Upprensning

Jag håller så sakteliga på att reducera antalet halvlästa böcker!

Jag tyckte ju mycket om 2009 års sommarföljetong i SvD: Maskarna på Carmine Street av Håkan Nesser. Följden var att jag beställde ytterligare en bok av honom, när den hösten 2009 kom i pocket: Berättelsen om Herr Roos.

MEN

Av någon anledning grep den inte tag i mig. Den har för lågt tempo. Det är nog avsikten förstås, att beskriva hur denne Herr Roos lever ett fullständigt händelsefattigt liv, ringaktad och fullständigt missförstådd av sin omgivning inklusive sig själv tills…

När jag någon gång efter hälften av de 500 sidorna börjar ana oråd: ”Nu kommer något otrevligt att hända!”, tappar jag lusten – eller snarare är det häftigare alternativ som yppar sig.

MEN

Nu när sommaren lider mot sitt slut och alltfler regniga eftermiddagar infinner sig sätter jag en ära i att ”rensa upp” bland det halvlästa.
OCH

Så är den läst : HN är alltid läsvärd – men ingen av hans bättre tycker jag.

Läs också SvD.s recension

Italien DÅ-galärslavar,pilgrimer, kurtisaner

Vi har ju i sommar haft ett flertal stora sällskapsprojekt. Det strålande sommarvädret har ju också präglat aktiviteten, mer badande och vattnande än läsande….
MEN

Jag har avstått från de stora läsprojekten – småläser litet av det som tornat upp sig i – När jag får tid – hyllan

Därifrån har jag de sista veckorna njutit av att läsa Gunnar D Kumliens bok från 1975: ITALIEN DÅ. Den fanns i moster Ebbas kvarlåtenskap, och jag är övertygad om att hon fann den förtjusande.

Den är rikt illustrerad – så t.ex hittade jag en bild som föreställer mitt kära
Slaget vid Lepanto 1571
Bildtexten lyder:
Sjöslaget vid Lepanto 1571, då utanför Greklands kust den turkiska flottan slogs i spillror av de allierade spansk-italienska galärerna, var historiens största sjöslag med galärer. På den turkiska sidan var det nära trehundra galärer och 88 000 man och på den spanskitalienska sidan var det över tvåhundra galärer och 74 000 man. Men ingen vet hur många galärslavar som deltog eller hur många som brändes till död eller drunknade fastkedjade som de var vid sina roddbänkar. Bakom varje åra på bilden fanns det flera av dem, fastän bara de yttersta skymtar.

Kapitelrubrikerna beskriver innehållet:
I Härbärgena, vägarna, köket
II Sjöresorna och galärerna
III Rivieran, Capri, Sardinien
IV Läkemedlen och karantänerna
V Människorna
VI Inkvisition, präster och munkar
VII Judarna
VIII Turkar och saracenska sjörövare
IX Avrättningar och tortyr
X Kastratsångarna
XI Kurtisaner modeller och högmjölkande ammor

Gunnar Kumlien , som jag ju minns från Tv:s barndom som en alltid intressant utrikeskorrespondent i Rom, är märkvärdigt anonym på Google! Han har utöver denna skrivit flera böcker som är till salu på bokbörsen – men det finns ingen beskrivande artikel vare sig i Wikipeda, eller från någon tidningsartikel.

MEN
Han är underbart beläst på övriga europeers skriftliga vittnesmål om sina erfarenheter som pilgrimer, sjöfarande eller kulturturister i Italien sedan renässansen fram till 1975.
Teckningar av Hjalmar Mörner
Bildtext:
Den magnifika karnevalen i Rom självdog när påvarna förlorade sin världsliga makt och påven för något över ett århundrade sedan drog sig tillbaka som ”frivillig” fånge i Vatikanen. Men så länge den varade var den tillsammans med karnevalen i Venedig dragplåster för främmande besökare, som alla frapperades av dess frenetiska uppsluppenhet som aldrig slog över i fylleri och slagsmål. Här börjar karnevalen, man väljer masker och kostymer och lägger upp lager med urblåsta ägg, som fylldes med parfymerat vatten eller talkpuder för att användas som ammunition under de värsta karnevalsupptågen. Enligt alla ögonvittnen var romarna som besatta under karnevalen. Då slog man sig under ett par hektiska veckor verkligen lös och tävlade om vem som kunde hitta på de tokigaste upptågen. Det var dels improviserade, dels traditionella upptåg. En romersk furste utnämnde t.ex. sig själv till ” alla skomakares konung” och kommenderade en pluton skomakare med orkester. Sant´Angelofästet vid Tibern förvandlades till en vulkan av fyrverkeripjäser.

