Kategoriarkiv: Recension

Inemellan

Publicerat av
1
Som omväxling till alla statsministrar och första världskriget har jag unnat mig en deckare:
Förra gången handlade det om nedkämpandet av janitsjarerna 1830. Vi har nu förflyttat oss till 1839 – när  Mahmud II ligger för döden. En mystisk fransman kontaktar Yashim och hans vän Stanislaw Palewski, ”Polish ambassador to the Sublime Porte”.* Han är uppenbarligen på jakt efter bysantinska antikviteter. Samtidigt blir Yashim anlitad av en nyrik grekisk köpmansfru för att ta reda på vad denne fransman egentligen har i kikaren…

 Mahmud II

Det hela visar sig så småningom ha kopplingar till Byron och Me(i)ssolongi.

Staden ligger i en sumpig trakt. Från sjösidan försvarades det av två fort. Missolonghi är känt genom den tapperhet, varmed grekerna under det grekiska frihetskriget försvarade staden mot turkarna. I slutet av 1822 måste staden under Alexandros Maurokordatos och Markos Botzaris uthärda två månaders belägring av den albanske generalen Omer Vrionis. Missolonhi befästes därefter starkare liksom de båda forten Vasiliades och Anatclikon och motstod i slutet af 1823 åter flera månaders belägring till lands och sjöss. I slutet av april 1825 lade sig seriaskeren Reşid Mehmed Pasha[1] med 35 000 man framför Missolonghi, som försvarades av den gamle Nothi Botzaris, Markos Botzaris farbror, med omkring 4 000 man, och 10 juli blev fästningen även innesluten av en turkisk flotta av tio krigsskepp 
—
 Många av Greklands frihetskämpar ligger begravna i Missolonghi, och till minnet av Lord Byron, som dog där 19 april 1824, restes 1881 ett monument.


Ytterligare ingredienser i de mystiska händelserna är ormpelaren, cisternerna och vattenförsörjningen till staden.
Yashim är en person som hemtamt rör sig på alla nivåer i folkmyllret – han har tillträde till haremet, likaväl som en god relation till hantverkare och gatuförsäljare. Han och Palewski tillbringar varje torsdag kväll tillsammans åtnjutande en av Yashim tillredd måltid (tillagningen beskrivs noggrant!) och från det gamla amassadörsresidensets källare upptagna drycker. 

Resultatet är ”Förtjusande” som moster Ebba skulle ha sagt!

* Polen existerade ju 1839 ej som stat! (Se mera i kommande recension av Arthur Rubinsteins minnen)

Mina unga år: Recensionen del 1

Publicerat av
1

Min första bekantskap med Arthur Rubinstein var när jag  på 40-50-talet flitigt gick på bio, 1955-60 allra flitigast tillsammans med den då ännu unge gamle.  Som jag tidigare berättat var det ofta flera förspel innan huvudfilmen började:

 Här är ett sådant ”stylat” program –
inspelat när Rubinstein är 77år!

Vi slutade ju gå på bio när äldste sonen gjorde entré – men i gengäld skaffade vi TV  – och där dök han  upp igen – jag minns särskilt ett program inspelat i Spanien där Rubinstein bodde på slutet. Han var väl redan över 90 år. Han spelade då bara Chopin. Jag minns att han ansåg att TEKNISKT är interpreter bäst i 15-16 årsåldern – men spelar själlöst – ju mer livserfarenhet man får desto bättre blir man på särskilt Chopin!

OCH

Bilden från 1906 då han var  19 år 
Livserfarenhet fick han! 

Mina unga år inleds med ett förord:
Jag har aldrig skrivit dagbok, och även om jag gjorde det, skulle den ha gått förlorad tillsammans med alla mina övriga ägodelar under de båda världskrigen.  Men jag har den stora turen att vara utrustad med ett häpnadsväckande gott minne, som tillåter mig att följa utvecklingen av hela mitt långa liv så gott som dag för dag.
Det jag här säger utgör ingen egentlig ursäkt för att jag anförtror mina läsare en enkel men sanningsenlig redogörelse för kampen, misstagen, äventyren och den underbara skönheten och lyckan i mina unga år.
När jag läser:
Men jag har den stora turen att vara utrustad med ett häpnadsväckande gott minne, som tillåter mig att följa utvecklingen av hela mitt långa liv så gott som dag för dag studsar jag till:
Ja, men sån är ju jag också! Jag har visserligen få minnen av de första fyra åren av mitt liv – men sedan  har jag lagrat en inspelning med ljud och färger som jag kan spela upp vid behov – och lägger ibland märke till detaljer eller repliker som jag vid tillfället ifråga inte observerade! 
Den moderna vittnespsykologin påstår ju att så här fungerar det inte alls – 
men det är skönt att få bekräftelse på att vi är några stycken…

