SM:9 Ständigt denne Trygger

1857-1943 
Jag har hört det förut…
Redan i den första statsministerbiografin över Karl Staaf 1905 är Ernst Trygger högeligen närvarande! Han utnämns till professor i processrätt vid Uppsala universitet 1889, blir ledamot av unionskommittén 1895, s.å. ledamot av första kammaren, justitieråd 1905.

”Vid sidan av Branting var Ernst Tygger, högerns förstakammarledare, den stora stjärnan inom den äldre generationen av politiker i början av av 1920-talet”, skriver Herbert Tingsten i sina memoarer Mitt liv.
Trygger figurerar varje gång  det är regeringskris som ett alternativ till statsminister, men även hans partikamrater  väljer bort honom till förmån för  Hjalmar Hammarskjöld (*1862), Carl Swartz (* 1858)De Geer (*1854) och Oscar von Sydow (*1873).
Det slår mig nu att ALLA statsministrarna vi hittills lärt känna studerat  i Uppsala, och  samtliga utom Edén* juridik. Hjalmar Hammarskjöld blev professor i juridik vid 29 års ålder, Trygger vid 32.
* Eden var ju å andra sidan professor i historia…

 Ernst Tygger och Hjalmar Branting i Genua 1901
”Politiska motståndare men umgängesvänner privat”

Att han inte blir statsminister innebär dock inte att han inte utövar ett politiskt inflytande.

I samband med borggårdskrisen, regeringen Staafs avgång och osäkerheten vem som skall bilda regering – det blir Hammarskjöld – finns Ernst Trygger med på slottet, i rummet eller i rummet bredvid, när kungen överlägger med andra politiker. Trygger själv vill inte bli regeringsbildare, det finns åtminstone uppgifter att kungen frågar, men att Trygger avböjer.

MEN
1923 blir det Tryggers tur!  
Han främsta uppgift blir att lösa frågan om Sveriges försvar. Försvarsrevisionen som tillsattes 1919 för att minska utgifterna (känns det igen?) kommer med sitt betänkande 1923 och Trygger lägger fram sin försvarsproposition februari 1924. Ingen var nöjd – oppositionen menade att man skar för litet och partikamraterna för mycket! 
Försvarspropositionen faller i 1924 års riksdag, frågan blir då om Tryggerministären ska ta konsekvenserna av detta eller komma igen med ett nytt förslag. Efter oenighet inom regeringen, avgå eller stanna, avgår Tryggers regering 18 oktober 1924.
Även om Trygger var stockkonservativ fanns en fråga där han stod på barrikaden: Kvinnors rättigheter.
Kvinnoforskningen har sedan länge lyft fram Elsa Eschelsson, Sveriges första kvinnliga jurist, och där har Ernst Trygger fått hänga med, i egenskap av hennes professor och lärare, som dessutom aktivt stred för att Eschelsson skulle få en professur i juridik.
Bland det bestående och väsentliga som den Tryggerska regeringen genomför är att man lägger fram behörighetslagen som antas av riksdagen, vilket innebär att kvinnor får tillträde till statliga ämbeten, undantaget präst och polis. Det framstår som lämpligt, rentav rättvist att lagen antas under Ernst Tryggers ledning, han tog upp frågan redan 1905.
Och på kulturens område finns också det som tillsammans med behörighetslagen får räknas in bland ministärens mest betydelsfulla beslut, det är regeringen Trygger som fastslår förutsättningarna för public service-radion
Men karriären är ej slut när Trygger avgår  1924. Han ingår, som utrikesminister i Arvid Lindmans andra ministär 1928-30. Avgår som ledamot av första kammaren 1933 vid 76 års ålder.
Han avslutar  som universitetskansler fram till 1937.

Rik som ett troll!
 År 1908 skaffar familjen godset Gregersboda i Roslagen cirka fem mil från Stockholm, 162 tunnland och ett ”träslott” som arkitekten Ragnar Östberg får restaurera. Gregersboda förblir i Tryggerfamiljens ägo till dess Ernst Tryggers son Carl 1968 säljer det till skådespelaren Jarl Kulle.
Genom sitt giftermål 1891 med Signe Söderström blev Ernst Trygger mycket förmögen. Alla de ekonomiska umbäranden som svenska folket led från 1917 och framåt, avslutande med Kreugerkrasch och trettiotalsdepression berörde familjen föga.

SM:8 Kompromissarien

 1873-1936

Trots all försommaraktivitet blir det läst ett eller annat – som t.ex. boken (häftet?) om den åttonde statsministern.
Han var i allt De Geers motsats. Per Svensson som skrivit biografin kallar honom Kompromissarien.
Han porträtterades 1934 av Erik Wästberg (Per och Olles far, journalist i Nya Dagligt Allehanda) sålunda:

Göteborgshövdingn mönster för en svensk ämbetsman.
1 gång excellens
2 gånger statsråd
3 gånger landshövding

” Oscar von Sydow har förvärvat ett anseende här i landet som är få förunnat. Det har veterligen aldrig stått en strid kring hans namn. Alla ha respekterat hans solida ambition, hans kyliga klarhet och objektivitet. Han är sjölv den största prydnaden för den kår han tillhör. En svensk ämbetsman.

När Per Svensson skrider till verket finner han emellertid att hans biografiföremål är anmärkningsvärt anonym , det finns få personliga anteckningar – inga memoarer eller dagboksanteckningar, knappast några brev.  PS lyckas ändå göra en fängslande och koncis levnadsteckning uppdelad på fem kapitel:

1. Mönstergossen
Häri berättas om släkten von Sydow, invandrad från  Pommern 1725 och som sedan levererat ”oräkneliga ämbetsmän”. En gren blev ju famös genom de ”von Sydowska morden”.
Oscars föräldrar – August och Euphrosyne – dog båda sommaren 1876, August av slaganfall, Euphrosyne i barnsäng. De lämnade sju barn efter sig 15-0 år, varav Oscar var det näst yngsta. Vem som tog hand om Oscar  de första åren har PS ej lyckat reda ut, men 1882 dyker han upp som fosterbarn hos stadsläkaren  i Östersund: Knut Alfred Hernblom och hans hustru Regina.
Han är en flitig elev, åker efter gymnasiet till Uppsala och läser juridik och får civilminister Hugo Hamilton som beskyddare och mentor.  34-årig utnämndes Oscar von Sydow till  t.f. expeditionschef i civildepartementet.

