Efter lunchen var vi inviterade på ”Mingel” hos värdparet Jon och Annika.
Under förflyttningen till deras bostad hade vi betydligt bättre väder.
Det fanns många minnen och nyare upplevelser att dryfta. Gruppen beslöt – God willing – att träffas just i Västerås även nästa år.
Vi tackar Jon och Annika för ett – för att citera moster Ebba – förtjusande möte.
Under livligt samspråk fotvandrade vi genom stadsparken ner till hamnen. De utlovade regnskurarna materialiserades varför medbringade paraplyer kom väl till pass.
På vägen fascinerades jag av denna skulptur av
Vi har tidigare letat i olika trädbestånd intill E22 utan framgång, och så växer de här i parken mitt framför näsan….
Året är 1991I går var där litet mer folk!
Se och hör mera!
Jag roade mig med att bläddra igenom gamla foton. På 80- och 90-talen gjorde vi åtskilliga bilresor härs och tvärs i Europa. Bilderna på den blyga tedde sig ofta så här!
Med anledning av diskussionen om tågresor på Lottens blogg,
finner jag tillfälle att slutredovisa * en utmaning.
1953 gjorde jag och en klasskamrat en 6 veckors tågresa till Italien. Vi arbetade först 6 veckor som sjukvårdsbiträden för att i mitten av juli avresa med Skandinavien-Italienexpressen. Vi steg först av i Lugano, för att sedan fortsätta till Venedig – Firenze – Sorrento (Amalfi) -Taormina på Sicilien och slutligen Rom. En av de sista dagarna i Rom var den 15 augusti. Vi var mycket ambitiösa, det som förenade oss var ett stort konstintresse – så vi hade fullt upp.
Dock, den 15 augusti var ingen bra dag. Det var ju högsommarvarmt och vart vi än kom visade det sig vara stängt. Det var Jungfru Marie Himmelfärdsdag – en viktig helgdag för katolikerna.
Någon vecka senare var det dags för hemfärd. Vi hade köpt vår biljett redan i Helsingborg. Vi infann oss i synnerligen god tid vid Stazione Termini.
Tåget avgick tidigt på förmiddagen. På den tiden vid längre tågresor hade man alltid platsbiljett. Detta utmärktes med lappar ovanför sätet, och namnet på reservanten. Vår kupé var en för åtta personer – där vi hade de två platserna närmast gången – på de övriga stod det Chiaradia. Vi bävade – såg framför oss en siciliansk barnfamilj!
Så småningom släntrade det in, en och en, sex tystlåtna herrar i varierande ålder i egendomlig fritidsklädsel.
Alla verkade trötta, den yngste sov.
Vi satt tysta och tillsnörpta i våra hörn. (Vi hade under resans gång inövat ett synnerligen avståndstagande kroppsspråk för att slippa sexual harassment!)
Tåget satte sig i rörelse. Efter någon halvtimme tog någon fram en kortlek och en resväska som spelbord. ”Il bambino” – som vi sedermera lärde oss att han kallades – fortsatte sovandet.
Vi himlade med ögonen – ”ska dom nu spela poker också”.
MEN
Vi hade faktiskt roat oss under det gångna läsåret att varje vecka spela bridge med två andra klasskamrater – så vi var tillräckligt insatta att förstå att det var det de gjorde…
MEN
De bara bjöd och spelade ut och la upp träkarlen – sedan slog de ihop och delade ut igen – uppenbarligen säkra på utgången utan att spela korten!
Allteftersom vi närmade oss Alperna började de klä på sig. I höjd med Poslätten kastade någon ut en fråga om en fiasco som vi hade som vattendunk sedan det ursprungliga innehållet konsumerats..
Frågan ställdes inbördes på italienska, jag svarade och de blev litet generade över att vi förstod vad de hade sagt!
I höjd med Zürich blev vi inviterade på lunch i restaurangvagnen av 6 kostymklädda gentlemän! Il bambino hade vaknat….
De skulle till först København och sedan till Helsinki för bridgetournaments. Vid besöket i Danmark hade de för avsikt att besöka Hamlets Kronborg. Då de förstod att vi bodde i Helsingborg mitt över blev de intresserade att ta färjan över för ett besök !
Tyvärr fick vi någon dag efter hemkomsten telegram om att deras resa till Helsinki hade tidigarelagts så Helsingørbesöket fick ställas in….