Sedan sätter jag  igång att läsa den 434 sidor långa redogörelsen –  in i kuja ut ur kuja, 
– ett uttryck jag ärvt från den gamle:

Det var från hans folkskoletid. En icke så studiebegåvad klasskamrat, som talade utpräglad dialekt, hade fått uppgiften att inför klassen recensera en film. Han hade varit på en indianfilm, där tydligen indianerna anföll ett  kavalleriläger (Kanske De dog med stövlarna på?), och beskrev handlingen enligt ovanstående teknik  – den gamle mindes episoden med blandade känslor, eftersom han efter ett tag blev varse hur ledsen gossen blev  över de skrattsalvor som hans framställning framkallade….

MEN
uttrycket blev family shorthand för långrandiga, detaljrika uppräkningar.

Det är verkligen en underbar saga han har att berätta. Hans fantastiska minne var inte hans enda medfödda gåva. Han son till en judisk klädeshandlare, sladdis, yngst av  åtta barn född 8 år efter sjuan. Någon musikalisk begåvning var ej tidigare känd i släkten. Han väckte dock sensation som koltbarn genom att, innan han kunde tala, kunna härma alla ljud i omgivningen, och på så sätt göra sig förstådd.

Jag älskade  allt det här larmet , och fastän ingenting kunde förmå mig att yttra ett enda ord, var jag alltid villig att sjunga – att med rösten imitera- varje ljud jag hörde, och därmed skapade jag verklig sensation i mitt hem. Den urartade snart till en sport, och alla försökte lära mig några sånger. På det sättet lärde jag mig att känna igen människor på deras tonfall.

När han var två år köpte familjen till äldre döttrar ett pianino. Det var ju bara det att det var tvååringen som lärde sig tonerna och tillrättavisade systrarna när de spelade fel. 
Pappa blev imponerad och köpte en fiol till lille Arthur, som genast slog sönder den: piano var HANS instrument.

När jag var tre och ett halvt år var min fixering så påtaglig att min familj beslöt att göra något åt den där talangen jag ägde. Farbror Nathan Follman (som var hemmastadd i tyska språket) skrev till Joseph Joachim, sin tids mest berömde violinist och chef för den kejserliga och kungliga musikakademin i Berlin. Han beskrev i detalj och bad om hans råd hur man skulle ta till vara sådana gåvor. Professor Joachim svarade mycket vänligt. Inget borde göras förrän jag var sex år, sade han, men då vore det tillrådligt att överantvarda mig åt en bra lärare. När han tillade:” Om ni har möjlighet att ta gossen med till Berlin, ska jag med nöje ta mig en titt på honom” åstadkom det stor uppståndelse i familjen – den store Joachim visade intresse för lille Arthur!

Och den resan blev av. AR.s skildring av mötet är karakteristiskt hur han sedan, under de 434 sidorna, i detalj skildrar alla människor han möter – och de är åtskilliga – fullt i klass med Axel Munthe !:

En morgon togs jag med till professor Joachim, som väntade oss i sitt arbetsrum. Den store mästaren var omkring sextio år, lång, tämligen grovt byggd och med ansiktet nästan dolt av en grå konstnärsman, runt skägg, polisonger och mycket buskiga ögonbryn. Till och med hans väldiga öron var rikt prydda med hår. Till att börja med skrämde mig hans mörka, ihåliga röst, men hans vänlighet och det milda uttrycket i hans blick lugnade mig genast.

——Sedan kommer några rader där testerna JJ utsatte fyraåringen för beskrivs.
När jag gjort allt detta till belåtenhet lyfte professor Joachim upp mig, kysste mig och gav mig en stor bit choklad. Så sade han till min mor och Jadwiga (Arthurs storasyster): ”Den här pojken kan bli en mycket stor musiker – han har absolut begåvning till det. Låt honom höra en del bra sång, men tvinga inte på honom musik. När tiden är inne för studier på allvar, ta då hit honom till mig, så ska jag med glädje övervaka hans konstnärliga utbildning”

Läs den spännande fortsättningen!