Det kom en bov till herrskapet Spov
Ill. ur H.H:s bok ”För barn och barnbarn” 1925

2. ”Wallenbergaren”

von Sydows politiskt mest värdefulla insats gjorde han när han var civilminister under Hammarskjöld
Hammarskjöld var principfast och inte särskilt smidig i sina tolkningar av folkrätten mitt under brinnande krig. Det var nu begreppet ”Hungerskjöld” myntades, eftersom hans omedgörlighet förvärrade försörjningsläget. Han uppfattades som tyskvänlig när han förkastade det förslag till allmänt handelsavtal med britterna som Marcus Wallenberg, bror till utrikesminister Knut Wallenberg, hemfört från London 1917.

”Oscar von Sydows roll blev som alltid att balansera och moderera”
När OvS gick in och gjorde detta gentemot den ”stele” Hammarskjöld uppfattade denne honom som Wallenbergs man – vilket han faktiskt inte var – utan det var tack vare von Sydows trixande och medlande i mitten som fick Hammarkjölds regering att överleva ända till 1917.

3. En lugn Wijk
Efter statsrådstiden gick von Sydow tillbaka till sin ämbetsmannakarriär, denna gång som landshövding i Göteborg. Han var sedan 1911 gift med Mary född Wijk. Han trivs utmärkt utmärkt på denna post som han innehade till 1934, och i samverkan med den liberala köpmansadeln.

MEN
4. Den ideale statsministern
När De Geer snöpligen fick lämna statsministerposten rekvirerades ännu en gång ”den perfekte ämbetsmannen” för att rädda skutan. Det gjorde han utmärkt fram till det första valet efter Edéns författningsreform som ägde rum den 16 september 1921.Han lämnade över statsministervärdigheten till Branting den 13 oktober.

I Svenska Dagbladet skaldade man:
I salighetens ljusa tankar
Från borgen nu von Sydow vankar
Och far förutan mycken sorg
med tåget hem till Göteborg

SM:7

Det har dröjt innan sjuan uppenbarar sig här på bloggen. Det har inte berott på att jag inte läst den
UTAN
på att jag slarvat bort den och därför inte kunnat ge den en vederhäftig recension!
 Stadsminister
27 oktober 1920 – 23 februari 1921

Sedan har ju det vackra vårvädret inneburit att inomhusstädningen har fått anstå. När vi nu haft några regniga dagar och jag fått tid att sortera i högarna i ”biblioteket” så dyker den upp.
Louis De Geer d.y. 1854-1935 ur flera synpunkter Sveriges ”minste” statminister. Jämfört med Tage Erlanders 23 år är De Geers 4 månader inte mycket att komma med. 
Upplägget när det gäller bokverket är ändå att deras biografier båda är =128 sidor.

” Vilken bracka som helst kan vinna ett spel, men det behövs en gentleman för att förlora det” 

Orden är Louis De Geers, och de fångar väl den hållning som den förre detta statsministern hade till händelser i februari 1921 som hade tvingat honom att avgå efter blott 120 dagar. Men visdomsordet  om vad som krävs för en förlorare är inte hämtat ur statsministern Louis De Geers den yngres Politiska hågkomster från 1926. Det står att läsa på försättsbladet till Singleton,* en tre år senare utgiven pojkbok om livet på en engels internatskola, av Louis F.G. De Geer

 Det finns ju i Sveriges historia flera Louis De Geer. Den vi kallar Louis De Geer d.ä. var en av 1800-talets främsta svenska politiker, och far till Louis De Geer den yngre.

Utan att ha faderns starka personlighet gav han sig ändå 47-årig in i riksdagspolitiken.  
”De Geer var en fridens och moderationens man”, en vänlig hedersman men, som det skulle visa sig med all tydlighet under statsministertiden, inte kapabel att fatta nödvändiga beslut.

Efter andrakammarvalet i september 1920 var det politiska läget låst. Riksdagen var splittrad i tre block varav inget kunde uppnå egen majoritet. Partierna var inte ens särskilt intresserade av regeringsmakten. de flesta räknade med att det bara skulle dröja ett år innan det blev val igen, eftersom den beslutade rösträttsreformen skulle träda i kraft 1921 och sannolikt följas av ett nyval. Att det fanns tydliga tecken på lågkonjunktur bidrog också till partiernas ovilja att ta regeringsansvar.

I ränkspelet som följde blev Louis De Geer till sin egen förvåning erbjuden att bilda regering, accepterade men blev ju sittande med SvartePetter, föll formellt på en fråga om kaffetullar, men hade egentligen visat sin oduglighet och blev bortröstad av sina egna.

 Följ de spännande fortsättningen!

* Singletonböckerna läste jag med stort intresse i 12-13-årsåldern. Det fanns inte så mycket spännande ungdomslitteratur att tillgå på 40-talet. 

SM:6 Branting

den gamles farmor Matilda hade Branting på väggen. När jag träffade henne första gången 1956 – var hon desillusionerad. Hon som under storstrejken 1909 hade varit ute och agiterat sade – mitt under Erlandereran : Det var inte hit vi ville…

Här sitter hon nittioårig på förstutrappen någon gång på 1970-talet

Jag läste del 6 av Statsministerbiografierna, om Branting, redan i februari, det har bara inte blivit av med recensionen

MEN
I morse var likaledes mustaschprydde Håkan Juholt lördagsgäst i TV4, så jag tänkte
NU:

Men, Branting har ju figurerat redan i biografin över nr 1: Karl Staaf , jag citerar:
Han (dvs KS) var en framstående jurist och kändisadvokat med egen lukrativ byrå,  
ungdomsvän och supkamrat med Hjalmar Branting

När jag väl kommer till biografin över Branting själv har han ju spelat en viktig politisk roll under alla de föregående!

OCH
SM5

Biograf är Lars Ilshammar  Han inleder sitt förord så här:
Hjalmar Branting gömmer sig bakom tredubbla ridåer: sin egen tystnad, en senare socialdemokratisk framgångssaga än hans egen och framför allt de ordrika hyllningarna till ”Hövdingen” Om det finns något vidare syfte med denna kort-biografi än att teckna bilden av Sveriges förste socialdemokratiske statminister så är det att frilägga något av personen Branting, att avsakrifiera helgonlegenderna och återställa nationalmonumentet till mänskliga proportioner.