MEN
På vägen upp genom Tyskland frågade vi om vi inte fick spela en robbert med dem – så vi kunde skryta med att ha gjort det. Och det var innan de hade sina allra största framgångar.
The Blue Team (Italian: ”Squadra azzurra”) was the team that represented Italy in international bridge tournaments, winning sixteen world titles from 1957 through 1975. For the most part, the core of the team was made of pairs Giorgio Belladonna – Walter Avarelli, Benito Garozzo – Pietro Forquet and Camillo Pabis Ticci – Massimo D’Alelio, with Eugenio Chiaradia and Guglielmo Siniscalco playing in early years, and Dano De Falco, Arturo Franco, Vito Pittalà in late years. The spiritual father and long-time coach (non-playing captain) of the team was Carl’Alberto Perroux.
Utöver Chiaradia är jag ganska säker på att Belladonna och Avarello var med.
* Mja, slutredovisa och slutredovisa, jag har ju Padre Pio kvar!
Svenska ambassaden vid Stenegade i HelsingørJag läser i dagens Understreckare i SvD:
För exakt 200 år sedan borde staten Sverige ha gått under, enligt Esaias Tegnér. Förklaringen till förlusten av Finland står också att finna vid Öresund, där en viss Jean Baptiste Bernadotte stod med en fransk-dansk-spansk invasionsstyrka redan året innan.
Dessa spanjorer fick vi höra talas om redan 1976 när vi besökte Rudkøbing. De hade varit mycket väl sedda av åtminstone den kvinnliga delen av befolkningen!
En stor del av soldaterna under franskt befäl i Danmark utgjordes alltså av spanska trupper, men situationen i Spanien hade hastigt förändrats under våren. Den spanske monarken hade fängslats och Napoleon hade låtit en av sina bröder beträda tronen. I protest mot detta hade en militärjunta bildats som trätt i allians med England. Fransmännen försökte hålla spanjorerna på Jylland och Fyn okunniga om detta, men i mitten av juni fick de genom engelsk förmedling kännedom om utvecklingen. Den spanske befälhavaren, markis De la Romana, beslöt att göra uppror, vilket genomfördes den 7 augusti och lyckades nästan fullständigt. Den 13 i samma månad hade Romana lyckats samla 9000 av sina soldater på Langeland och innan framryckande franska och danska trupper hunnit ingripa inskeppades de på en flotta.
Apropos tillfrusna sund:
Läs även Den iskalla marschen
Vi sitter här i mellandagarna och frossar i TV-tittande.
Bland annat har vi sett den gamla nyårsreprisen av Ivanhoe.
Mitt första möte med honom var när jag i tidiga tonår läste Walter Scotts roman.
Sedan såg vi ju på riktiga bion filmatiseringen med de båda Taylors: Elisabeth och Robert.
Jag minns att när vi 1957 bodde på Kobjär i Lund brukade skolpojkarna springa omkring med träsvärd i sommarkvällarna och utstöta IvanHOE.
Vid vår första resa till Scotland passade vi på att passera Scotts Abbotsford House
Den djefla mannen passade som alltid på att ta en löprunda
Men efter genomläsningen av The Templars är jag ju numera väl insatt i den historiska bakgrunden….
Vårt resande har reducerats – the good news att vi inte sitter fast i Thailand.
MEN
När vi ändå kostat på oss resan.…
OCH
Man har inte roligare än man gör sig:
Eftersom vi på väg ut från pacemakermottagningen i Lund såg att det var kö till parkeringsplatsen bestämde vi att inte som planerat fika i bilen, utan ställde kosan hemåt.
Vi beslöt att göra ett strandhugg i Fjelie. Vi har sedan 50 år på väg till och från Lund passerat avtagsvägen till denna lilla by. Bara 3 km från det sjudande stadslivet möter man denna, som det visade sig, avsigkomna idyll.
Vi parkerade mitt emot kyrkan.Byggnaden framför oss såg ganska skamfilad ut, planteringen hade nog inte ansats på flera år, trappan vittrade och – adventskransen hade säkert hängt där minst ett år.
Intressanta saker förtaldes om kyrkan
ståtliga familjegravar.
En av målningarna föreställer Noas ark (bild ovan)
Lotten har utmanat bl.a. mig:
Jag skall redogöra för:
Första gången jag …
Which reminds me att jag ännu inte fullt ut redogjort för de 8
Visserligen har jag av de tre som krävde litet mera eftertanke samlat mig för en redogörelse när vi besteg Ben Nevis men det är ännu two to go!