Ännu en Istanbuldetektiv

Publicerat av
4

Jag har ju tidigare berättat om Barbara Nadels deckare Çetin Ikmen  Nu har jag läst om ännu en.Den är skriven av författaren till Horisontens härskare, Jason Goodwin.Jag tror att för att verkligen kunna uppskatta Eunuckens gåta bör man  ha läst Horisontens härskare, och varit i Istanbul.Vilket ju jag har.

OCH DÅ
gillar man boken!
Huvudpersonen, detektiven är Yashim, en trettioårig eunuck. Intrigen utspelar sig 1830.
Mahmud II (1808-1839) lyckades dock upplösa janitsjarerna i vad som kom att kallas ”den lyckliga händelsen”. Ett reorganisationsförslag, enligt vilket bland annat europeisk exercis infördes, medförde att janitsjarerna satte sig till motvärn (16 juni 1826). Sultanen lyckades med trogna trupper och kanoner nedgöra och i kasernerna i Istanbul innebränna en stor del av dem dem, de som överlevde avrättades på öppen gata. Kåren förklarades upplöst 17 juni, och försök till motstånd av janitsjarerna i provinserna kvävdes. Antalet dödade har uppskattats till 15 000 och antalet förvisade till mer än 20 000.

Yashim får i uppdrag att utreda  mordet på fyra gardesofficerare i den  franskutbildade  och franskutrustade nya armén. Samtidigt har en sultanens mor, validen, blivit bestulen på sina smycken – även det en uppgift för Yashim att utreda. Som eunuck är han en man som ju har tillträde till haremet…

Medan jag läser om stämningarna, intrigerna och maktkampen i 1830-talets Istanbul pågår samtidigt resningarna mot presidenterna i Tunisien och Egypten och jag ser likheter. 
Turkarna fick vänta till 1923 på sin Atatürk…

MEN
Som kriminalroman är det spännande och romantiskt. Jag har beställt de två övriga med Yashim:

Das Lesen XIII

Publicerat av
2

 I blogginlägget Nu äntligen, publicerat den16 mars 2010 noterade jag:

Redan den 14 januari 2008 (Sic!) skriver jag:
Jag tänker ge mig i kast med Sture Linnérs Europas ungtid som samlat damm på skrivbordet i snart sex år.
Det är en dubbel tegelsten 622 sidor.

Redan efter fyra dagar har jag läst 200 sidor och utbrister i glädje.

MEN
Efter ytterligare 100 sidor blir det en paus i läsandet under sommaren.
Sedan har har andra läsprojekt krånglat sig före…
Jag har räknat att jag under 2010 trots allt färdigläste 19 böcker, alltifrån Ett annat liv av PO Enquist till En orolig ande av Bengt Jangfeldt. (se kategori Recension) 
 MEN
Nu har det således skett :

I förrgår avverkade jag de två SISTA kapitlen.
Etruskerna ss 521-577 och
Roms kungatid  ss 578 – 605
Boken avslutas med Eftertankar, som skrives september 2001, EFTER 9/11
”Nyligen har Västvärldens förbindelser  med Främre Orienten och den muslimska världen över huvud taget aktualiserats på det mest dramatiska sätt genom terrordåden i New York och Washington. Några frågor bland de många som nu tränger sig fram är dessa: Hur kan människor bli så förvridna i sinnet, så desperata att de begår dessa slags helt oförsvarliga illdåd, hur ska man kunna undanröja rekryteringsgrunden för terrorism? Inte minst i nuvarande chocktillstånd är det svårt att hitta svaren. Personligen kan jag tills vidare bara hoppas att man i bedömningen av vad som skett och kommer att hända iakttar den största varsamhet i uttryckssättet. Låt oss, när vi i dessa dagar tänker tillbaka på Dag Hammarskjölds död för fyrtio år sedan, minnas några ord av honom:
Respekt för ordet är ett första krav i den disciplin genom vilken en människa kan fostras till mognad – intellektuellt, emotionellt och moraliskt.
Respekt för ordet – dess bruk med  strängaste omsorg och i omutlig inre sanningskärlek är också för samhället och släkten ett villkor för växt.
Att missbruka ordet är att visa förakt för människan. Det underminerar broarna och förgiftar källorna. Så för den oss bakåt på människoblivandets långa väg.

Så slutar en bok i en skälvande nutid som handlat om 
Europas kulturhistoria fram till cirka 500 f.Kr.

Das Lesen: Axel Munthe

Publicerat av
2

Den 20 december skrev jag:

Efter det började jag läsa En osalig ande, Bengt Jangfeldts biografi över Axel Munthe. När jag så läst tre kapitel om hans liv fram till han 19-årig åker till Paris upptäcker jag att jag nog måste läsa om Boken om San Michele först….