*
Mycket, för att inte säga det mesta, som skrivits om Branting platsar i den panegyriska genren. Lovtalen har prisat hans ädla karaktär, hans rättskänsla och hans självuppoffrande liv. Inte minst den svenska arbetarrörelsen själv har varit skicklig på att väva legenden om professorssonen som gav upp en lysande vetenskaplig karriär och steg ned till folket för att leda det i kamp för demokrati och människovärde.
Brantings far Gabriel var på grund av ”klenhet”, först patient, sedan från 19 års ålder lärare på det av Per Henrik Ling grundade  Gymnastiska Centralinstitutet. Vid Lings död 1839, då Gabriel B. var 40 år blev han chef. Genom privatpraktik vid sidan om byggde han upp en ansenlig förmögenhet. Brantings mor Emma var 20 år yngre. De gifte sig 1839, först 21 år senare föddes ende sonen Karl Hjalmar.
Hjalmar började skolan före sex års ålder. Efter några år kom han till den nystartade ”Beskowska” skolan där även kungaparets barn gick, Branting var således skolkamrat med sedermera Gustav V!:

Bland kända Beskowiter märks statsministrarna Hjalmar Branting och Olof Palme, kung Gustaf V och hans bröder Oscar, Carl och Eugen samt prins Bertil. Vidare Svenska Akademiens ledamöter Sven Hedin, Verner von Heidenstam och Martin Lamm. Andra kända namn är teologen, konstnären och författaren Natanael Beskow, konstnären Richard Bergh, nationalekonomen Gustav Cassel, fysikern Oskar Klein, filmregissören Arne Sucksdorff, vissångaren Sven-Bertil Taube och diplomaten/ finansmannen Ulf Dinkelspiel. Från sportens värld finns även femkamparna Johan Gabriel Oxenstierna, Sven och Björn Thofelt samt skytten Jan Poignant som får representera sporten framför andra i skolan.

När Hjalmar var åtta år förälskade sig mamma Emma i en gift violinist med fem barn och bad om skilsmässa vilket hon fick mot att Hjalmar stannade hos fadern.  Fyra år senare var hon tillbaka igen och gifte sig en andra gång med Gabriel.

Hur detta påverkade Hjalmar finns inte omvittnat. Han var en framgångsrik elev, tog studenten 16 år gammal med sex A i betyget, och hans studentuppsats Hvilken betydelse hafva våra dagars lifligare samfärdsel för folkens andliga och materiella lif? publicerades i Pedagogisk Tidskrift

Sedan åkte han till Uppsala för att bli astronom. Där blev han bl.a. bekant med August Strindberg:

Branting och Strindberg blev sin tids dominerande gestalter inom politik och litteratur. Men 1876 var det en brådmogen gymnasist som beundrade franska revolutionen och en misslyckad författare med farliga åsikter som möttes. Branting läste samhällsomstörtande litteratur. Strindberg hade nyss fått sitt radikala ungdomsverk Mäster Olof refuserat av Dramaten. Båda skulle snart kalla sig nihilister.

Utdrag ur kronologi:
1860 HB föds
1880 Modern Emma dör
1881 Fadern Gabriel dör. Hjalmar ärver en stor summa pengar.
1883 Medarbetare i Stockholms Dagblad och Tiden, väljs in i Publicistklubben.
1984 Gifter sig med Anna von Kraemer. Medlem nr 1 i Stockholms  socialdemokratiska arbetarklubb.

1896 Blir invald i andra kammaren på en liberal lista
1902 Informell ordförande för den socialdemokratiska gruppen i andra kammaren.

1905-1919 kan Brantings karriär följas via statministerbiografierna enligt länkar ovan

MEN

1920 bildar han sin första EGNA regering. och blir svensk delegat i Nationernas förbund

”En skara män i rock och höga hattar kommer nedför slottstrappan. Det är den 10 mars 1920. Sveriges och hela Europas, första rent socialdemokratiska regering är på väg från kungen för att ta över Kanslihuset.”
Branting var 3 x statsminister:
10/3   1920 – 27/10 1920
13/10 1921 – 19/4   1923
18/10 1924 – 24/1 1925
MEN
han trivdes aldrig i den rollen!
Det var det internationella arbetet i Nationernas förbund som intresserade honom mest. Under sin andra ministär, då han hade samlat på sig ” ett kompetent och regeringsdugligt lag”, kunde han unna sig lyxen att vara BÅDE utrikesminister och statsminister: ”dubbelexcellens”.
Men det dubbla ansvaret med sena nätter och nästan ständiga resor blev ingen sinekur, och slet i längden hårt på Brantings hälsa.
När Branting för tredje gången den 18/10 1924 blev statsminister stod det snart klart för omgivningen hur åren slitit på hans hälsa. 
Redan i november, efter en resa till Bryssel, blev han sjuk i influensa som förvärrades med hjärtmuskelinflammation. blodåderinflammation och gallstensanfall. Han bad den 19/1 1925 om att få avgå och trädde tillbaka 24/1 till förmån för Rickard Sandler.
Den 24/2 avled han stilla i sitt hem med trogna hustru Annas hand i sin.
Branting hade i sitt personliga liv många brister:
”Idag skulle han vara en omöjlig politikertyp!”
När Ilshammar försöker sätta fingret på hur han kunde bli en sådan ikon, skriver han bland annat:
 Beskrivningen att han ”steg ned till underklassen” är felaktig. Det gjorde han aldrig. Han försökte inte förställa sig eller låtsas vara någon annan än den borgerliga bohem han var.
Kanske var det just denna brist på inställsamhet som lade grund för hans breda förtroende och gjorde att han kunde segra i de många strider som han kämpade både mot höger och vänster.

SM:5= Edén

Det är ända sedan den 11 februari jag recenserade en statsministerbiografi
MEN
Det betyder inte att jag inte har läst någon…

Jag försöker emellertid i mina redovisningar av mitt läsande någorlunda följa med i den tid som flytt – dvs i  Axel Munthes och Rubinsteins biografier, Jolos redovisning av 1900-10 och statsministerbiografierna, dvs redovisa dem parallellt.

 NU
för att jag inte ska komma alltför långt före är det dock dags för

nr 5 =  Nils Edén. 
Han var tio år yngre än sina föregångare och även sin efterträdare Branting. Han blev den som rätt förvaltade det kloka manövrerande som de tillsammans utfört under första världskrigets år med kulmen 1917:

Höstens andrakammarval gav vänstern segern och en liberal-demokratisk regering bildades under Nils Edéns ledning i oktober.
Maktskiftet brukar betecknas som parlamentarismens slutliga genombrott i Sverige, och har uppfattats som en av de mest centrala händelserna i svensk politisk historia

 Det är en av mina favoriter, Gunnar Wetterberg som skrivit biografin. Den är därför ovanligt klar, koncis och lättläst.

Nils Edén hade sin bakgrund i 1800-talets strävsamma ståndscirkulation. Hans farfars farfar var hemmansägare och kyrkvärd i Medelpad, hans farfars far nämndeman och hemmansägare. I nästa generation tog sig sönerna Nils och Per namnet Edén efter släktgården Edsta. Den yngre brodern Per blev riksdagsman i bondeståndet i mitten på 1800-talet, medan den blivande statsministerns farfar Nils läste till präst och blev komminister i Råneå i Norrbotten.

