isflak och sörja, det blå öppet vatten
Jag har, för att bevaka min bergvärme, fört dagliga anteckningar om temperaturen: Det har varit frostgrader HELA januari. Det lär inte ha inträffat sedan 1829!


”Inte sedan 1987 har södra halvan av Sverige haft en lika kall januari som i år. Kylan har dessutom varit envis och hängt i under så gott som hela månaden. Bara smärre och kortlivade försök med mildluftsattacker har förekommit. I exempelvis Stockholm blev maxtemperaturen i januari prick 0,0 grader. Det är första gången sedan 1829 som temperaturen i huvudstaden inte orkat över 0-gradersstrecket i januari. Ett annat exempel är Växjö, som just nu (1 februari) har 34 dygn på raken med minusgrader, något som inte hänt sedan vintern 1946-47. Då hade man 43 dygn på raken (21 januari-4 mars) med minusgrader. Februari inleds också med fortsatt kyla, så kanske, kanske…


Uppdatering 3/2 07.32:
I natt väcktes jag 01.06 av att snöröjningen, för andra gången i vinter, fann för gott att även skotta vår gata.
Nu får jag upp på taket igen!

Redo, alltid redo!

För ett år sedan var mycket annorlunda.

Vädret t.ex. Större delen av januari hade vi plusgrader – och väl var ju det med allt det strul som vi hade med bergvärmen. Vare sig is eller snö syntes till vid Öresund.

Vi får gå tillbaka till 2006 för att finna motsvarigheten till snövinter

Jag lärde mig av den gamle att det gäller att reducera snön på det platta taket innan det blir töväder och därmed tungt.

De har lovat mera snö så det gäller att vara ett steg före
Men nu är jag redo!

De tappra fem

Vi hade förberett oss i månader….
När dagen randades startade jag i gryningen.
8.30 var vi redo för anstormningen – som uteblev.

Endast fem veteraner trotsade meterologernas skräckscenario – vi här vid kusten fick blott 2 cm snö och någon storm hade ännu vid 13.00 tiden ej siktats.

Men vi kom på att vi kunde ju använda kartorna 2011!
OCH
Vi som hade trotsat vädergudarna hade trevligt ändå!

Än så är det långt till vår….

Nu har temperaturen klättrat ner under -10 igen. Strandkanten blir alltmer isbelagd.Det blåste en snål vind från söder så jag bestämde mig för att gå med vinden mot norr och via Sandkullen i lä tillbaka. Medan jag gjorde detta övervägande iakttog jag samtidigt en man som länge stod och sysslade med något…(?)
Framme vid ”skarvrevet” såg jag att det var igenfruset och skarvarna borta. På avstånd såg jag en man på väg ut och beslöt mig för att följa efter – det kanske är enda gången i min livstid som jag har tillträde!

Innan jag var halvvägs ute hade mannen vänt. Det visade sig vara en fiskare.

Min vana trogen frågade jag nyfiket om fångst. Han berättade om havsöring som tydligen vintertid går strandnära. Den är lovlig från 1 januari tom augusti. Han fick ingen fångst den här dagen men väl dagen innan. Jag berättade om skarvarna, mitt fågelskådande och mina möten på stranden.

Han berättade att han var bleking
OCH

Allt eftersom vi ringade in varandra visade det sig slutligen att han var ungdoms- och studievän till gårdagens dopbarns fader och att de har båtplatser intill varandra i Risanäsviken

Ljus i mörkret!

En häger står och väntar – på bättre tider?

Visserligen är det kallt – och kommer förmodligen så förbli ett bra tag nu när Sunden kylts ner

MEN

Nuhar vi de två mörkaste månaderna bakom oss – vid vår horisont har vi fått en timme mer dagsljus, varav 40 minuter på eftermiddagen, sedan vintersolståndet. Det är inte bara längre dag, ljuset vid middagtid är definitivt ljusare!