Eller snarare tre:
Det är oktober 1998. Jag, den gamle och syster och svåger ger oss 6-12 oktober iväg på bilresa i Tyskland.
Minnesanteckningar :
9/10 Via Sangershausen – Rosarium till Küffhäuser.
Om K. har jag berättat. Klicka på länken!
K. är en gränshorst, en 1000 m hög klippa söder om Heimetal där det på 1000-talet byggdes 3 borgar i fil där den tyskromerske kejsarens män försvarade Harz mot söderifrån kommande inkräktare. På 1800 talet byggdes av kejsar Fredrik Wilhelm ett Barbarossamonument på ruinerna.
Vi sökte natthärbärge i en klenod i södra Harz “ Stolberg” men där var full up fredag kväll så det blev till att retirera till Berge där vi blev inkvarterade hos en värdshusvärd som bjöd på Gustav II Adolf-ölet från Leipzig!
10/10 Per och Gunilla löprunda på morgonen” den Heime entlang” innan avfärd åter till det gamla Västtyskland.
I hällregn och dimma besöks Hermanssäule i Teutoburgerwald vid Detmold.
BildbevisNeuere archäologische Funde, die seit Ende der 1980er Jahre gemacht wurden, machen die Fundregion Kalkriese zu einem Favoriten in der Diskussion, weil die Funde auch Kampfhandlungen bei Kalkriese belegen, einem Stadtteil der niedersächsischen Stadt Bramsche im Landkreis Osnabrück.
Fortsatta minnesanteckningar:
Vi söker natthärbärge i Müssingen nära Münster i ett stillsamt 60-tals värdshus med åldriga innehavare.
11/10 , en söndag, far vi in i Münster. På parkeringsplatsen möter vi en man från Mannheim som är där för att i en protestantisk kyrka höra sin dotter, som skall prästvigas, provpredika. Vi går in i den hårt resturerade staden. Det ringer till mässa i den katolska katedralen. Vi går in, följande folkströmmen och får vara med om Beatifieringen av Edith Stein, judiskfödd nunna som deporterades till Auschwitz 1942.
Biskopen berättar om hennes bakgrund: Hon var docent i filosofi vid universitetet i Münster innan hon konverterade och gick i kloster.
Sedan går vi till utställningen i Stadsmuseet med anledning av Westfaliska freden 250 år. Vi lär oss om vad som sedermera gjorde att Münster är en katolsk ö i ett protestantiskt hav och som innebar att den påvliga förhandlaren och fransmännens delegation vid fredsförhandlingarna bodde i Münster medan svenskarna och övriga protestanter bodde i Osnabrück.
Staden Münster blev helt förstörd under andra världskriget.
Vi äter sedan lunch på ett studentcafé som är helt proppat av söndagslediga studenter som äter stor prisvärd frukost och RÖÖÖker.
Wann jemand eine Reise tut, so kann er was erzählen!
Vad jag emellertid då inte visste var, att en av de få prästmän som stod upp emot Hitler, var biskopen, sedermera kardinalen, i Münster.
PS: Förstagångsberättelserna följer inom kort!DS
I mina strävanden att reducera junk-mängden i det framtida sterbhuset har turen kommit till alla gamla orienteringskartor som vi samlat på oss.
De första åren var jag väldigt ambitiös, skrev upp resultat, ritade ut vägval och satte i pärmar!
Det är dessa pärmar som nu rensas från sitt innehåll.
MEN
Plötsligt hittar jag fyra kartor från Skotska 6-dagars 1981 i Galloway!
Vi for dit via Manchester där sonen Gustav varit utbytesorienterare året innan och Yorkshire Dales.
Här är kartan vi hade i Drumlanrig där målet låg i anslutning till slottet.
Klicka på länken så kan du se att området fortfarande används för orientering.
Här är en bild på den andre medföljande sonen på väg till målet i slottsparken. Vi hade tur med vädret för att vara i Skottland – solsken mest varje dag.
På de brittiska öarna får man springa i kortbyxor – de har inte haft orienterarsjuka!
Utdrag från en oienteringsklubbs historik:
1962 Gulsot drabbade orienteringen och det blev tävlingsstopp under vårsäsongen. Detta innebar att ”heltäckande klädsel” blev obligatoriskt i fortsättningen.
Nödvändig utrustning för orienterare i Storbrittanien!