Det innebar att Nils Edén, * 1871, växte upp i det Norrbotten som inte fick järnvägsförbindelse med resten av Sverige förrän 1915. Däremot kunde han gå i det nyinrättade gymnasiet i Luleå innan han

” i september 1889 tog ångbåten Norra Sverige till Stockholm. Resan varade tre dygn”
I Uppsala blev han först kurator för Norrlands nation, sedan studentkårens ordförande. 1903 utnämndes han till professor i historia.

Första gången han yttrade sig på ett politiskt möte var 1901. Det gällde då, inte förvånande, det som skulle visa sig vara hans hjärtefråga: rösträtten.
Han blev anlitad i samband med unionsupplösningen och skrev på uppmaning av Karl Staaf en ”broschyr” som kunde läsas i utlandet.

På en vecka skrev Edén ihop Det svenska programmet i unionskrisen
Han anlitades mer och mer av liberalerna på grund av sin utomordentliga talekonst, och valdes 1908 in i andra kammaren. Redan första året kunde han smula sönder det förslag till Nya universitetsstatuter som ecklesiastikminister Hugo Hammarskjöld försökte få riksdagen att anta…
I samband med Karl Staafs andra ministär blev Edén inte aktuell för att inträda i regeringen, eftersom han, till skillnad från partilinjen var försvarsvänlig och icke nykterist…
När sedan Karl Staaf dog 4/10 1915 fick det liberala partiet svårt att välja en efterträdare -det slutade med en kompromiss= ett femmannaråd, där dock Edén ingick.

I samband med regeringen Swartz avgång skrivs:

Höstens andrakammarval gav vänstern segern och en liberal-demokratisk regering bildades under Nils Edéns ledning i oktober.

Det var dock inte så enkelt som det låter!
Gunnar Wettergren använder 20 sidor (av 110 sammanlagt!)  för att berätta alla turerna kring regeringsbildningen. Under mer än en månad diskuterades med konungen VEM som skulle leda den nya regeringen och vilket skulle vara deras mandat. Kungen ville helst, och kämpade in i det sista för, att det skulle bli en samlingsregering med även högerpolitiker men blev till slut tvungen att ge med sig:

Kungahuset våndades. ”Det blir rysligt med Edén”, skrev den tyskvänliga drottning Victoria till sin biktfader biskop Billing. Kungen förmådde Widén att göra ett nytt försök att övertala Swartz, Förgäves – och söndagen den 14 oktober tackade den tilltänkte slutgiltigt nej.
Äntligen kom anbudet till Edén

På fyra dagar förberedde Edén sitt uppdrag genom hårda förhandlingar med kung Gustaf:

På så vis gjorde Edén sin första stora insats som statsminister redan innan han var formellt utnämnd. Kungen tog ett stort steg närmare parlamentarismens principer och avstod från väsentliga delar av sina möjligheter till personlig maktutövning. Edén hade tvingat igenom den konstitutionella monarkin

Regeringsunderlaget var ju en koalition mellan socialdemokrater och liberaler. På samma sätt som i förhandlingarna med konungen, gick Edén i utseendet av ministären mycket grundligt tillväga.

Visserligen ”misslyckades” han med Branting:

Edén ville att Branting skulle ha en tung post. Branting hade nog helst velat bli utrikesminister, men hans ententevänlighet gjorde det omöjligt. I stället krävde Edén att han skulle ta finansdepartementet. Branting vred sig som en mask, men föll till slut till föga.

MEN
Redan efter mindre än tre månader bad Branting att bli befriad från uppdraget – och i stället gick uppdraget till den skånske skomakaren Fredrik Thorsson.

När  Edén på grund av oenighet med socialdemokraterna när det gällde kommunalskatten avgick den 10 mars 1920 hade han emellertid i huvudsak uppnått vad han hade föresatt sig:

– åttatimmars arbetsdag
 – reformation av lagstiftningen avseende fattigvård
 – kyrkotukten avskaffades
 – lag om åtgärder mot könssjukdomar
 – vattenrättslag
 – lag om rätt till litterära och musikaliska verk
 – avskaffande av dödsstraffet
 – införande av fortsättningsskola och förbättrad pedagogik i folkskolan
 – kvinnlig rösträtt
 – allmän kommunal rösträtt

Det blir för långrandigt att redogöra för turerna kring HUR detta åstadkoms.
Utöver Edéns skicklighet och förmåga att leda sin ministär  hade man också en del tur:
Under den ordinarie riksdagen våren1918 lyckades förstakammarhögern stoppa propositionerna  om allmän rästrätt..

MEN
Under den urtima riksdag som inlagts hösten 1918 på grund av det ånyo tillspetsade försörjningsläget, lyckades Edén till regeringens fördel utnyttja kungaparets rädsla för revolution när den tyske kejsaren avsattes:
Den 7 november 1918 bad Edén kungen att tala med högerledarna om möjligheten att komma överens i rösträttsfrågan.
—-
 Den 9 november 1918 bröt revolutionen ut i Berlin. Kejsaren abdikerade och flydde till Holland med kronprinsen
—–
Oron hade nu spridit sig. Kungen såg den ene fursten efter den andre mista sin ställning. Drottning Victoria hade fastnat bland revolutionärerna när hon besökte sina föräldrar i Karlsruhe. Gustav V packade sina saker på slottet för att snabbt kunna ge sig iväg.

Efter genomförandet av alla dessa reformer och därefter brytningen med socialdemokraterna splittrades det liberala partiet. Edén hade ju inte mer att genomföra – slutade sitt politiska liv som landshövding i Stockholms län 1920-38.
>>…en av de förnämsta regeringschefer vi haft…<<
Som statsminister var Edén i sitt esse. Han var en framstående talare, tidigt begåvad med smeknamnet Silvertrumpeten. Det handlade inte bara om hans retoriska skicklighet, utan tydligen också rösten. ”Han hade en sällsynt vacker klar och hög tenorbaryton, och sjöng osvikligt rent” berättar sonen

Axel Munthe 6:Victoria

Jag läser och läser …
Och sedan när jag skall berätta vad jag läst – måste jag ju läsa om –
Och då upptäcker jag ju helt nya fakta i det redan lästa…
Det gäller ju i synnerhet ”En osalig ande”

MEN

Det beror inte bara på att jag läst slarvigt utan att jag genom av en tillfällighet upptäckt en av mig helt försummad EPOK:   Europa mellan 1870-1914!

Jag har ju parallellt med En osalig ande läst Sveriges stadsministrar 1905 till dags dato och nu senast
första delen av Arthur Rubinsteins memoarer och upptäcker då att det de skildrar är En förlorad värld 
nämligen det gemensamma rum som den europeiska aristokratin hade skapat åt sig och som slogs i spillror av första världskriget!

