Från storstadens larm…

… till lantlig stilla ro

Långfredagen var jag bjuden till Ramsjömåla på supé. Vid ankomsten såg vi det ”tonåriga” fölet oroligt springa av och an i hagen.

MEN

Strax kom en ryttare runt hörnet och ett lugn inträdde.

Det visade sig att mammastoet hade för första gången på nio månader tagits ur fölhagen och var nu ute på sin första ridtur sedan nedkomsten!

Vi inspekterade sadelkammaren innan vi uppsökte bostadshuset.

Läs den spännande fortsättningen!

Luther: Död eller levande

Så var det dags för besök i Väsby kyrka igen.
Min änkegranne Märta, som sjunger i kyrkokören, hade spanat in att Per Ragnar skulle komma och framföra sin dramadokumentär om Martin Luther, som bygger på hans bok med samma namn.
(En inledning till den studiecirkel om M. Luthers liv och lära som församlingen inbjuder till i vår)
Mellan de talade avsnitten spelades musik på orgeln – komponerad av Mattias Wager och nu spelad av Anna Christin Martinsson
Det märktes att Per Ragnar är Dramatenutbildad – även av dessa pauser gjorde han stor konst.
Under en timmes tid varvade han biografiska upplysningar om Martin Luther med gestaltning av hans liv och trosuppfattning, så annorlunda mot den villobild som ligger i den sekulariserade innebörden av metaforen Luther.

Men det visste jag ju redan efter att ha läst Munken som gjorde uppror av Allan Sandström i slutet av 80-talet!
Boken kom 1983 lagom till 500-årsjubileet av Martin Luthers födelse 10 oktober 1483 – man förstår varför han kristnades till Martin!

Kilroy was there!
Här är jag – och min syster med ryggen mot kameran – utanför Wartburg 24/9 1996…

Jag läste boken inför våra resor i det forna Östtyskland – i Martin Luthers och Bachs fotspår!
Vi var ju då bl.a. på Wartburg, som ju också genom operan Tannhäuser har anknytning till bloggen i förrgår!

Inköpsresa

Jag spontanköpte litet kuddar och kuddvar. Dock inte Hedda!

Nu börjar trots allt litet vårljus glädja oss.

MJA…
Än är det ju inte läge för att sitta och mysa i trädgården, så ljuset har ju hittills mest haft den effekten att man ser all spindelväv och alla skavanker.
Jag kände mig således föranlåten att uppsöka vårt köpcentrum Väla.
Denna gång satte jag sikte på IKEA:
MEN
Det visade sig lättare sagt än gjort. Alla jag frågade om råd kunde inte förstå att jag inte VISSTE att det sedan den 1 december är full om-ut-nybyggnadskarusell där uppe. Inget ligger där det brukade – ingångar och matarvägar och parkeringar är helt nya och nu dolda bakom snöhögar, snöglopp och byggarbetsplatser.
Nåväl jag lyckades så småningom komma in på IKEA och väl där var det ju den gamla vanliga rundan.

Jag brukar köpa servetter när jag är på IKEA, men de aktuella mönstren – rena 50-tal! – föll mig ej i smaken.
Däremot köpte jag ju Ingvars subventionerade korv vid utträdet!

I England ja, ja!

I Hälsingborg fanns det när jag växte upp två tidningar! Utöver fortfarande existerande Helsingborgs Dagblad ”HD”, var det Helsingborgs-Posten som gavs ut 1887-1951.
Mest känd är den senare väl för att det var där Birger Sjöberg var journalist:

Flera person som senare kom att bli kända som författare arbetade under en tid på Helsingborgs-Posten. Chefredaktören Cederborg är ett exempel, men än mer kända är Elin Wägner, som jobbade som recensent på tidningen åren 1903-1904, och Birger Sjöberg, som från 1907 arbetade som reporter och kåsör under signaturen Päta. Sjöberg publicerade även böckerna Fridas bok och Kvartetten som sprängdes under sin tid på tidningen.

MEN

När HD köpte upp Helsingborgs-Posten 1950 ändrades den om till en kvällstidning under namnet KVÄLLSNYTT som gavs ut till 1955.
Det är tydligen via denna publikation som jag 1952 blev intervjuad om min Englandsresa!

Rubriken är inspirerad av Evert Taubes visa Mary Strand som ingick i vår äldste sons älsklingsrepertoar i 5-6-årsåldern:

När i North Shields i England man går iland
som kan hända ibland i England, ja-ja,
så ligger cigarrschappet Tiger Brand
i Dock Street på vänster hand.

Det var där jag blev frälst av miss Mary Strand
ur polisens hand i England, ja-ja,
miss Mary som står uti Tiger Brand
i Dock Street på vänster hand

Födelsedagsbarn 25

Årets sista födelsedagsbarn träffade jag första gången i Paris 1955.Här är hon tillsammans med sin lillebror Björn i Luxembourg – trädgården: Jardin du Luxembourg
Detta kort på den gamle är taget vid samma tillfälle. Vi är barnvakter. Födelsedagsbarnet är 10 år, jag 20 och den gamle 23.
Vi gjorde även en visit i Jardin des Plantes, som trots namnet hyser Paris´zoo. Därstädes väckte vi viss uppmärksamhet när de icke helt små barnen ropade Pär till sin ….(bror!)

