hette Pers morfar.

(Här sitter han i sin trädgård  Degerfors till vänster närmast kameran,

i mitten sitter jag och maken Per, troligen 1957)

Han var född i Göteborg och var, när jag första gången träffade honom 1956, nästan 90 år.

Jag minns tydligt att han dog 1962 – vi fick dödsbudet just som jag i februari hade anlänt, höggravid tillsammans med första barnet Karl 1 1/2årig , till Jönköping.

Under de 6 år som jag hade förmånen att träffa honom tog jag del av hans ivriga berättande om sina erfarenheter som en av de första banvakterna längs Norra Stambanan. Aspiranterna på anställningarna var tydligen inte uppdelade. De fick stå i mörklagda godsfinkor på det första tåget som gick sträckan efter rallarna. De stod på spisar. Tåget stannade vid varje banvaktsstuga, av släpptes för varje stopp en banvaktsaspirant + en spis. Banvaktsstugorna, som skulle utrustas med spisen, var inte färdigbyggda.

Morfar Johan hade förmånen att stå så han kunde kika ut genom en ventil. han såg en stor sjö skymta i fjärran. När det då blev tid för stopp, ropade han högt, här kliver jag av!

(Han berättade att han kalkylerade med att det måste finnas bofast folk kring sjön!)

OCH

Däri hade han rätt. Vid sjön, som heter Holmträsk, fanns en skogsbonde som hette Holmström och som hade en trevlig dotter som så småningom blev Pers mormor

Mormor Karolina hade dött i bröstcancer innan jag introducerades i familjen