Nu när dessutom arabvärlden, åtminstone i NordAfrika, upplever paroxysmer av förändring tycker jag mig se paralleller till 1917-18 och 1989-90!

Som inledning fortsätter jag därför att redovisa nästa avsnitt i Axel Munthes biografi ss 273-302: Kronprinsessan

 Vi lämnade Axel december 1892 då det från svenska hovet gjordes en förfrågan till Sveriges ambassadör i Rom huruvida Axel Munthe kunde vara lämplig som medicinsk kompetens att övervaka kronprinsessan Victoria under en planerad vistelse i bl.a. Venedig våren 1893.
Svaret blev ju jakande och resan blev av.
Det blev också inledningen på en livslång både professionell och personlig relation. Den avslutades först 4 april 1930 då DROTTNING Victoria avled i Rom:

Jag citerar Bengt J.:


Sveriges-Norges kronprinsessa Victoria, som i december 1892 bad Axel att vara hennes läkare under Italienvistelsen var född 1862 som prinsessa av Baden. Blott nitton år gammal förenades hon 1881 med Sveriges och Norges arvfurste kronprins Gustaf i ett äktenskap som dynastiskt var var mycket fördelaktigt för Sverige. Victorias far, storhertig Friedrich av Baden (1826-1907), hade nämligen en svensk mor, Gustav IV Adolfs dotter Sophia Wilhelmina, vilket innebar att Victoria var släkt i rakt nedstigande led med en svensk kung. Tanken var att hon genom giftermålet skulle inympa litet Vasablod i den unga Bernadottedynastins ådror och därigenom skänka den större historisk legitimitet. På mödernet tillhörde Viktoria en av Europas ledande furstefamiljer: hennes mor, storhertiginnan Luise, var dotter till kejsar Wilhelm I av Tyskland och syster till kejsar Friedrich III (vars hustru Victoria Axel räddade undan hennes tyska landsmän i skissen ”Politiska agitationer på Capri.)
——
Munthe hade redan före mötet med Victoria en enastående position inom Romsocieteten, men sedan hon kommit i hans vård – och han under hennes beskydd – tog karriären ett kvalitativt språng. Redan under Victorias första Romvistelse efter kärleksförklaringen i Venedig kunde Bildt konstatera att Munthe var ”mer i smöret än någonsin.

LÄS den spännande fortsättningen!

SM:4 Parallell

Carl Swartz  (= CS) var stadsminister 30 mars-19 okt 1917
”Han satt bara i ett halvår.
MEN

det var det kanske mest dramatiska halvåret i svensk 1900-talshistoria.”
 Efter att ha läst om detta och tittar på TV om situationen

i Tunisien och Egypten 

slås jag av 
likheten mellan de båda skeendena! 

CS tog över regeringsansvaret i en ödesdiger stund:
1. I Ryssland hade revolutionen redan inletts  
2. Folket här hemma svalt. 

”Arbetarklassen levde på potatis och på våren 1917 fördubblades priset.”
1. Den ryska s.k. februarirevolutionen tilldrog sig enligt svensk tidräkning 8-15 april.1917

När Hjalmar Branting i februari 1917 öppnade partiets tionde kongress slog han fast att kongressen fick lov att ”bli en uppgörelsens dag”. Utgången var tämligen given. Vänsteroppositionen i partiet hade länge förberett brytningen. Metodiskt hade man kritiserat och angripit partiledningen under en lång tid. I bakgrunden fanns den gamla taktikfrågan: Skulle arbetarrörelsen gå den ”parlamentariska vägen” eller välja revolutionära och ”utomparlamentariska metoder”?
Zeth Höglund var den främsta av ledarna i partiets vänsterfalang som tillsammans med Socialdemokratiska ungdomsförbundet (SDUF) lämnade Sveriges socialdemokratiska arbetareparti och bildade Sveriges socialdemokratiska vänsterparti (SSV), som skulle komma att bli Sveriges första kommunistiska parti, och medlem av Kommunistiska Internationalen för en tid. Höglund, en god vän till Lenin, var det nya partiets första partiledare 1917–1924.

”Lenin fick tillstånd  att resa genom det krigförande Tyskland i ett plomberat tåg, och fortsatte sedan genom det neutrala Sverige. Plomberingen bestod i att två tyska soldater följde med i en egen kupé och vakade över att resenärerna inte kunde kontakta någon på vägen genom landet. Lenin hade själv krävt att han vid ankomsten till hemlandet skulle kunna visa upp detta eftersom han annars skulle kunna uppfattas som tysk agent. 
—-
Klockan 09.23 den 13 april anlände Lenin till Stockholm och togs emot av borgmästare Carl Lindhagen, redaktör Ture Nerman och riksdagsman Fredrik Ström. Han avreste 18.37 samma dag. Det rapporterades även att han hade köpt en kostym på varuhuset PUB i Stockholm.

Läs även

Ute i landet ledde bristen på mat till hungerdemonstrationer. Det började 11 april med kvinnor i Söderhamns skärgård, fortsatte med likaledes  fabriksarbeterskor i Karlstad,  sedan på likartat sätt i Halmstad, Malmö och Söderköpinge.
Den 14 april var det dags för Västervik, Kalmar och Skara.
Kvinnorna i Borlänge anslöt sig till Västerviksresolutionen och avslutade sitt anförande:
Skall hungerpiskan länge vina över oss och våra barn kunna vi inte i längden svara för de åtgärder, som kunna komma att vidtagas.Exempel finnes från vår granne i öster att genom kraftiga åtgärder livsmedelsbristen kan avskaffas. Det måste bli helt slut med systemet Hammarskjöld
Lördagen den 21 april diskuterades livsmedelsfrågan i riksdagen, där CS höll sitt första längre framförande som stadsminister.

Under riksdagsdebatten om livsmedelsfrågan när stadsministern redogjorde för situationen, samlades ett par tusen personer på Gustav Adolfs torg och började röra sig i riktning mot riksdagshuset. Därinne fortsatte dock debatten, men Per Albin Hansson, Hjalmar Branting och Carl Lindhagen ropades fram av folkmassan för att från riksdagshustrappan säga några ord om livsmedelssituationen


Efter ett par timmar upplöstes skarorna, utan att missnöjet eskalerat till våld.  Social-Demokratens reporter Nils Horney uppfattade dagen som den då Sverige stod på randen till revolution.