Så här 55 år senare har fleråriga vistelser i Frankrike medfört att festföremålet är expert på teknisk franska, vet vad varenda skruv heter på franska på t.ex. ett lok….

Härmed framföres våra hjärtliga gratulationer!

Slutredovisning

När vi kom till Centralen hade Milda Margarin just satt upp ett pepparkakshus där

Jag hann med så mycket under mitt novemberbesök i Mälardalen att jag ännu inte hunnit redovisa sista Stockholmsbesöket.
När jag tidigt i höstas läste i SvD att Moderna museet skulle ha en utställning med Salvador Dali tänkte jag :” Nu eller aldrig…”
– Jag har aldrig varit på Moderna museet.
– Salvador Daliutställningen på Louisiana 1973 blev startskottet för vår barnaskaras estetiska fostran!
Vi hade tur med vädret och kunde, efter en sväng in på Klara kyrkogård, i sakta mak flanera ner längs Drottninggatan.
Vi lyssnade på en farbror som spelade El Condor pasa
Det blev en ganska lång promenad, så det var bra att det fanns flera stora ankare man kunde klättra i och skaffa sig krafter att äntra backen uppför Skeppsholmen.
Och när vi kom fram så visade det sig att de visade just den tavlan som väckt så stor förundran och beundran hos Pappa = den djefla mannen 1973:

Han spanade in detaljerna under Guillermo Tells vänstra fot!
De väckte samma sensation i nästa generation.
Kan ej beskrivas Måste ses!

Intermezzo

Norsfiskare vid Stockholms ström
(trodde jag, se nedan)

Jag var 24 år innan jag besökte Stockholm första gången. Född 1935 var det ju inte läge för turistande förrän efter krigsslutet 1945 och då åkte vi skåningar i första hand till København!
Citat från länken det här nedan, inlägg 4 juli 2006.

”Jag är långt ifrån en Stockholmshabitué.Antalet gånger jag varit i Stockholm kan räknas på handens fingrar.
Under kriget reste man ingenstans. När det sedan blev fred var det naturligt för oss skåningar att söka storstadsupplevelserna i Köpenhamn.
Jag hann bli 24 år innan jag gjorde mitt första besök i Sveriges huvudstad. Detta kom till spontant sedan en arbetskamrat i Karlskoga, infödd stockholmare upptäckt att jag aldrig varit där, trots att jag varit både i Paris,Rom och London flera gånger.
Vi gick bland annat på Operan . De gav På Sicilien och Skratta Pajazzo minns jag.

Sedan har det blivit högst tio endagarsbesök i samband med jobbet: nattåg upp – konferens – nattåg hem.
Desto märkligare att jag vid min enda hotellövernattning lyckades uppleva det här!

MEN

Mitt nya liv som änka, och med yngsta barnbarnet 7 år, innebär att vi tillsammans kan lära känna Sveriges huvudstad. Genom att min far redan på 40-talet fram till 1956 (då han övergick till Dagens Nyheter) läste Stockholmstidningen har jag dock god kunskap om livet i Stockholm vid denna tid. Bl.a. var det mycket tal om norsfisket i Stockholms ström.
Glad blev därför jag, när jag rekognoscerade för den yngre gruppens Stockholmsbesök, och fann dessa förhoppningsfulla fritidsfiskare. Det visade sig emellertid att de flesta (mest invandrade) inte visste vad Nors var. En svensk, invandrad från Dalarna dock, VISSTE att de fanns men sa´”Nors äter man väl inte…”
Stekt nors var tidigare en svensk nationalrätt som förekom på de allra finaste restauranger i Stockholm. Säljs färsk. Äts i första hand stekt eller rökt. Även friterad, gratinerad och marinerad nors förekommer. Förr även salttorkad och lufttorkad för lutläggning samt i vissa trakter nedlagd i aska som föda för fattig befolkning. Färsk nors luktar sur saltgurka men lukten försvinner vid tillagning.

Nu gällde det laxöring – en berättade att han häromdagen fått en på 7 kilo.
Anledningen till att det stod så mycket om norsfiske i Stockholmstidningen på sin tid är nog att det tydligen är ett vårtecken

Norsens ankomst var någonting vi alla väntade på. Den betydde vårens slutliga triumf, att den långa vintern äntligen var över. Otåligt sökte vi oss ner till älvmynningen om kvällarna, både barn och vuxna, och spanade ut över sjön: skulle norsen komma snart?

