Denna bild är tagen EFTER badet den 1 juli. (Dagen före dödsfallet)
Den är arrangerad för att jag skulle presentera två kandidater till Månadens växt.
Det är första året som både Riddarsporre Delphinium elatum och Kungsljus Verbascum thapsus blommar så här pampigt i vår trädgård.
Sommarkulingen har knäckt den ena…
Den här novellen av Strindberg fanns i Realskolans läsebok. Jag bör ha varit 13 år när jag läste den första gången – och var tydligen mogen nog att förstå…
Ett halvt ark papper
Sista flyttningslasset hade gått; hyresgästen, en ung man med sorgflor på hatten, vandrade ännu en gång genom våningen för att se, om han glömt något. — Nej, han hade icke glömt något, absolut ingenting; och så gick han ut, i tamburen, fast besluten att icke mer tänka på det han upplevt i denna våning. Men se, i tamburen, invid telefonen, satt ett halvt ark papper fastnubbat; och det var fullskrivet med flera stilar, somt redigt med bläck, annat klottrat med blyerts eller rödpenna. Där stod det, hela denna vackra historia, som avspeglats på den korta tiden av två år; allt han ville glömma stod där; ett stycke mänskoliv på ett halvt ark papper.
Han tog ner arket; det var sådant där solgult konceptpapper, som det lyser av. Han lade det på salkakelugnens kappa, och lutad över densamma läste han. Först stod det hennes namn: Alice, det vackraste namn han då visste, därför att det var hans fästmös. Och nummret — 15 11. Det såg ut som ett psalmnummer i kyrkan. Därpå stod: Banken. Det var hans arbete, det heliga arbetet, som gav brödet, hemmet och makan, grunden till existensen. Men det var överstruket! Ty banken hade störtat, men han hade räddats över på en annan bank, dock efter en kort tid av mycket oro.
Så kom det. Blomsterhandeln och hyrkusken. Det var förlovningen, då han hade fickan full av pengar.
Därpå: möbelhandlarn, tapetseraren: han sätter bo. Expressbyrån: de flyttar in.
Operans biljettkontor 50 50. De äro nygifta och gå på Operan om söndagarne. Deras bästa stunder, då de själva sitta tysta, och råkas i skönhet och harmoni i sagolandet på andra sidan ridån.
Här följer ett mansnamn, som är överstruket. Det var en vän, som nått en viss höjd i samhället, men som icke kunde bära lyckan utan föll, ohjälpligt, och måste resa långt bort. Så bräckligt är det.
Här synes något nytt ha inträtt i makarnes liv. Det står, med en fruntimmershand, och blyertspenna: ”Frun”. Vilken fru? — Jo, den med den stora kappan och det vänliga, deltagande ansiktet, som kommer så tyst, och aldrig går genom salen, utan tar korridorvägen till sängkammaren.
Under hennes namn står Doktor L.
För första gången dyker här upp namnet på en släkting . Det står ”Mamma”. Det är svärmodren, som diskret hållit sig undan för att icke störa de nygifta, men nu påkallas i nödens stund, och kommer med glädje, efter som hon behövs.
Här börjar ett stort klotter med blått och rött. Kommissionskontoret: jungfrun har flyttat, eller skall en ny anställas. Apoteket. Hm! Det mörknar! Mejeribolaget. Här rekvireras mjölk, tuberkelfri.
Kryddbon, slaktarn etc. Huset börjar skötas per telefon; då är husmodern icke på sin plats. Nej. Ty hon ligga till sängs.
Det, som sedan följde, kunde han icke läsa, ty det börjar skymma för hans ögon, som det måtte göra för en drunknande på havet, när han skall se igenom salt vatten. Men där stod: Begravningsbyrån. Det talar ju nog! En större och en mindre, underförstått: kista. Och i parentes var skrivet: av stoft.
Sedan stod där intet mer! Stoft slutade det med ; och det gör det.
Men han tog solpappret, kysste det och lade det i sin bröstficka.
På två minuter hade han genomlevat två år av sitt liv.
Han var icke böjd, när han gick ut; han bar tvärtom sitt huvud högt, som en lycklig och stolt människa
ty han kände, att han dock ägt det skönaste.
Hur många arma, som aldrig fått det!
Kl 10.00 igår skulle det ringas i Vikens kyrka. Jag gav mig i god tid iväg på cykel.När jag kom fram såg jag att det stod ett flertal cyklar framför. På anslagstavlan framgick att det kommande söndag är Konfirmationsgudstjänst.
När jag kom in i kyrkan höll konfirmanderna på att repetera. Sedan sade deras ledare, Annika, att nu skulle de göra fikapaus medan det själaringdes.
Jag reste mig upp och sa´att jag var änkan och tackade för sången. Då sa Annika :”Vill du att vi sjunger en sång till för dig?”
O ja!
Och det gjorde de – en av flickorna gick fram och tände ett ljus.
De ringde i 15 minuter. Jag har ofta hört klockorna från Vikens kyrka när jag pysslat i trädgården och alltid tyckt de har så vacker klang.
Sedan startade jag på mina nya motionsvanor genom att cykla ner till hamnen och längs stranden hem.
Jag stannade och tog en bild där jag tog det sista fotot på Per.
Det var litet annorlunda väder , Per och jag var ensamma på stranden.
Dagens födelsedagsbarn flyger och far, mestadels Skåneland förbi. Han fyller idag 49 och hör ju till dem som förnärvarande genom sitt slit och släp håller Sverige och Europa igång medan vi pensionärer njuter vårt otium.
Det är ju väl att det inte var 50 i år – nu när Far plötsligt gick bort….
Jag hade förberett detta blogginlägg och avslutade:
Vi önskar honom hälsa och framgång – och alltfler kreativa pauser….
Och det får stå kvar. Det var verkligen något Per unnade och önskade vår käre äldste son!
Dagens födelsedagsbarn har med far och mor skyndat till den nyblivna änkans sida.
Här ses även morgondagens födelsedagsbarn (nr 14). Den nydöpta minnesstenen i bakgrunden.