Men det tog inte slut härmed. I maj tog potatisen på öppna marknaden slut i Stockholm och det ledde till nya oroligheter. Även i Norrköping och Göteborg var det kravaller:

J.A. Anderssons charkuteriaffär på Husargatan plundrades av ett hundratal personer, som kastade sten och krossade glas mot de poliser som tillkallades. Ropen skallade om att storma affären och ta allt. Folkmassan ville inte skingras trots polisens tillsägelser och därför spärrade polisen av stora delar av Haga. Andelen unga män ökade märkbart under kvällen och efterhand blev stämningen så hotfull att polisen kallade på militär förstärkning från Göta Artilleriregemente.

Hungerkravallerna 1917 Bytet fördelas
Monument på Järntorget i Göteborg

Nästa kapitel är rubricerat : Swartz våndas.

Den 27 april, när läget var som mest spänt i samband med hungerkravallera hade Branting lämnat in en interpellation om rösträtten, som skulle besvaras den 5 juni.
Inför första maj hade

” …många inom högern övergått från att se Hjalmar Branting som ett hot mot det bestående samhället till att se honom som en bundsförvant för det. Carl Swartz och andra i regeringen tog kontakt med Branting för at få honom och andra inom arbetarrörelsen att lugna ner stämningarna inför första maj….


Och Branting levererade
MEN
lämnade ju samtidigt in en interpellation om rösträttens utvidgande!
Hela maj månad tröttade CS ut sina regerings-och partikollegor med ideliga rådslag om interpellationssvaret som skulle levereras den 5/6.
Swartz hade fortlöpande kontakt med Branting under de segdragna diskussionerna, och informerade också den socialdemokratiske ledaren om innehållet i svaret innan det offentliggjordes. Denne hade förklarat att svaret borde vara ”i någon mån tillfredsställande”. Branting hade också bett stadsministern att dröja med svaret, vilket kan ha berott på att Branting själv behövde tid för diskussioner med partibröderna inför mötena om arbetarekommittén och den eventuella storstrejken.
Svaret innebar i princip att rösträttsfrågan inte borde ligga på den nuvarande regeringens bord, utan hänsköts till en fråga för det ordinarie andrakammarvalet till hösten,
ELLER
med Erik Palmstiernas ord: Det innebar likväl ett steg från borggården till valurnan!

Höstens andrakammarval gav vänstern segern och en liberal-demokratisk regering bildades under Nils Edéns ledning i oktober.
Maktskiftet brukar betecknas som parlamentarismens slutliga genombrott i Sverige, och har uppfattats som en av de mest centrala händelserna i svensk politisk historia
Egyptierna på Tahrirtorget kan uppenbarligen inte räkna med lika dugligt folk bland sina politiker…
Världen håller andan!

SM:3= Hjalmar Hammarskjöld

Pansarbåten Sverige började byggas våren 1913 och sjösttes 15 maj 1915

Biografen Mats Svegfors inleder redogörelsen för Hjalmar Hammarskjölds statsministertid 1914-1917 så här:
Hjalmar Hammarskjöld är en av giganterna i svensk 1900-talshistoria:professor i juridik vid blott 29 års ålder, justitieminister, hovrättspresident, svenskt sändebud i Köpenhamn, landshövding, internationell skiljedomare. Allt detta innan han blev statsminister 1914 vid 52 års ålder…

Sonen Dag Hammarskjöld beskrev Hjalmar Hammarskjölds familjebakgrund i ett amerikanskt radiotal 1953: 
”från generationer av krigare, ämbetsmän på min fars sida ärvde jag tron, att ingen tillvaro var mer meningsfull än den som ägnades åt osjälvisk tjänst åt sitt land – eller åt mänskligheten.”

Uppdatering:
Andrakammarvalet 1911 hade inneburit ett stort nederlag för högern under Arvid Lindman som varit statsminister sedan 1906 då han efterträdde Karl Staaff.

Flera politiska konfliktfrågor betingade tillsammans den starka motsättningen mellan högern och vänstern. Rösträttsfrågan var en, parlamentarismen en annan. Likväl var det försvarsfrågan som kom att tilldra sig den allra största uppmärksamheten och vålla de starkaste konflikterna under dessa år.

När vi sentida skall förstå vad som egentligen hände måste vi först och främst inse att parlamentarismen INTE var införd. Regeringen utsågs inte via riksdagen, utan var Konungens rådgivare. Gustav V, understödd av tyskfödda drottning Victoria, var angelägen om ett starkt svenskt försvar. En bundsförvant till kungaparet var Sven Hedin. Man samlade in pengar för att bygga en svensk pansarbåt.
Ministären Staaf stoppade det första nya fartyget redan december 1911
 En proteststorm utbröt. F-båts – insamlingen startade och man fick på kort tid in över 15 miljoner kronor – en oerhörd summa för den tiden. Det räckte mer än väl till att bygga den första pansarbåten

När jag skriver dessa rader står det och väger i Egypten.
Situationen i Sverige i början på februari var inte helt olik, fast tvärtom!:

Den 6 februari (1914) var över 32 000 personer från borgerliga partier samlade i Stockholm. Bönderna tågade landskapsvis, många i nationaldräkt, under standar och fanor, genom flaggprydda gator, upp till slottets borggård. Där förklarade ledaren Uno Nyberg inför kungen och kungahusets medlemmar som för tillfället tagit plats på en uppförd estrad, att de i en farlig tid liksom i tidig historia samlat sig omkring kungen. Anledningen var att de ansåg att tidens allvar krävde av dem att ge pengar till såväl här som flotta, och att de önskade försvarsfrågans lösning i dess helhet detta år.

Detta s.k. bondetåg med uppvaktning av konung Gustav V, som höll sitt berömda borggårdstal resulterade i att ministären Staaff avgick och en konservativ ämbetsmannaregering tillsattes av kungen.

 Prins Wilhelm av Sverige, hertig av Södermanland med hustrun Maria och sonen Lennart,
fotograferade 1911.

 Hjalmar Hammarskjöld hade, vad känt är, ingen egen roll i förspelet till bondetåget. Däremot kom han att bli ett slags passiv deltagare till hela händelseförloppet. Han hade återvänt morgonen den 6 februari, alltså dagen för bondetåget och borggårdstalet, med båt från S:t Petersburg. Där hade han på det svenska hovets uppdrag förhandlat om prins Wilhelms skilsmässa från den ryska prinsessan Maria. Kungen kallade upp Hjalmar Hammarskjöld till  slottet direkt efter det han anlänt till Stockholm. Väl uppe på slottet fick Hjalmar Hammarskjöld läsa det tal som kungen senare skulle hålla och som några dagar senare skulle göra Hjalmar Hammarskjöld till statsminister.