My early life :2

My early life är skriven 1930. Då är WC 56 år och betraktas som slut som politiker!:

Ur Wikipeda:
Under 1930-talet befann sig Churchill ute i den politiska kylan, och han betraktades allmänt som förbrukad. Dessa sina ”wilderness years”, som han senare skulle benämna dem, gav honom bland annat tid att skriva en bok om första världskrigets historia, The Great War (1933-34), samt författa praktverket i fyra band om sin förfader John Churchill, den förste hertigen av Marlborough, berömd för segern i slaget vid Blenheim (därav namnet på släktgodset) 1704, Marlbourough:His Life and Times (1933-38).

Historieundervisningen i våra skolor är ju under all kritik. Även bland mina barnbarn, som alla är flitiga vakna elever och varav en del bevistar lärosäten belägna i landets högst rankade kommuner när det gäller betygsnivå, finns häpnadsväckande luckor, såsom total ignorans när det gäller ex Pontius Pilatus och även Gustav den II Adolf!

MEN

Om Winston Churchill anse de sig alla veta besked!
DOCK
har de ingen AAAning om att han var 65 år när nedanstående hände:

Efter att Storbritannien, som Polens försvarare, förklarat Tyskland krig kallade premiärminister Chamberlain tillbaka antinazisten Churchill till krigskabinettet, och han blev återigen utsedd till marinminister.

NU åter till hans berättelse i My early life som ju omfattar åren 1874-1908, och som även för mig tidigare har dolts i ett dimmigt töcken:

Efter äventyren i nuvarande Pakistan var det dags för ett nytt krig, denna gång i vad som idag är Sudan. Efter en hel del svårigheter lyckades han , tack vare att Lord Salisbury, som var premiärminister, läst hans bok ”Malakanderexpeditionen” och gillat den, få ett ”wild card” trots överbefälhavarens, sir Herbert Kitchener, tidigare motstånd till hans deltagande.
Många av yrkesmilitärerna var missnöjda med WC:s dubbla roll som militär och krigskorrespondent!

Ur Wikipeda: Winston Churchill was present at the battle and he rode with the 21st Lancers. He published an account in 1899 as ”The River War: An Account of the Reconquest of the Soudan”, which is the basis for this article. Present as a war correspondent for the Times was Col. Frank Rhodes, brother of Cecil, who was shot and severely wounded in the right arm. For his services during that battle he was restored to the army active list.

Efter att 1899 ha misslyckats med att komma in i parlamentet var det dags för ett ”riktigt” krig – nämligen det andra Boer-kriget.
WC blev erbjuden att vara Morning Posts krigskorrespondent och gav sig iväg från London med första bästa båt till Syd-Afrika: Dunottar Castle. På den fanns inte bara WC utan även den blivande överbefälhavaren (kriget hade ännu inte börjat) sir Redvers Buller och hela den enda dittills organiserade armekårsstaben
Jag läste om detta just som mitt modem slagit ut av åskan och jag gick här och slet mitt hår…

MEN
förstod att det var bagatellartat jämfört med:

” Vi måste nu tillbringa fjorton dagar fullständigt avskurna från det drama som uppfyllde våra tankar. Det var fjorton dagar under molnfri himmel och ett stilla hav, över vilket Kapångaren lugn och oberörd gled fram. Hon ökade inte ens farten över den vanliga.

Väl framme tog sig WC snabbt till fronten, men blev snart tillfångatagen och satt i krigsfångeläger av boerna. Redan efter några veckor lyckades han rymma och hade en osedvanlig tur så att han tvärs genom boerland kunde ta sig till östkusten och portugisiskt område. Därifrån kunde han sedan telegrafera hem till London och Morning Posts läsekrets!

När han sedan återvände hem var det dags för nyval till parlamentet. Genom sina i pressen redogjorda lyckosamma krigserfarenheter hade han blivit en populär person – och blev denna gång invald.
Innan han tog säte i parlamentet åkte han emellertid på en bejublad föreläsningsturné, som inbringade honom, tillsammans med arvode från armén och Morning Post, tiotusen pund, en år 1900 ansenlig summa pengar. Han skickade pengarna till en vän till familjen, som förvaltade dem så att han under åtskilliga år hade sitt rikliga uppehälle!