Tågresenär

Som änka har det fallit sig naturligt att lämna bilresandet. Det är inte, ens i september, någon höjdare att sitta själv och köra 50 mil turochretur Skåne-Mälardalen. Dessutom blir det ju faktiskt billigare när man bara skall köpa EN biljett – för att inte tala om hur man skOOOnar miljön.

Omständigheter har inneburit att jag just kommit hem från min åttonde tågresa i höst – (eller fyra om man räknar ToR)
Allteftersom jag lämnat de första organisatoriska trubblen bakom mig blir jag också mer och mer rutinerad. Jag beställer min biljett via internet, hämtar ut den i biljettautomaten och har skaffat JoJokort.
Via Reseplaneraren kan man kryssa mellan alternativen och finna bästa och/eller billigaste alternativ. Jag har upptäckt att i vissa fall reser man väl så billigt i 1-klass som i 2-klass.

1 klass X 2000
Det här ingår i biljettpriset när du reser i 1 klass med X 2000:
Internet ombord
Före klockan 09.00 serveras frukost
Kaffe, te och frukt
Dags- och kvällstidningar
Möjlighet att resa i Tyst avdelning
Tillgång till musik- och radiokanaler. Hörlurar får du på tåget.
Tillgång till SJ Lounge på Centralstationen i Stockholm och Göteborg.
Min bisittare

Det lyste mig att vid senaste Mälardalsturen beställa en 1-klassbiljett på X2000 vid Fönster och Bord. Medhavandes min laptop fick jag hjälp av min bisittare att logga in och voilà var jag uppkopplad till Internet.

Man har inte roligare än man gör sig….

Lögnens olidliga lätthet

Denna pocketbok spontanköpte jag för några år sedan i samband med en shoppingutflykt. Den låg frestande i en fyndlåda utanför en bokhandel. Sedan har den legat och tittat anklagande på mig på nattduksbordet.

När jag nu i och med mitt änkestånd har blivit tågresenär stoppade jag ner den i handbagaget och den visade sig vara ypperlig att läsa i samband med min strapatsrika resa från Eskilstuna.
Den är, samtidigt som den är lättläst och underhållande, mycket spännande och varierad och på slutet djupt filosofisk och privat.

I denna 182 sidor långa skrift börjar YS med att analysera LÖGNENs väsen och sitt eget förhållande till denna.Hon inleder med att informera om att hon inte brukar avge nyhetslöften eller dylikt:
MEN
När hon 1 december 1982 tillträdde som politisk chefredaktör för Aftonbladet tog hon ett högtidligt löfte av sig själv att inte försöka ljuga sig ur svårigheter.
Anledningen var att de gångna 14 åren som journalist och författare hade givit henne insikter i hur ofta och hur många till synes sanningskära personer faller för frestelsen:

Ja det inträffar nästan av sig självt, det där lilla snedsteget som slutar med att sanningen voltar över i en banal liten lögn. Ibland oförmärkt och ostraffat, ibland med de mest förfärliga konsekvenser.

Kapitel 5 inleds:
Det är den vise kyrkofadern Augustinus som har talat om lögnen som ett oförlåtligt missbruk av Gud förnämsta gåva till oss människor, den gåva som gjorde oss till exklusiva varelser i skapelsen, nämligen TALET. Augustinus egen definition av lögnen är rätt konstlös: Att ljuga var att säga ett, men ha ett annat i sitt hjärta. Omvänt kändes sanningen igen på att människorna talade inifrån sina hjärtan till andras hjärtan.

Kapitlet fortsätts med filosofiska betraktelser av lögnens natur hos Kant och Nietzsche.

Kap 6-10 går hon i tur och ordning igenom:
Knutbyaffären
Albert Speer
Himmler
Bill Clinton
De finska skidåkarnas doping

kapitel 13-16 handlar om LIVSlögnen – där hon bl.a. hänvisar till skådespel av O´Neill , Albee och Norén.
Sedan beskriver hon när människor ljuger sig fram i livet därför att de i själva verket lever, om inte regelrätta dubbelliv, så i alla fall ett liv i smyg för ett annat, där den äktenskapliga otroheten är den vanligaste varianten.
I kapitel 18 gör hon upp med mytomanerna, sol och vårarna. Här går hon igenom särskilt fenomenet Jesús Alcalá.

I två sista kapitlen 21 och 22 resonerar hon kring:
I lögn bör vi inte leva – i absolut sanning kan vi inte leva.

De utmynnar i en självbetraktelse som avslutas med konstaterandet:

Obehagliga sanningar om oss själva har vi sämst fördragsamhet med när andra påpekar dem för oss.

Det räcker med att säga att jag förmodligen har ett starkt självförtroende i rollen jag har skapat mig, där intellektet är herre på täppan, medan min personliga/emotionella självkänsla är bräcklig och ganska narcissistisk vilket gör att jag är lätt kränkt och depressiv i min kränkthet.

Ovanstående är bara ett hastigt axplock, för varje gång jag bläddrar igenom essän finner jag nya intressanta tänkvärda vinklingar
REKOMMENDERAS.