Sedan har jag under hela julhelgen läst och läst. Varje kväll efter vederbörligt julfirande, isläggningsstudium och ev TV-tittande har jag läst några kapitel  parallellt i de båda böckerna.
Boken om om San Michele läste jag första gången som 17-åring inför vår resa till Italien 1953, en resa som ochså innehöll ett besök på Capri och då främst Anacapri och San Michele

Denna bild är till visshet gränsande sannolikhet tagen just på San Michele…i slutet av juli 1953
Vi hade ingen kamera med – den här bilden blev mig tillsänd av en engelsk ung man vi träffade.
Bengt Jangfeldt har skridit mycket omsorgsfullt till verket. Han har av Munthes familj fått tillgång till personlig korrespondens, som han ner till minsta ”tvättnota” studerat och sammanställt för att detaljerat beskriva AM:s väg från att den 31 oktober 1857 blivit född i Vimmerby till att den 11 februari 1949 dö på Stochholms slott.
Axel Munthe värjde sig hela livet mot att bli avbildad så det finns få bilddokument från hans  92-åriga innehållsrika liv.

För att förmedla berättelsen om Axel Munthes person och långa, märkliga liv krävs mer än ett blogginlägg. Bengt J. behövde 672 finstilta, tättsatta pocketbokssidor för sin redogörelse.
Det är först 1930, när Munthe är 73 år som ”Boken om San Michele” kommer ut på svenska (utgavs först i en engelsk version 1929). 

Det blev den bok av en svensk författare som funnit den största spridningen under 1900-talet!
Han dör 1949, testamenterar egendomen San Michele till Svenska staten och förordnar att den skall förvaltas av Svenska institutet i Rom. Den 16 juni 1950 grundades den statliga Stiftelsen San Michele, med syfte att gynna de kulturella förbindelserna mellan Sverige ich Italien.

Villan San Michel rymde redan från början två verksamheter – den fungerade både som gästhem för stipendiater och som museum. Stipendiaternas bodde i foresterian och, från mitten av 1950-talet i nyuppförda lägenheter på vinberget därbakom.

Föga anade jag att när jag var där 1953 det knappt hade börjat!
När Axel Munthe, 19-årig, avreste för studier i Frankrike var det på grund av att han börjat hosta blod=insjuknat i tuberkulos och ordinerades att vistas på sydliga breddgrader.
 Jag inskjuter här ett påpekande för sena tiders barn: Tuberkulos är en sjukdom som följt människan sedan urminnes tider – påträffats hos egyptiska mumier och behandlats av Hippokrates. Det är först på 1900- talet som kunskaperna om sjukdomen genom RÖNTGEN, BCG-vacination och antibiotika lett till att det bland en befolkning som Sveriges inte längre är ett folkhälsoproblem. Då, 1876, då Munthje befaras ha insjuknat, var sannolikheten för snar död  erfarenhetsmässigt 50%. Detta i kombination med hans personliga läggning kan ju förklara mycket av hans livsval.

Han återvände först 67 år senare!
Undantagandes korta ferievistelser i Sverige
 
Jag tillgriper artikeln i Nordisk Familjebok för att göra en kort sammanfattning inför följande utläggningar:

Jag satsar på att gå i mål på julafton

Publicerat av
Svara
Tala om missbedömning!

När jag skrev detta var vi i början av december och jag hade redan läst två av tjugotvå statsministerbiografier. Men siktar man inte mot skyn, så når man ju aldrig skogsbrynet…
Min Mälardalsresa 9-14 december innebar ju inte bara resdagar, utan packningsförberedelser etc, och sedan är man ju restrött när man kommer hem. Snöskottandet tar ju på den fysiska energin och läsandet av En osalig ande på den psykiska.

EGENTLIGEN
njuter jag i fulla drag. 

Tillfälligheter har ju medfört att båda projekten omfattar samma tidsperiod. Jag är väl förberedd genom läsningen av Frihetskämpen från Tullus, där ju tillblivelsen av tvåkammarriksdagen skildras.