Återbesök 3

Söndagen den 29 januari 2006 bloggade jag:

Det vackra vädret har flytt sin kos. Men inget hindrar en orienterare – poängjakten på Kullaberg lockade.

Det var ju att ta i – sedan dess har vi inte varit på berget mer än enstaka gånger i samband med veteranorienteringar – och framför allt inte vintertid.

MEN

Trots att det blåste en pinande ostanvind som ju lade ytterligare köldeffekt till de tre minusgrader som termometern utlovade, gjorde ”omständigheter” att jag hittade upp på Kullaberg igår. IS Kullen framhärdar med sina poängorienteringar januari- och februarisöndagar tills den ”riktiga” säsongen börjar i mars.

Efter den första halva kilometern blir man ju uppvärmd och sedan alltmer upplivad.
Det var roligt att återse ”de yngre” (nu i 50-årsåldern...) – varm dusch, bastu och fika och glatt samkväm efteråt fulländade utflykten.

5-årsminne

Tsunami hit och tsunami hit…
2005
Även vi som stannade hemma fick vår beskärda del:

Här är direkt återgivning av mina dagboksanteckningar:

Lördagen 8 januari SMHI har varnat för storm. Det är dags för vår löprunda – så vi skyndar oss att springa på Svedberga på förmiddagen. Det tar i framåt eftermiddagen.
kl 16.00 börjar huset gunga. Redan då har en del av den nyinsatta vassen på gaveln lossnat, så Per ringer och bokar in sig för reparation hos vår taktäckare Wiberg.
Vi går en runda kring huset för att säkra ev. kringflygande föremål.
Efter en god middag ( Biff Stroganoff) flämtar det till – sedan strömavbrott i 2 1/2 timme. Det går att elda i matsalsspisen – mysigt läsande till stearinljus –
Vi dricker konjak. och följer stormens härjningar via batteridriven radio.
Ca 21.00 börjar den värsta vindstyrkan avta.
Vi går och lägger oss.
Söndagen 9 jan Gunilla stiger upp först. När jag ska hämta tidningen passar jag på att gå runt gaveln, vadar där i flera dm tjockt vasslager och runt hörnet upptäcker jag att en stor del av vasstaket ramlat ner.

Annars så är det, annars så är det ållrajt!

Vi kontaktar åter Leif Wiberg. Han och sonen Mikael kommer och spikar på masonit som skall skydda så att det inte regnar in medan vi väntar på reparation. Jag ringer IF, men där är alla
linjer upptagna till långt fram på eftermiddagen. Men det går ju att maila:

Vi har förgäves försökt komma fram per telefon. www.if.se är oåtkomlig. När vi nu återfått strömmen anmäler vi istället så här!
Vårt halmtak har, efter stormen, 34 sekm i Helsingborg den 8/1 2005,
dråsat ner på en 2-3 m lång sträcka.

Tisdag 11 jan Expedition till det MÖRKA Småland
Vi startade i gryningen.
Stormens härjningar skymtade i lövskogen.
På E4 i höjd med Eket tilltagande stormfällen.
I höjd med Örkelljunga fungerade mobilen för endast nödsamtal.
Fler och fler skogsområden blev mer och mer härjade, för att på sina ställen, ssk åsavsnitt, vara helt härjade.Ibland låg granarna i rad som rotvältor, ibland plockepinn med knäckta stammar i växlande höjd 2-4 m upp.
I höjd med Markaryd observerade vi att fabrikerna längs E4 uppenbarligen hade ström och mobilen började åter fungera! Allt oftare låg det avsågade stammar som tecken på hindrad framfart.

Vi har ju följt stormens härjningar på internet, Sydkrafts och Ljungby kommuns hemsida.
På den senare stod att de upprättat akutcentraler runt om i kommunen bl.a. vid affären i Hamneda (de lär få tillbaka ström först den 23/1).

