Lotten klagar på Ikeakatalogen – jag klagar på hennes solnedgångsdefinition.
Jag anser att solen skall toucha horisonten för att bilden skall vara godkänd!
Lotten klagar på Ikeakatalogen – jag klagar på hennes solnedgångsdefinition.
Jag anser att solen skall toucha horisonten för att bilden skall vara godkänd!
I fjor var den gamle flitigt sysselsatt med trädgårdens ans.
Vår kära Greklandsresenär påstår sig därstädes ha skådat vad hon beskriver som
”den här mannen var bland det vackraste jag någonsin har sett”.
Blåögt my foot.
Mina kandidater:
I fjor skröt vi :
På söndagen lyckades vi bevista 3 konstutställningar, göra ett besök i Brunnby kyrka och därtill få en glimt av Hästens dag vid Krapperup!
I år blev det, utöver Hästens dag, ”bara” EN konstutställning nämligen
Det är elever till Odd Nerdrum som ställer ut under denna rubrik. När han för första gången såg en Rembrandt på Nationalmuseum i Stockholm blev han genast tänd på de gamla mästarnas förmåga:
Dette gjorde et så sterkt inntrykk på ham som inspirasjon og avstanden til det modernistiske miljøet som han befann seg i som student ved Kunstakademiet ble mer tydelig.
Det är särskilt spännande att i perspektivet av Anna Odell – debatten åskåda dessa verk.
Tidningen AXESS hade ett TEMA-nummer om Skönhetens tabu härförleden där man bl.a. kan läsa:
Ur Roger Kimball:”I avantgardets efterdyningar”.:
” — Det är ingen hemlighet att mycket, om inte det mesta, av de senaste årtiondenas konst har övergivit skönheten, ambitionen att behaga betraktaren estetiskt. I stället försöker man chockera, väcka obehag, stöta bort, vinna anhängare eller förbluffa. Skönheten har ingen plats i en konst som systematiskt bortser från det estetiska.
”Skönhet” är naturligtvis i sig själv en långtifrån entydig term. I en degenererad eller urvattnad form kan den betyda det blott vackra, och i denna mening är skönhet verkligen en fiende till genuint konstnärligt uttryck. Men skönhet är inte alltid det ”blott vackra” eller behagliga. Man kan till exempel tänka på Dostojevskijs observation i Bröderna Karamazov, att ”skönheten är det slagfält på vilket Gud och djävulen kämpar om människans själ”.
Poängen är att skönheten, i dess högsta mening, talar så omedelbart till oss eftersom den berör någonting i vårt innersta. Förstådd på detta sätt är skönheten något som fångar vår uppmärksamhet och befriar oss, om än bara tillfälligt, från vardagslivets torftighet och ofullkomlighet. När skönheten är som mest intensiv manar den oss att glömma att vi är underkastade tiden och inger en berusande känsla av självuppfyllelse.—-”
Klicka på länken ovan om du vill läsa hela artikeln
Det skall bli spännande att följa den fortsatta debatten!
Väl informerade om stenindustrin i Hägghult kunde vi vid framkomsten i lugn och ro njuta av de utställda konstverken.
…också håller man på så i 200 år!
Som engelsmannen informerade den vetgirige amerikanen när det gällde att åstadkomma en gräsmatta i brittisk klass.
Inspirerade av Sofiero har vi också satt några rhododendron.
Sin vana trogen köpte den gamle dem på utförsäljning så de första åren levde de med föga liv
PS Den gamla muren, som uppges markera gränsen mellan socknarna Väsby och Viken, är ju inte lika konstfullt lagd som vår nya tomtgräns mot söder…DS
Första gången jag, tillsammans med resten av familjen, besökte denna plats var för mer än trettio år sedan . Då läste vi tillsammans Anders Österlings dikt:
Ales stenar
Dikt ur Tonen från havet (1933) av Anders Österling (1884-1981)
Där kusten stupar mellan hav och himmel
har Ale rest ett jätteskepp av stenar,
skönt på sin plats, när axens ljusa vimmel
med blockens mörka stillhet sig förenar,
en saga lagd i lönn
vid brus av Östersjön,
som ensam vet, vad minnesmärket menar.
I sluten ordning dessa gråa hopar
stå vakt från hedenhös; och folket säger
att backen spökar – att den gnyr och ropar
i senhöstmörkret som ett krigiskt läger.
Ty mitt i bondens jord
har Ale gått ombord
på dödens skepp, det sista som han äger.
Storvulen handlingskraft behärskar kullen.
Järn mötte brons, när äventyret hände.
Sjökungens skepp, som sitter fast i mullen,
gör här sin långfärd intill tidens ände.
Det har blott sten till stäv
och moln till segelväv,
men är trots allt de fria skeppens frände.
En brigg på väg till Skagerak och Dover
i disigt fjärran glider tyst om knuten
av närmsta sten, och medan platsen sover
har seglaren tillryggalagt minuten.
I detta skådespel
vet ingen, vilken del
som just förflyter eller är förfluten.
Kring skepp och gravskepp glittrar böljeskummet
mångtusenårigt och mångtusenmila,
och tiden byter hälsningar med rummet
i seglens rörelse och blockens vila,
och marken strör sin blom
kring stentung ålderdom,
och lärkan slår, och Skånes somrar ila.