När det så är dags för SM:1= Karl Staaf, 1860-1915, berättas ju inte bara om hans stadsministertid med start 1905, utan även den trevande parlamentarismen under 1880-talet och framåt. Hjalmar Branting 1860-1925 och Karl Staaf var ju studentkompisar i Uppsala, och JÄMN-åriga med Axel Munthe 1857-1949. Genom att AM blev Gustav V:s gemåls Victoria läkare redan 1892 och sedan Kunglig livmedicus, finns  det sociopolitiska och kulturella händelseförloppet under de första decennierna under 1900-talet, särskilt när det gäller rösträttsfrågan och försvarsfrågan (Borggårdskrisen 1914), belyst på olika sätt i böckerna. I båda versionerna omnämns att Gustav V var vek, det var drottningen som under borggårdskrisen var den som drev på!

NÅVÄL
Nu först är det dax att redovisa SM:2
Arvid Lindman 1862-1936
Ett fenomen som tycks vara evigt, även om mycket förändrats i skolans värld, är att man sista året i gymnasiet dåligt hinner gå igenom de senaste 100 åren vare sig när det gäller historia eller litteratur. Lindman var för mig ett namn som ofta nämndes i hemmet när det diskuterades ”förkrigs-politik” (före WW2 i.e.). Jag visste att han var högerman, men visade det sig, i övrigt ha 0 koll!
Inledning:

”Förra sekelskiftet var ingen lycklig tid för högern. Industrialiseringen förde allt fler arbetare över inkomststrecket så att de fick rösträtt och ingen tvekan kunde råda om vilket politiskt läger som därigenom gynnades. I valdistrikt efter valdistrikt byttes högerns kandidat ut mot vänsterns. Hela Sverige höll på att rödfärgas. Altaret, tronen och svärdet var hotade;
—-
Men det fanns en högerman som var villig att anta utmaningen
—

Hans namn var Avid Lindman, med tiden allmänt känd som ”amiralen”.

Lindmans barndom var en patriarkalisk idyll.
Hans far var chef för det gamla vallonbruket Österby i Uppland. Sedan flyttade man til Iggesund. Arvid gick så småningom i skola i Hudiksvall där han fick smak för sjön och bestämde sig för att utbilda sig till sjöofficer.
Men faderns, Achates, krafter börjar svikta och 1889 inträder Arvid i Iggesundsbolagets tjänst och övertar 1992 disponentfunktionen när fadern pensionerar sig.

Lindman var vår förste ”moderne” industriledare. 
Under utbildningen till sjöofficer hade Lindman seglat jorden runt med HMS Vanadis. Med på färden fanns en annan sjökadett: Marcus Wallenberg.
Ögonen föll på Lindman när man sökte ”en klok och energisk chef” för LKAB. Lindman ville inte svika Iggesund och familjen Tamm, men Wallenbergarna engagerade själve statsministern Boström för att  de skulle ”låna ut” Lindman ett år för att starta upp företaget.  
”Den korta tid Arvid Lindman ägnade de lappländska bolagen bildade en vändpunkt i företagets administration” förklarade Marcus Wallenberg.
Statsminister Boström hörde av sig för att locka Lindman till sin ministär som finansminister 1902, men L. tackade nej. Däremot sa han ja  till att bli generaldirektör för Telegrafstyrelsen

1906 var ju Karl Staaf stadsminister och försökte få igenom ett förslag om allmän och lika rösträtt för män. Han misslyckades med att få första kammaren att godkänna lagförslaget och ville  att kungen (fortfarande Oscar II) skulle utlysa nyval. 