Det 29de och sista kapitlet heter Underhuset och berättar om de första tal han höll där:
”På den tiden, ja under många år, var det omöjligt för mig att säga något (förutom en mening eller två som replik), om jag inte på förhand skrivit ned det och lärt mig det utantill.

Avslutningsvis berättar han om hur The Secretary of State for the Colonies Joseph Chamberlain (Nevilles far) som inbjuden gäst för en grupp unga parlamentariker bl.a. WC säger:

”Ni ungdomar har mottagit mig kungligt, och till tack vill jag skänka er en oskattbar hemlighet. Tullar. Där har ni framtidens politik, den nära framtidens. Studera dem nog och lär er behärska dem, och ni kommer inte att ångra er gästfrihet mot mig.”
Han hade alldeles rätt. Snart uppstod beskattningsfrågor, som kom att bereda mig nya svårigheter och upptog mina tankar och krafter, åtminstone tills i september 1908, då jag gifte mig och sedan levde lycklig i alla mina dagar.

Jag undrar om den unga generationen är medveten om att Winston Churchill fick Nobelpriset i litteratur 1953?

Rapport följer!

Mellanläsning

Det har inte undgått den flitige besökaren på denna blogg att jag har stort utbyte av grannskapet till Märta Braun
Under de mörka månaderna har vi underhållit varandra med att berätta om våra tidigare liv. Jag har därvid bl.a. fått låna ovanstående bok.
Den berättar om hennes farfarsfarbror Nils Larsson i Tullus:

” Nils Larsson i Tullus (1822-1896) är en av de fantastiska män som lade grunden till den svenska framgångssagan mellan 1870-1970, ett sekel då Sverige gick från att vara ett av Europas fattigaste länder till att vara ett mönsterland i välfärd”

Boken är sammanställd av Håkan Larsson, centerpartistisk riksdagsledamot för Jämtland, som genom ingifte kommit att ingå i klanen.

Nils Larsson var mellan 1850-1878 riksdagsman för Jämtland. 1850-66 i den gamla ståndsriksdagen i bondeståndet 1862 – 66 dess TALMAN.
(Detta innebar att han ej längre kunde vara ordinarie utan brodern Olof, Märtas farfarsfar!, gick in som ersättare, )

Redan från början var han aktiv i riksdagen med en liberal agenda bland de mestadels konservativa bönderna.
”Det låg i Nils Larson och Bondeståndets intresse att driva på utvecklingen i liberal riktning och avskaffa ståndsriksdagen. Som talman kunde Nils Larson påverka regeringen med Louis De Geer och Johan August Gripenstedt. Under åren då Nils Larson var talman skedde mycket i svensk politik. En ny strafflag antogs, total näringsfrihet infördes, en modern banklagstiftning kom till med mera.”

Det är mycket intressant att ta del av hur det vi efter 1866 års riksdagsbeslut och sedan unionsupplösningen 1905 anser som självklart, länge stötts och blötts under sega förhandlingar.

Och under vilka personliga uppoffringar sedan:
Det fanns ju inga järnvägar – resan till Stockholm tog 14 dagar i anspråk. Det var visserligen ej riksdag varje år, men någon hempermission var ej att tänka på, det skulle ju inneburit minst en månads bortovaro. Riksdagen jobbade tills den var färdig – det kunde någon gång innebära oavbruten Stockholmsvistelse i ettochetthalvt år!

Talmansmor var också en dugande person!

Det positiv med boken är att man får en initierad beskrivning av vilka frågor som varit under debatt och beslut från 1830 och framåt.
MEN
Jag saknar emellertid ”den lilla världen”.

Kanske en förklaring?:

”Talmannens eget arkiv har tyvärr skattat åt förgängelsen;det brändes upp i Tullus 1908 i samband med att sonen Olof Nilsson Lindgren avled i TBC. De efterlevande var rädda för att smittan fanns kvar i de gamla papperen. —- Sannolikt gick Nils Larssons omfattande bibliotek upp i rök vid samma tillfälle!”

Tänk så mycket intressant det trotsallt (se ovan) finns i hyllorna bortikring…

Redan de gamla grekerna…

Ja, vad hade de för sig EGENTLIGEN?

Min djupdykning i det grekiska med Sture Linnér som ciceron har ju fått mig nyfiken.
I mitt tuttifruttiläsande , jag citerar:

Så, inräknat en deckare av Håkan Nesser läser jag just nu parallellt och snuttavis 8 böcker….,

har jag äntligen avslutat bok nr 2. Detta trots att jag ju stuckit emellan med Wolf of the Plains…

Jag skrev om bl.a. Eva Carin Gerös bok:

De är sådana framställningar som man läser i mindre portioner, utmärkt som insomningsläsande efter en eftermiddag med trädgårdsskötsel.