Det var ju inte så att budet gick till honom direkt. Kungen vände sig först till den ”moderatliberale” landshövdingen Louis de Geer, som dock snabbt insåg att han inte skulle kunna få någon slagkraftig majoritet i riksdagen. De Geer föreslog kungen att vända sig till HH. men denne tackade först nej.
Det skulle bli val till hösten, och högerns ledare Arvid Lindman var också ovillig att redan nu få uppdraget med alla de komplicerade frågorna som låg på bordet. Båda menade att ämbetsmannaregeringen skulle bli kortvarig och positionerade sig för  en valseger.

 Svegfors diskuterar vad det var som fick HH att ändra sig. Under sina funderingar berättar han om en dikt som HH skrev när han var på sin uppdragsresa i Ryssland:

De redlige dannemän alla,
De slå på skölden med gny:
Här gäller att stå eller falla, så vilja vi offer ej sky.
Ur farorna Sverige skall stiga
Mer starkt, mer äradt och stort.
Åt Sverige vår kraft vi må viga, 
Som fäderna våra det gjort!

Möjligen kan det te sig besynnerligt, till och med aningen överspänt, av en hög ämbetsman, tillika juridikprofessor och internationellt ledan folkrättsexpert, att vid 52 års ålder ägna sig åt dylikt rimsmide. Men de olika fasetterna i Hjalmar Hammarskjölds personlighet bör inte förglömmas. Han var ämbetsman och jurist. Bakom den konservative ämbetsmannens imposant yttre fanns en oförlöst humanist

Jag har tagit med denna passus eftersom sonen Dag ju lät sin humanism slå ut i full blom.

Nåväl: 
Människan spår men Gud rår
Den 18 februari 1914 läste HH upp sin regeringsförklaring i andra kammaren.
Den 28 juni föll skotten i Sarajevo. 
Det som skulle ha blivit ett kort intermezzo inför andrakammarvlet på hösten kom att vara till 1917!

När andrakammarvalet på hösten 1914 inte resulterade i en klar majoritet, blev det, på grund av krigsutbrottet naturligt att ämbetmannaregeringen, som innehöll utomordentlig kompetens, satt kvar.

Det gick bra ända tills våren 1917.


När riksdagen samlades i januari var stämningen i landet en helt annan än vid den föregående
remissdebatten i januari 1916. Nu hade försörjningssvårigheterna blivit en realitet. Ransonering av mjöl och bröd hade införts. Inte minst de med tungt kroppsarbete klagade sin nöd: ransonerna var otillräckliga. Samtidigt skapade krigshushållningen rum för jobberi och spekulationsvinster. Handelsförhandlingarna med Storbrittanien förblev resultatlösa. Och 1917 års ordinarie val till riksdagen ryckte närmare.

Eländet berodde på att, mot förmodan i Sverige, krigslyckan hade vänt – nu började det stå klart att det var Tyskland som skulle förlora och Storbrittanien vinna. Visserligen hade Sverige föklarat sig neutralt, men betraktades av Storbrittannien som passiv bundförvant till tyskarna – varför de inte tvekade att även Sverige fick lida för den sjöfartsblockad man genomförde.

De som till äventyrs minns att Sverige haft en statsminister vid namn Hammarskjöld, minns honom som
Hungerskjöld!

Ur Wikipeda hämtar vi:
Hammarskjöld var principfast och inte särskilt smidig i sina tolkningar av folkrätten mitt under brinnande krig. Det var nu begreppet ”Hungerskjöld” myntades, eftersom hans omedgörlighet förvärrade försörjningsläget. Han uppfattades som tyskvänlig när han förkastade det förslag till allmänt handelsavtal med britterna som Marcus Wallenberg, bror till utrikesminister Knut Wallenberg, hemfört från London 1917.

Regeringen Hammarskjöld föll slutligen den 27 mars 1917
HH återvände till landshövdingeposten i Uppsala
1918 blev han invald i Svenska akademin, på stol nr 17, som senare övertogs av hans son DAG!
Pappa hann också 1953 uppleva att Dag blev vald till  FN:s generalsekreterare, innan han några månader senare avled den 12 oktober.
Läs även

Jag satsar på att gå i mål på julafton

Tala om missbedömning!

När jag skrev detta var vi i början av december och jag hade redan läst två av tjugotvå statsministerbiografier. Men siktar man inte mot skyn, så når man ju aldrig skogsbrynet…
Min Mälardalsresa 9-14 december innebar ju inte bara resdagar, utan packningsförberedelser etc, och sedan är man ju restrött när man kommer hem. Snöskottandet tar ju på den fysiska energin och läsandet av En osalig ande på den psykiska.

EGENTLIGEN
njuter jag i fulla drag. 

Tillfälligheter har ju medfört att båda projekten omfattar samma tidsperiod. Jag är väl förberedd genom läsningen av Frihetskämpen från Tullus, där ju tillblivelsen av tvåkammarriksdagen skildras.

När det så är dags för SM:1= Karl Staaf, 1860-1915, berättas ju inte bara om hans stadsministertid med start 1905, utan även den trevande parlamentarismen under 1880-talet och framåt. Hjalmar Branting 1860-1925 och Karl Staaf var ju studentkompisar i Uppsala, och JÄMN-åriga med Axel Munthe 1857-1949. Genom att AM blev Gustav V:s gemåls Victoria läkare redan 1892 och sedan Kunglig livmedicus, finns  det sociopolitiska och kulturella händelseförloppet under de första decennierna under 1900-talet, särskilt när det gäller rösträttsfrågan och försvarsfrågan (Borggårdskrisen 1914), belyst på olika sätt i böckerna. I båda versionerna omnämns att Gustav V var vek, det var drottningen som under borggårdskrisen var den som drev på!

NÅVÄL
Nu först är det dax att redovisa SM:2
Arvid Lindman 1862-1936
Ett fenomen som tycks vara evigt, även om mycket förändrats i skolans värld, är att man sista året i gymnasiet dåligt hinner gå igenom de senaste 100 åren vare sig när det gäller historia eller litteratur. Lindman var för mig ett namn som ofta nämndes i hemmet när det diskuterades ”förkrigs-politik” (före WW2 i.e.). Jag visste att han var högerman, men visade det sig, i övrigt ha 0 koll!
Inledning:

”Förra sekelskiftet var ingen lycklig tid för högern. Industrialiseringen förde allt fler arbetare över inkomststrecket så att de fick rösträtt och ingen tvekan kunde råda om vilket politiskt läger som därigenom gynnades. I valdistrikt efter valdistrikt byttes högerns kandidat ut mot vänsterns. Hela Sverige höll på att rödfärgas. Altaret, tronen och svärdet var hotade;
—-
Men det fanns en högerman som var villig att anta utmaningen

Hans namn var Avid Lindman, med tiden allmänt känd som ”amiralen”.