Väl framme träffade vi några fullkomligt utmattade, närmast gråtfärdiga, hemvärnsmän. Vid fråga vart man skulle vända sig om ett träd fallit över huset, krossat tak och/eller fönsterrutor var de helt ointresserade när de förstod att det gällde ett fritidshus. Det varnade oss för att överhuvudtaget åka dit och titta efter.

Framme i Hå var vi tacksamma för att Thore Ohlsson (TO) på Orrviken haft ner skogen i tid under ordnade former!

Om inte , hade vi inte kunnat komma fram överhuvudtaget.

TO har för virkestransporterna låtit anlägga en väg med avlastningsluckor. Ca 200 m från brevlådan låg en tall över vägen, så vi fick parkera bilen i en sådan. Vi gick längs vägen, men framme i ”kröken” låg alla kvarvarande granar från Rolands skog i en enda hams!
Vi retirerade och åt litet av den medhavda massäcken. Vädret var ju (utvalt) tjänligt för en utflykt!

Efter moget övervägande beslöt vi att trots allt ta med de medförda frysboxarna vid ”attacken”.
De höga granarna längs gränsmuren och de 25-åriga som Per och Karl planterade såg vi var fallna, men vi siktade in oss på björkebacken. För att komma dit behövde vi bara forcera 2 fallna knäckta stammar och kunde sedan gå ända fram till ledningsgatan. Där slank vi mellan 2 stora granar som fallit parallellt.

Så långt hade dessa 100 m tagit större delen av en 1/2 timme.
Vi såg ut över tomten :
Alla granar över 10 m hade fallit. Dessutom en hel del lövträd: linden, en ek…
Ledningsstolpen där markledningen går in i huset var tvärs av.

Både elledningarna (blankledningen) och teleledningen var inhamsad bland trädstammar av varierande tjocklek.
Inte bara vår lilla elledning var helt raserad, utan även den isolerade 50 kV – ledningen över Anders Karlssons gamla hygge. Det kommer att dröja innan ”de rett ut att”

Men mirabili dictu!

Alla träden hade missat boningshuset och ladan – en tre meters lucka hade skonats runt om. T.o.m. TV-antennen satt kvar.
Vi gick in i huset. Där var 7° (= yttertemperaturen)
Vi fyllde frysboxarna, stängde av strömmen till frysen.
Vi hade fått råd om vattenledningen – Per hade en 2 l-dunk med T-sprit varav vi hällde 1/2 l i varje vattenlås.
Därefter släpade vi oss tillbaka – det var ganska svårt att identifiera var vi tagit oss igenom.
När vi så pustar ut med lunch nr 2 kommer först en bil med 2 man som parkerar och vandrar neråt Ängatorpet.
Sedan Roland, också ffg ute för att inspektera förödelsen.. Deras ladugårdstak hade ju lossnat – Svea var evakuerad till Ljungby.

Nu var kl 14.00 och vi kände oss pigga nog att utforska hur det såg ut neråt Ängatorpet.
Efter ca 600 m där vägen kantades av avskurna stammar var det totalstopp.
En minst 10 m hög bråte med 1/2m tjocka stammar, som dråsat ner för höjden på sydsidan, spärrade vägen. Av Anders Karlsson, som också dök upp, fick vi reda på att bakom virkeshögen fanns en inneboende på Ängatorpet som ännu efter 3 dygn inte hade kunnat ta sig ut trots att 4 man med hjullastare jobbat intensivt..

Anders Karlsson sa´uppgivet:”Så är man bara markägare, inte skogsägare längre…” Som vi konstaterat tidigare har han dock reservaggregat till sina djur.

Vad vi förstod på Anders hade TO varit uppe redan på måndagen.

Det tog sex månader innan vi fick ström till någon reda …
För att inte tala om fast telefon.
Sedan passade man ju på att omintetgöra användningen av det enda som inte stormen tog.
Ja, egentligen blev det aldrig mera sig likt!

Men det var roligt så länge det varade!