Boken har 329 sidor.
Sid 45-119 handlar om SPRÅKET, alfabet, uttal, accenter,formlära, verbböjning, syntax, semantik och stilistik.
Jag har ju i yrket skaffat mig ett ganska stort grekiskt ordförråd men resultatet är inte ens:
”I am still confused but on a higher level”.
I varje fall inte HÖGRE insikter, snarare BÄTTRE!

Det är avsnittet KULTUREN med avsnitt som Begrepp, färgbeteckningar (som är helt annorlunda än vår regnbåge!) ,Hästar, kraft och börd etc. som ger mig ökande förståelse för det antika grekiska samhället och deras syn på verkligheten.
Ett exempel på resonemangen kan man ta del av i senaste numret av tidskriften Axess där Gerö under rubriken Marmor och kött diskuterar de gamla grekernas syn på homosexualitet..

När det gäller själva språket kommer jag att återvända till den som uppslagsverk.

Wolf of the Plains

Jag har nu läst den första av Igguldens fem böcker om Djingis Khan (1162-1227) och Mongolväldet.

Vid Djingis död var mongolernas rike dubbelt så stort som romarriket under Trajanus (när det var som störst) och knappt dubbelt så stort som Alexander den stores rike (även om Alexander krävde mycket mindre tid för sina erövringar). Under Kublai skulle det bli dubbelt så stort som under Djingis.

Jag var ju både 2008 och 2009 litet nedlåtande inför denna grabbiga litteratur, men kände mig trots allt hedrad av att ha fått böckerna som gåva (efter begravningen!) av en av sönerna.
Tillfälligt trött på finlitteraturen ville jag ge dem en chans.

OCH

Jag återupplever min barn- och ungdoms äventyrsböcker med kvalitet: Walter Scott, Alexander Dumas d.ä. och indianböckerna av James Fennimore Cooper och Karl May!
Iggulden låter en inte slappna av en minut. Det är faror, umbäranden, krig och förräderi sida upp och sida ner.

Det är mycket skickligt framställt.
Iggulden har tydligen studerat levnadsförutsättningar och traditioner i dagens Mongoliet på ort och ställe och skildringen förefaller väldigt autentisk.
Man tror på att denne pojke, övergiven och förskjuten av sin stam efter mordet på fadern, tillsammans med mor och syskon lämnad att dö i vildmarken, har egenskaper som gör honom skickad att successivt ena och leda alla mongoler och lägga under sig Asien och Europa fram till Donau!

Vi möter Temujin , som han egentligen hette, som 12-åring, och hade jag inte vetat att han skulle överleva till vuxenålder hade jag slutat läsa ganska snart!

Istället läser jag och läser och har avverkat 565 tättskrivna sidor på mindre än en vecka trots att jag samtidigt följt åtskilliga matcher i FotbollsVM och varit flitig med trädgårdens skötsel!

Slutbetyg: Lysande!

Språket är Gud:2

Det var då för väl att jag läste recensionen – för ovanlighetens skull – av Bengt Jangfeldts Språket är Gud i lokalblaskan HD i stället för i SvD!

Sören Sommelius skriver där:

”Nobelföreläsningen ingår i essäsamlingen “Sorg och förnuft” från 1997, med ett motto av den brittiske poeten W H Auden, som var Brodskys stora inspirationskälla. Det var Auden som skrev att tiden avgudar språket och att språket alltså är större än tiden, som i sin tur är äldre och större än rummet. Eller med Jangfeldts titel, språket är Gud. I essän “Att behaga en skugga” berättar Brodsky om hur han drabbades av Audens iakttagelse, metafysik förklädd till barnkammarrim.

Till skillnad från Brodskys drabbande upplevelse (se Språket är Gud:1) har Auden smugit sig på mig:

Det börjar med min tyska läsebok Maresi.
Avsnittet där ur Thomas Manns Bruddenbroocks fick mig att läsa hela verket.

Under åren 1970-90, våra mest intensiva yrkesverksamma år, då vi även var uppfostrare, blev det inte läst mycket skönlitteratur.

MEN

Jag försökte varje sommar komma igenom ett kvalitetsverk och lyckades ett år med glädje tugga mig igenom TM:s Bergtagen
Sedan dess har jag varit fascinerad av den Mannska familjens samlade öde.