MEN
Kungen, som ogillade Staaf och hans rösträttsideer , vägrade, under hänvisning till att det vore ”oparlamentariskt” att upplösa en kammare som bifallit en kunglig proposition!
varvid Staaf lämnade in sin avskedsansökan.
VEM
skulle nu ta över?
Budet gick till Lindman, denne effektive ”doer”, med uppdraget att lämna förslag till ett proportionellt valsätt , inte majoritetsval som i  England, som Staaf velat ha.
OCH
med sin pragmatiska metod att lösa problem inom näringslivet lyckades han.
MEN
När det sedan gällde att vara statsminister och leda en ministär kom han ofta i kollisionskurs med  tjänstemän och  övriga högerpolitiker som ofta var akademiker.. Hans snabba karriär, han var bara 44 år, gav honom också många avundsmän inom borgerligheten.
Lindman hade lättare att resonera sig fram till överenskommelser med en sådan som Per Albin Hansson, en fattigmansson som hade kontakt med det verkliga livet vilket industrimannen Lindeman uppskattade, låt vara att han själv stod på arbetsgivarsidan och PAH på arbetarsidan.
Lindeman var således statsminister 1906-11.
Riksdagsman 1911-1935
Utrikesminister 1917 och sedan var han 
Stadsminister IGEN 1928-30
Dessutom var han,sedan 1899. FRIMURARE, efter 1926 kansler för logerna i Sverige. Detta innebar att han via den tyska logen tidigt förstod vilket skrot och korn Hitler var av, och hann att ta starkt avstånd:
”Avgörande för Lindmans ställningstagande var hans avsky för våldsmetoder. En lugn samhällsutveckling, respekt för Konungen och Lagen var kärnan i hans politiska åskådning. Gatans parlament var honom förhatligt. I hans annars torra och korrekta språk bryter det plötsligt fram uttryck som slödder och pack när han talar om såväl nazisternas som kommunisternas illdåd. Klassföraktet för nazismens pöbelfasoner var tydligt i Lindmans umgängeskrets. Hitler omtalades som korpralen.”
innan han faktiskt förolyckades i en flygolycka 1936:
”De sista åren förmörkades av hans bekymmer över de europeiska högerpartiernas oförmåga att just stå emot nazismen Bland annat diskuterades frågan när han i slutet av 1936 bevistade ett frimurarmöte i Storbritannien och besökte de engelska ordensbrödernas ledare på dennes gods i de skotska högländerna. När amiralen den 9 december skulle ta flyget hem från Croydonflygplatsen utanför London rådde dimma, planet lyfte men träffade några hustak och störtade. Vid kraschen omkom 17 personer bland dem den 74-årige Arvid Lindman.”
Nu har jag således läst 2/22 statsminister biografier….
Spänningen stiger

Läs den spännande fortsättningen

Mästerligt!

Publicerat av
3
Nu har jag läst Bockfesten. 

Det var lätt som en plätt.  I.e. den var gastkramande, spännande och välskriven.

Förmodlign var den ett erbjudande  från någon bokklubb eftersom jag inköpte den  strax efter att den hade blivit översatt till svenska (2002)  – köpte den till den gamle.
Han läste den ju med stor behållning.
När han var färdig uttalade han att det var en av de bästa böcker han läst. 
MEN
Vi var då dock eniga om att det var ingenting för mig, jag har aldrig gillat böcker med krig och grymheter. Inte filmer heller för den delen. När vi var unga och nybekanta i mitten på -50 talet var det ju bio som gällde. Tio år efter andra världskrigets slut kom en följd av ”krigsfilmer” som jag av solidaritet följde med på, men när TV-kom fick den gamle sitta där och titta själv…
MEN NU
när Mario Vargas LLOSA går och får Nobelpriset blev det ju dags.
OCH
Han är verkligen värd sitt pris.
Bockfesten handlar om  Rafael Leónidas Trujillo Molina. Vi får följa honom de sista månaderna innan han den 31 maj 1961 blir mördad. Parallellt skildras hur en dotter till utrikesministern Augustín Cabral, 30 år senare, kommer tillbaka till Dominikanska republiken och träffar sin slagrörde far och kvarboende släktingar. Inledningsvis varvas dessa skildringar med attentatsmännens nervösa väntan på sitt offer.
Successivt får vi klart för oss alla de konkreta fakta man kan läsa om i Wikipeda, samtidigt som tankar och känslor och bevekelsegrunder för var och en av de aktiva förmedlas.

OCH
När , på sidan 225/480, mordet så sker, beskrivs olika invigdas tillkortakommanden, respektive förmåga att hantera situationen till sin egen fördel. I detalj skildras de bestialiska grymheter som Trujillos äldste son Ramfis tillåts utsätta attentatsmännen och övriga delaktiga  för.
Han och resten av släkten blir sedan i sin tur utvisade (de får ta med sig en hel del dollar…)
Trujillos säkerhetschef  Abbes García får ett gyllene silkessnöre i form av en FN-kommendering utan innehåll som i praktiken är en livstidsutvisning….
 