Lindmans barndom var en patriarkalisk idyll.
Hans far var chef för det gamla vallonbruket Österby i Uppland. Sedan flyttade man til Iggesund. Arvid gick så småningom i skola i Hudiksvall där han fick smak för sjön och bestämde sig för att utbilda sig till sjöofficer.
Men faderns, Achates, krafter börjar svikta och 1889 inträder Arvid i Iggesundsbolagets tjänst och övertar 1992 disponentfunktionen när fadern pensionerar sig.

Lindman var vår förste ”moderne” industriledare. 
Under utbildningen till sjöofficer hade Lindman seglat jorden runt med HMS Vanadis. Med på färden fanns en annan sjökadett: Marcus Wallenberg.
Ögonen föll på Lindman när man sökte ”en klok och energisk chef” för LKAB. Lindman ville inte svika Iggesund och familjen Tamm, men Wallenbergarna engagerade själve statsministern Boström för att  de skulle ”låna ut” Lindman ett år för att starta upp företaget.  
”Den korta tid Arvid Lindman ägnade de lappländska bolagen bildade en vändpunkt i företagets administration” förklarade Marcus Wallenberg.
Statsminister Boström hörde av sig för att locka Lindman till sin ministär som finansminister 1902, men L. tackade nej. Däremot sa han ja  till att bli generaldirektör för Telegrafstyrelsen

1906 var ju Karl Staaf stadsminister och försökte få igenom ett förslag om allmän och lika rösträtt för män. Han misslyckades med att få första kammaren att godkänna lagförslaget och ville  att kungen (fortfarande Oscar II) skulle utlysa nyval. 

MEN
Kungen, som ogillade Staaf och hans rösträttsideer , vägrade, under hänvisning till att det vore ”oparlamentariskt” att upplösa en kammare som bifallit en kunglig proposition!
varvid Staaf lämnade in sin avskedsansökan.
VEM
skulle nu ta över?
Budet gick till Lindman, denne effektive ”doer”, med uppdraget att lämna förslag till ett proportionellt valsätt , inte majoritetsval som i  England, som Staaf velat ha.
OCH
med sin pragmatiska metod att lösa problem inom näringslivet lyckades han.
MEN
När det sedan gällde att vara statsminister och leda en ministär kom han ofta i kollisionskurs med  tjänstemän och  övriga högerpolitiker som ofta var akademiker.. Hans snabba karriär, han var bara 44 år, gav honom också många avundsmän inom borgerligheten.
Lindman hade lättare att resonera sig fram till överenskommelser med en sådan som Per Albin Hansson, en fattigmansson som hade kontakt med det verkliga livet vilket industrimannen Lindeman uppskattade, låt vara att han själv stod på arbetsgivarsidan och PAH på arbetarsidan.
Lindeman var således statsminister 1906-11.
Riksdagsman 1911-1935
Utrikesminister 1917 och sedan var han 
Stadsminister IGEN 1928-30
Dessutom var han,sedan 1899. FRIMURARE, efter 1926 kansler för logerna i Sverige. Detta innebar att han via den tyska logen tidigt förstod vilket skrot och korn Hitler var av, och hann att ta starkt avstånd:
”Avgörande för Lindmans ställningstagande var hans avsky för våldsmetoder. En lugn samhällsutveckling, respekt för Konungen och Lagen var kärnan i hans politiska åskådning. Gatans parlament var honom förhatligt. I hans annars torra och korrekta språk bryter det plötsligt fram uttryck som slödder och pack när han talar om såväl nazisternas som kommunisternas illdåd. Klassföraktet för nazismens pöbelfasoner var tydligt i Lindmans umgängeskrets. Hitler omtalades som korpralen.”
innan han faktiskt förolyckades i en flygolycka 1936:
”De sista åren förmörkades av hans bekymmer över de europeiska högerpartiernas oförmåga att just stå emot nazismen Bland annat diskuterades frågan när han i slutet av 1936 bevistade ett frimurarmöte i Storbritannien och besökte de engelska ordensbrödernas ledare på dennes gods i de skotska högländerna. När amiralen den 9 december skulle ta flyget hem från Croydonflygplatsen utanför London rådde dimma, planet lyfte men träffade några hustak och störtade. Vid kraschen omkom 17 personer bland dem den 74-årige Arvid Lindman.
Nu har jag således läst 2/22 statsminister biografier….
Spänningen stiger

Läs den spännande fortsättningen

Sveriges statsminister dog i en spårvagn!

Ja, det gjorde han 1946.
MEN
När detta faktum blev för mig ett livslångt minne var det  emellertid 1957
Den gamle och jag hade ingått i det äkta ståndet den 9 mars och flyttat in i vår lägenhet på Kobjär i Lund. På hösten dristade vi oss att bjuda  in till släktmiddag.

Här är ”gänget” vid ett tidigare tillfälle, hösten -55 då min med.cand. avfirades på Akademiska föreningens restaurant. Innan dess var det samling på mitt rum på Studentskegården
Bröderna Huldt, fader Calle och lillebror Hugo passar på att uppdatera sig.

Jag förberedde mig minutiöst. Jag fick låna moster Elsas Stora kokboken, och i samråd med henne beslutades menyn: 
Inkokt lax och Citronfromage.
Jag läste i Stora kokboken: Man tager en fiskkittel…
 Någon sådan fanns inte i detta sparsmakade hushåll. Den enda kastrull vi ägde var en som vi köpt på Epa för 7 kr och som användes till morgongröten…
MEN
Här gällde det att satsa!
Den gamle skickades att inköpa en fiskkittel. Han återkom förgrymmad (men med kittel)
Den kostade 70 kr (våra matutgifter var budgeterade till 45 kr/vecka) 
Den gör fortfarande tjänst!
Den stora dagen randades. Den gamle avfor till stationen för att upphämta sällskapet, medan jag lade sista handen vid matlagningen
De åkte buss längs det nya bostadsområdet väster om järnvägen. Den gamle råkade påpeka att han härförleden hade stått i samma postkö som Ernst Wigforss, som som pensionerad politiker flyttat till Lund, och väckt uppmärksamhet under det tidiga 50- talet med sina Minnen 1-3.
Denna information fick farbror Hugo att upprört erinra sig:

ATT
Sveriges stadsminister dog i en spårvagn!*
Detta, visserligen 11 år gamla, faktum uppfyllde därefter i 2 tim middagskonversationen.
 Min första gastronomiska prestation uppmärksammades föga. 
*Poängen var, såvitt jag erinrar mig, att det var oförsvarligt att Per Albin Hansson, som hade ansvar för rikets väl och ve, inte  hade privatchaufför….