OCH

The poet as a young man

Första gången jag då hör talas om Wystan Auden är när det i en bok om syskonen Mann berättas om hur han 1935 ställer upp för att gifta sig med Erika Mann så att hon kan få ett brittiskt medborgarskap och därmed kunna få inresetillstånd till USA!

Först långt senare (1994) görs filmen Fyra bröllop och en begravning där ju dikten som läses vid begravningen väcker även ej normala poesiläsares intresse:

Stop all the clocks, cut off the telephone,
Prevent the dog from barking with a juicy bone,
Silence the pianos and with muffled drum
Bring out the coffin, let the mourners come.

Let aeroplanes circle moaning overhead
Scribbling on the sky the message He Is Dead,
Put crepe bows round the white necks of the public doves,
Let the traffic policemen wear black cotton gloves.

He was my North, my South, my East and West,
My working week and my Sunday rest,
My noon, my midnight, my talk, my song;
I thought that love would last for ever: I was wrong.

The stars are not wanted now: put out every one;
Pack up the moon and dismantle the sun;
Pour away the ocean and sweep up the wood.
For nothing now can ever come to any good.

MEN

Det var först när jag snappade upp metaforen
To break bread with the dead
som poletten trillade ner

W.H.Auden is my man
och således Brodskys också
Den Auden Brodsky mötte 1972

Språket är Gud :1

Ur mejl 19/4:
Just nu läser jag en underbar bok:
Språket är Gud.
Den är av Bengt Jangfeldt och handlar om Joseph Brodsky.

Recensionen i HD,se länk ovan, fick mig att omedelbart beställa boken.
Och på den vägen är det, som det står i sportreferaten….

Det har varit en STOR läsupplevelse.

Det är ingen bok man läser i en handvändning – även om den är lättläst!

Inledningsvis berättar Bengt Jangfeldt på 77 sidor biografiskt om Iosif Brodskijs liv fram till den 4 juni 1972 då han – troligen på grund av att man rustade för ett besök i Moskva av den amerikanske presidenten Nixon med omedelbar verkan blev utslängd ur CCCP : sattes helt sonika på ett plan till Wien….

OCH

”När Brodsky vid 32 års ålder av sovjeterna bara sattes på ett plan till Wien, utan returbiljett uppsökte han Wystan H Auden

sid 14:
Våren 1964 dömdes Brodskij till fem års förvisning i norra Ryssland för ”lösdriveri”. Under tiden drabbades han av något som bäst kan beskrivas som en uppenbarelse. En vän i Moskva skickade honom en antologi med engelsk poesi på originalspråket. ”Av en ren tillfällighet” mindes han, ”föll boken upp på Audens ´In memory of W.B. Yeats” där han bl.a. kunde läsa följande rader:

Time that is intolerant
Of the brave and innocent,
And indifferent in a week
To a  beautiful physique,

Worships language and forgives
Everyone by whom it lives;
Pardons cowardice, conceit,
Lays its honours at their feet.

”Jag minns”, skrev Brodskij senare i sin essä om Auden, ”Att behaga en skugga”, ”hur jag satt där i den lilla stugan och kikade ut genom det fyrkantiga fönstret stort som en skottglugg på den blöta, leriga, smutsiga vägen med några kringirrande kycklingar och undrade om jag verkligen vågade tro på att det jag just hade läst eller om det var mina kunskaper i engelska som spelade mig ett spratt”

Han hade inte läst fel:Auden hade verkligen skrivit att tiden avgudar språket – vilket innebär att språket är större eller äldre än tiden, vilket i sin tur är större än rummet.

Efter inledningen betitlad La bolce vita kommer ett antal essäer under titeln
Språket är Gud eller Pojken på förstukvisten.

La bolce vita är en travesti. Bolshoj = STOR på ryska – här illustrerat med Bolshoj-teaterns logo!

Avslutningsvis är sidorna 197-362, ”Brottstycken”, små 2-3 sidor korta stycken med Jangfelts personliga episodiska minnen av Brodsky 1978 -1996.
(BJ ändrade i och med förvisningen från Sovjetunionen stavningen till det västerländska Joseph Brodsky)

Tiden är större än rummet. Rummet är ett ting.
Tiden däremot är i grunden en tanke på tinget.
Livet är en form av tid…
Brodsky: ”Vaggvisa från Cape Cod”, 1975

Nu har det hänt igen…

Dvs att jag läst en helt annan bok än de som jag ”satt på listan!