Det som är det mästerliga är hur Llosa så trovärdigt lyckas skildra den absoluta maktfullkomligheten, och hur den efter 30 års tyranni har präglat hela samhället, alla är rädda, alla sviker alla.
Medan man läser märker man  så smånongom hur denna detaljerade, trovärdiga skildring av förhållandena och skeendena i Dominikanska republiken inte bara handlar om dem, utan i princip gäller korruption och maktmissbruk överallt, i stort och smått, från Stalin till  lilla kommunen eller religiösa sekten.
Just när man läser står det alldeles klart, men när jag ska skildra läsupplevelsen tryter orden. 
Jag lånar därför uttrycksmedel från Knut Ahnlunds recension i SvD  8 dec 2001
Om detta handlar det andra av diktarens riktigt stora romanbyggen, den mäktiga, fascinerande, hemska och av svart humor kryddade bok som heter La Fiesta del Chivo – ”Getabockens fest” – titeln alluderar på en dominikansk danssång. Den har de tidigare svåra romanernas sinnrika komposition och rörliga tidsaxel men är ändå läsvänlig.
——
Enligt min mening är det diktarens yppersta skapelse, ett fulltonigt mästerverk där en överdådig fantasi och en suverän politisk överblick förenats med djupsinne och subtila psykologiska insikter. Här hålls de stora linjerna klara och samtidigt skapas utrymme för en inträngande människoskildring. Det är bland annat en diktatorsroman – några av kontinentens litterära mästerstycken hör ju betecknande nog till denna kategori som hittills främst excellerat i storstilade, delvis absurdistiska prestationer, från Asturias ”El Señor Presidente” över Roa Bastos ”Yo El Supremo” och Carpentiers ”El recurso del Método” till García Márquez ”El Otoño de Patriarca”. 
—–

Tagen och läsen!

Lords of the bow 1:2

Publicerat av
2

I september gav jag mig i kast med den 542 sidor långa andra delen av fem om Djingis khan, eller Genghis som han benämnes i mitt engelskspråkiga exemplar. Den  är indelad i två delar.

Del 1 (265sid) inleds med ett bibelcitat:
Jeremia (620-ca 580 f.Kr)  
50:41:
Se, ett folk kommer från norr,
ett väldigt rike och mäktiga konungar reser sig vid världens bortersta hörn.
De bär båge och sabel, de är grymma och utan förbarmande.
Med ett larm likt havets dån drar de fram till häst, rustade för strid.

och handlar om hur G. slutligen får även uighurerna med som vasaller, och med de förenade stammarna inklusive kvinnor och barn, korsar Gobiöknen för att anfalla Xi Xia-riket.
Uighurernas khan, Barchuk, har verkat som köpman i gränstrakterna, kan prata kinesiska och är intresserad av böcker och konst. Djengis yngste bror Temuge är inget krigarämne utan avdelas att läras upp som shaman och diplomat.

Efter sexton dagars ridande och nästan urdrucket vattenförråd når de slutligen gränsbergen där de dock hejdas av en del av den kinesiska muren. Med list lyckas de lura bevakarna så att de kan  passera genom en port och ut på det bördiga området kring huvudstaden Yinchuan. Även denna omges av en mur . Trots ihärdiga  försök lyckas mongolerna inte forcera den. Slutligen blir det öppen kamp på fälten utanför staden som Genghis och hans armé vinner överlägset. Fredsförhandlingarna med kung  Rai Chiang slutar med att denne erbjuder sig ingå en pakt mot Chin-dömet och vara  vasall under G., ge årlig tribut, och slutligen erbjuder han  sin yngsta dotter som gemål till Genghis.

Denna erövring är historiskt belagd, skedde 1209 e.Kr

Innan Genghis drar sig tillbaka till hemtrakterna för vintern skickar han ut en expedition bestående av sina två yngsta bröder  Khasar och Temuge tillsammans med en xia-soldat, Ho Sa, han begärt som ”lån” för ett år. Denne kan ju tala chin. Deras uppdrag är att ta sig till staden Baotou för att där finna yrkesfolk som kan lära ut konsten att ta sig förbi kinesernas stadsmurar. Genghis utrustar dem med rikligt med guld och silver för att kunna köpa sig denna kompetens.

Khasar vill helst rida, men Ho Sa inser att detta skulle direkt avslöja dem  som inkräktare. De köper plats på en pråm på Gula Floden. Den sluskige kaptenen heter Chen Yi . I veckor glider de sakta fram mot målet. Khasar, som presenterats som stum muslim (för att förklara hans bristande språkkunskaper) otrivs utomordentligt.

TILLS
de blir angripna. De har ju dessförinnan insett att Chen Yi inte är den fattige enkla båtbefälhavare han ger sken av, utan förmodligen har en dyrbar last, troligen smuggelgods. Khasars stridsduglighet kommer väl till pass! Han blir populär bland manskapet efter att med sin undangömda pilbåge  på kort tid  ha oskadliggjort angriparna. Det beskrivs hur han åtminstone lär sig att svära på chin.

