Hos Lotten (Messersmidt 25 juni) dök uttrycket Gyllene Prag upp.
Jag associerade omedelbart till
Die goldene Stadt
Det är en av mig, freudianskt(?), bortglömd intensiv filmupplevelse från mina tonår.
Jag kan inte ha varit gammal. Filmen måste, på grund av sitt innehåll, ha varit barnförbjuden – så jag bör dock ha varit minst 15 år.
Dessutom var den ju TYSK – inspelad 1942.
Jag minns ofta i filmsekvenser – som plötsligt spelas upp:
Det var nog en matiné – jag minns ingen i sällskap.
Det är troligen så att jag och pappa Calle varit ensamma sommartid hemma i staden – min mor hade inte låtit mig se en film som handlar om syndafall!
Filmen inleds med svindlande vackra bilder på Prag – i färg (detta var den andra tyska färgfilmen nånsin)
Dessutom minns jag att jag var förbryllad över att jag inte kände till den svenska vackra filmstjärna som spelade huvudrollen Kristina Söderbaum
För tyskläsande finns ännu mer information här
Anna, die Tochter des Bauern Jobst, hat eine unstillbare Sehnsucht nach Prag, der goldenen Stadt. Der Vater versucht, sie von den Gedanken wieder abzubringen. Als eines Tages der Ingenieur Leitwein aus Prag eintrifft, um im Dorf Kultivierungsarbeiten durchzuführen, weist er ihn vom Hof. Die Abwesenheit des Vaters und seines Knechts Thomas, dem Anna versprochen ist, nutzt sie dann aber aus, um nach Prag zu reisen. Dort verliebt sie sich in ihren Vetter Toni, der nur auf den Hof des Bauern Jobst spekuliert. Anna bleibt in Prag und wird enterbt. Als Toni die inzwischen schwangere Anna verlässt, bahnt sich ein Unglück an… (Jan-Eric Loebe)
Sedan har jag ju varit på plats (inte krogen), närmare bestämt 1991:
tillsammans med den gamle
och Lotten med sin djefla man
(före alla barnen)
På den här bilden, från Karlův most, ser man ju inte hennes anlete varför jag kompletterar med en från samma resa från Weimar – i vittert sällskap.
Där köpte jag den här souveniren – ett askfat – till min mormor Anna.
Den här bilden är tagen 3 år senare – när den gamle gjort entré i släkten.