Den här boken fick jag på min 60-årsdag 1995. Den är utgiven1993 och blev ett rättesnöre för den gamle och mig när vi efter hans pensionering 1994 fick tid och kraft att ägna oss åt vår trädgårds skötsel. Nu står den yngre generationen på samma tröskel och jag har lovat bort den – boken alltså – och tänkte att det är lika så gott att läsa den en gång till…

Ur författaren Lotte Möllers förord:

”En av de klassiska frågorna inom trädgårdsvärlden är om trädgården är ett ställe där man odlar växter eller om växterna är det material som man använder för att skapa en trädgård. Själv hör jag till dem som håller på det senare alternativet. Jag ringaktar inte det praktiska kunnandet – tvärtom önskar jag att jag hade mer av det – men jag är föga road av växtsamling och jag delar den amerikanske författaren Michael Pollans uppfattning att trädgården lika mycket är en moralisk och filosofisk angelägenhet som en praktisk uppgift.”

Det var spännande att återknyta kontakten med dessa funderingar, tacksam för att jag fick ta del av dem i rättan tid, och hoppas att de även faller i god jord på Bjärehalvön.

Utöver filosofin om Trädgårdens natur finns också redogörelser för Gertrud Jekylls, Edward Lutyens och Emma Lundbergs livsverk.

Bombi Bitt och jag:Kiviks marknad

Än idag finns den av Piraten beskrivna vägen och vägskälet mot alunbruket kvar,
dvs det andra öster om markeringen för Christinehofs slott.
Klicka TVÅ ggr för förstoring!

Jag kan inte låta bli att citera följande passus ur Bombi Bitt och jag:

KIVIKS MARKNAD

1. Dagen innan
Dagen före fjärde tisdagen i juli lågo Bombi Bitt och jag i det djupa landsvägsdiket vid Alunbruket – just där vägen tar av till Eljaröd och Kivik – och väntade på Nils Galilé. För den som inte är skåning är det så gott att tala om att fjärde tisdagen i juli månad är Kiviks marknad och alltså den förnämsta tisdagen för att inte säga dagen på året. Ty den dagen är – eller kanske rättare var – för sydostskåningarna förmer än både Mårten och midsommar och Kristi Himmelfärd.

Vi hade väntat sedan soluppgången eftersom Nils inte sagt hur dags han skulle komma; men komma skulle han och hade själv bestämt mötesplatsen till vägskälet vid Alunbruket. Från vår bädd av gräs sågo vi himmeln lysa blå genom ett nätverk av hundkäx och björnbärsrankor, där fjärilar fladdrade och humlor surrade. Tätt intill oss kröp en ström av svarta myror från ett hål i dikesrenen och strömmen följde lydigt en sträng nyplockad körvel, som Bombi Bitt lagt ut för att avleda denna fara för vår bekvämlighet.

Vi reagerade för varje ljud från landsvägen och kontrollerade trafiken omsorgsfullt. Vi sågo gästgivaren från Tosterup komma åkande i spetsen för en karavan av vagnar lastade med öl på fat och buteljtappad porter i lådor.Långväga göingar skramlade fram, uppflugna på sina långa lass med stegar. Kopparslagare hade dragit förbi med foror fullastade med med mörkblanka kittlar och pannor, glänsande formar och krus. krukomakarnas fjädervagnar, pyramider av lerkärl med hö emellan, hade passert. Zigenares tältvagnar, fulla med svarta ungar som ormbon med yngel, rullade långsamt vägen fram. De svartmuskiga körkarlarna svängde sina piskor. Barfota, brokigt klädda kvinnor traskade mellan vagnarna.
—–
Så kom dagens trafiksensation, världens största menageri från Köpenhamn. Bur efter bur på tunga vagnar, spända efter hästar, åsnor eller qvaggor. Där fingo vi se kvidande tigrar, lejon, som glömt att ryta, ormar, vilka lågo orörliga och livlösa som fantastiska korvar av landsvägsdamm, jättegamar med nakna halsar, apor som knäckte löss med tänderna och övade allsköns odygd, en dromedar med puckel och en utan puckel. Mellan två av vagnrana hoppade en babian med onskefull uppsyn. Det hela var hänförande.

Ja! Det är hänförande.
Jag har hört en vinkännare säga (i positiv mening!):
Ett vin att tugga!

Detta är en TEXT att TUGGA.


Det är 62 sidor kvar….