Väl framme i Boutou  hjälper dem Chen Yi att komma in i staden undan de vaktande kejserliga soldaterna, och att köpa sig en mästermurare, och undkomma ut på stäppen igen. Efter flera dagars vandrande kommer de ifatt en grupp resande som har hästar de kan stjäla och kan fortsätta ridande resan hemåt.
Följ den spännande fortsättningen!

Förströelseläsning

Publicerat av
Svara

Sist jag var i Mälardalen och skulle åka hem via tåg grabbade jag tag i denna pocketbok i en närståendes hylla att ha som reselektyr. Det blev inget av med det, men nu när augustivädret kärvade började jag läsa.

Jag har ju tidigare läst åtskilliga deckare av Ruth Rendall, och även åtnjutit hennes kommissarie Wexford på TV.

MEN

Nu gav jag mig i kast med en av hennes psykologiska thrillers, se ovan.
OCH

Det är mycket nöjsam läsning. ”Huvudpersonen” är inte en person utan en del av LONDON. Hon beskriver på en detaljrik, doftande prosa området kring Regents Park, dess invånare, vädret. I centrum står Mary, som efter att hennes sambo slagit henne sedan han upptäckt att hon, utan ha underrättat honom, ställt upp som donator av benmärg , finner för gott att avsluta förhållandet. Via sin förmögna mormor har hon fått ett uppdrag att åt vänner till henne under deras 4 månader långa turistresa till Syd-Amerika, vakta deras hus vid Regents Park, inklusive deras hund.

Hunden vallas två gånger varje dag tillsammans med åtta andra av en professionell hundförare…
Ja, det verkar väldigt skruvat, men är högintressant.

sid 17:
Devonshire Street was the farthest south any of Bean´s dogs lived. This was Ruby the beagle. The next was Boris the borzoi in Park Crescent, rich dogs both of them, well-fed, with top-grade veterinary insurance, sleek and proud and indulged. But all Beans dogs were like that or they wouldn´t have been his dogs. It would have been unthinkable for him to walk a cross-breed or a mongrel.

I kontrast till de förmögna ägarna till dessa hundar skildras också de många hemlösa som dag som natt håller till i parken.

Parallellt till Marys problematiska relation till sin ex-fiance får hon kontakt med den man hon, genom sin donation, räddat livet på, samtidigt som en efter en av uteliggarna hittas mördade och uppträdda på de upptill spikförsedda grindarna till parken….

Dessa upprörande händelser skildras sparsmakat, medan större delen av de 378 sidornas ordmängd skildrar väder, ljusförhållanden, trafik och naturljud i parken vid alla tider på dygnet.

Man får lust att åka till London och kolla!

Även om människorna är udda och lever bredvid varandra lyckas RR ändå få ihop någon form av trovärdighet och samexistens kring de skildrade människoödena!

Höstplanering

Publicerat av
Svara

Nu gnyr Lovisastormen * utanför – dags att strukturera höstens läsande.
* Från SMHI:s websida :
Idag onsdag 25:e augusti har Lovisa namnsdag. För ca 40 år sedan myntades bland meteorologer begreppet Lovisastorm. Det hade nämligen visat sig att runt detta datum satte de första höststormarna igång.

Av de 8 böcker som fanns på min lista i maj har jag avverkat fyra. Som vanligt har jag ju läst betydligt flera som t.ex (för omdömen klicka på Recension)

Wolf of the plains

Nils Larsson i Tullus

My early life

Italien då

Nu i augusti har det varit något sämre väder, och inget vidare TV-program samtidigt som jag inte känt mig redo för de STORA projekten, utan småplockat litet på nattduksbordet:
I samband med att jag läst i Lärdomens Lund har jag blivit sugen på att läsa om Frans G Bengtssons Essäer, i synnerhet sedan jag läst denna understreckare , som jag fiskat fram ur mina högar med gamla SvD.

Sedan fick jag på min födelsedag två böcker att ”tugga”:

Steve Sem-Sandberg: De fattiga i Łódź

OCH
Plutarchos: 5 biografier.

Det som står närmast i tur, tillsammans med Frans G:s essäer och Lärdomens Lund är att avsluta Europas ungtid.

MEN

Just nu är min kvällslektyr : Om skönhet av Umberto Eco. Det är en väldigt vacker bok, ur vilken man endast kan läsa en 5-6 sidor åt gången,.Den består av bilder och reproduktioner i vidunderliga färger och en sådan där härlig papperskvalitet…, men också citat från Platon, Euripides, Sapfo, Winckelmann, Xenofon, Nietzsche Hrabanus Mauros etc.

Läs den spännande fortsättningen
Det tänker i varje fall jag göra!