Den helige Augustinus i studerkammaren
Målning av Sandro Botticelli, 1490-1494.
finns nu i Ufficierna
Vi fortsätter att berätta om Augustinus uppväxt:
2 Barndomshemmet. Augustinus´ moder.
”Den enskilda människa, som betytt mest för Augustinus, är icke någon skarpsinnig filosof, icke ens biskop Ambrosius i Milano med sin glödande vältalighet och sitt höga föredöme i kristen vandel, utan en enkel och olärd kvinna med sin med mycken vidskepelse blandade folkliga fromhet, sin fasta förtröstan som kom henne att hålla modet uppe där härdade män sviktade, sitt praktiska förstånd, som liksom hos sonen förenades med en svärmisk mystik. Själv säger han en gång att han har henne att tacka för allt. Den sällsynta förening av ett skarpsinnigt förstånd, en praktisk duglighet och en världsfrånvänd mystik som gjorde sonen till vad han blev, synes ha kännetecknat även modern. ”
3. Barndomen och de tidiga ungdomsåren.
Augustinus sattes tidigt i skola. Han är på äldre dagar kritisk mot metoderna:
När Augustinus talar om det uppfostringsväsen, för vilket han själv var ett offer, växlar bitande satir med varm medkänsla med barnen.Vi skolbarn, säger han, saknade varken minne eller förstånd, men vi hade vår lust i att leka, och för detta straffades vi av dem som i grunden själva icke gjorde något annat.Ty de vuxnas lekar har man gett namnet livsuppgifter; barnens däremot, som för dem inte är mindre viktiga, bestraffas av de vuxna, och det finns ingen som hyser medlidande varken med de stora eller små barnen.
I Thagaste fanns ingen högre utbildning så han skickades till Madaura. Vid 16 hade han tillägnat sig allt han kunde lära där. Fadern hade emellertid inte pengar så han kunde fortsätta i Kartago. Detta hade till följd att han under ett års tid levde ”värstingliv” i Thagaste. Fadern lär ha varit stolt över sonens visade ”manloighet” men själv skäms han senare i livet över denna period.
Men efter ett år kom han till Kartago, imperiets andra stad med en million invånare.Han har självkritiskt skildrat sitt vilda hållningslösa liv, men…
Augustus har kort sagt även som student och senare som lärare i Kartago säkerligen betraktats som vad man brukar kalla ”en skötsam ung man”. Trots sitt splittrade liv skötte han studierna i juridik och vältalighet metodiskt, hade framgång och skördade beröm av professorerna. Själv säger han, att han snart blev ”en av de främsta i retorskolan, något som fägnade mitt högmod och kom kammen att svälla på mig”.
4. I manikéernas krets
Under sina studier i Kartgo läste Augustinus vid nitton års ålder en bok av Cicero med titeln Hortensius. Den utövade ett avgörande inflytande på hela hans utveckling.Vissa forskare har rent av betecknat dess inflytande som den stor vändpunkten, mera betydelsefull än hans ”omvändelse”
—
I en av sina skrifter, Soliloquia (Samtal i ensamheten) nedskriven på Cassicicum kort efter krisen, säger A. att boken ”upptände en sådan kärlek till filosofin hos mig att jag funderade på att helt ägna mig åt denna”
Han började läsa bibeln, men stöttes tillbaka, skolad retor som han var, av den dåliga stilen och :
Hur kunde väl ett filosofiskt Gudsbegrepp förenas med den naiva föreställningen om en Gud, som besökte Abraham i hans tält och befallde honom att offra sin ende son? En hämndlysten Gud som i vredesmod handlade på ett sätt som han sedan ”ångrade”? Vad hade alla dessa småaktiga och löjliga befallningar i Mose lag att skaffa med en filosofiskt renad etik?
I denna situation var det som Augustinus drogs in i manikeernas krets som han i nio år tillhörde.
5. Brytning med manikeerna. Rom och Milano. Tvivel och rådlöshet.
Medan Augustinus utövade sin verksamhet som lärare i vältalighet studerade han vid denna tid i Kartago även med iver filosofi, matematik och naturvetenskap. Icke utan stolthet berättar han att han utan svårighet förstod Aristoteles skrift ”Om kategorierna” som ansågs mycket svår och satte de lärdaste mäns skarpsinne på hårda prov. Studiet av matematik och naturvetenskap, särskilt astronomi, bidrog i hög grad att hos honom väcka tvivel på manekismens sanning.Denna nöjde sig inte blott med att vara en religion; den ville vara en världsförklaring och arbetade med en stor och fantastisk kosmologisk apparat, som anhängare tillhölls att acceptera på Manis auktoritet.
Han började ifrågasätta denna lära. Hans vänner hänvisade till den berömde biskopen Faustus. När denne kom till Kartago upptäckte A. snart att han var en bluff:
Men något som helst förtroende till Faustus´ förmåga att lösa problem, som icke gav Augustinus någon ro, kunde han icke fatta, sedan Faustus röjt sin okunnighet i sådana stycken, som visserligen icke hörde till de centrala i religionen men som dock av manikeerna tillmättes avgörande betydelse. Vad hjälpte väl här all vältalighet kvickhet och elegans? Det var inte någon uppvisning i sådana konster han begärt. Tvärtom hade han fått nog av sådant. Frödings bekanta ord, att ”strunt är strunt och snus är snus, om ock i gyllne dosor” återfinnes nästan ordagrant i Bekännelserna.
SÅ
Han avreste 383 till Rom.
Mamma Monnica försökte hindra honom
OCH
när hon inte lyckades – följde hon med!
Läs den spännande fortsättningen!
Ur Wikipeda:
Augustinus lärde framgångsrikt ut retorik i Kartago under åren 374-383 innan han lät sig övertalas att flytta till Rom för att, vad det verkar, få mer ambitiösa studenter. Efter två år i Rom vann han år 385 professorsstolen i retorik i Milano. Milano var vid tiden säte för det kejserliga hovet, vilket gjorde detta till en av dåtidens mest åtråvärda akademiska poster. Den unge Augustinus var en sökare, länge dragen mot manikeismen. Först var han djupt påverkad av Ciceros skrifter, vände sig sedan till manikeismen, och före sin omvändelse tvivlade han på möjligheten att få kunskap om Gud.
Jag återkommer när jag läst hans bok
