Nu är jag åter i Viken och kan ta itu med sommaren.
Alltsedan slutet på maj har vi ju varit ivrigt sysselsatta med det ena evenemanget efter det andra – hälften är ännu ej redovisat på bloggen.

De sista 14 dagarna har emellertid jag inte varit arrangör och därför kunnat komma igång med mina läsprojekt:
Stefan Einhorn

Konsten att vara snäll.
Forums förlag 2005
En liten lättläst volym på 200 sidor.

Åtminstone tyckte jag den var lättläst. Flera i mitt umgänge som också läst boken har emellertid tyckt att den var krävande – kunde läsa enbart korta bitar åt gången.
Att jag hade så lätt att ta den till mig beror troligen bl.a. på

• – Den behandlar frågor som diskuterades VARJE morgon på morgonbönen på Flickläroverket d.v.s. 200 x 6=1200 dagar.
• – dessutom diskuteras hjärnans funktion och det sociala samspelet – frågor jag har haft anledning att förkovra mig i som yrkesverksam.
• – Peter Sylvans bok TILLIT (se blogg 10 januari 2006) som jag också uppskattade mycket, behandlar delvis samma sak.

Resonemangen utmynnar i:

Livet är så vist inrättat att ingen på allvar kan försöka hjälpa en annan utan att hjälpa sig själv.
Ralph Waldo Emerson

Kapitelrubriker:
Om snällhet och etik
Falsk snällhet…
…och äkta
Motkrafter
Lönar det sig att vara snäll?
Under denna rubrik, som är bokens längsta kapitel (45s), – går SE på sidorna 119 -130 igenom “den religiösa synen”.

“Man räknar att det finns ca 3000 religioner på jorden.—
—Samtidigt finns det aspekter av religionerna som är häpnadsväckande likartade, även om de olika religionerna har sprungit fram ur vitt skilda tidsepoker och kulturer.
—
Spelar det någon roll?
Behöver vi bry oss om vad “några gamla religioner” påstår om vikten av att vara god?
—Svaret på denna fråga har jag inte. Jag (dvs SE) är själv agnostiker, vilket innebär att jag anser att det inte finns några säkra bevis för existensen av en gudomlig kraft och världsordning, men heller inte bevis för motsatsen.
Framgång
Snäll och framgångsrik

Stefan E. avslutar så här:
…
Den engelske författaren Aldous Huxley sa mot slutet av sitt liv:” Det är litet genant att ha ägnat sig åt det mänskliga dilemmat hela livet för att mot slutet inse att man inte har mer att erbjuda i form av råd än försök att vara litet snällare”
Så enkelt – och så svårt – är det nog till slut: snällhet är det största vi kan erbjuda vår omvärld, och oss själva.

Vilket fick mig osökt att tänka på
Voltaire dvs François Marie Arouet 1694-1778:

Samtidigt som han om katolska kyrkan på sin tid sa: ” Ecrasez l’infâme”

sa han också

Si Dieu n’existait pas, il faudrait l’inventer!

En roman av Susanna Alakoski

Denna roman på 260 glestryckta pocketsidor fick Augustpriset 2006.

Den är ett lättläst socialreportage och uppriktig skildring från en barndom i Ystad på 60-70-talet.
Familjen är från Finland – båda föräldrarna blir mer och mer insnärjda i sin alkoholism.
Det jag tycker är det bästa med boken är skildringen av utförsbacken – från att vara fattiga men med förhoppningar om ett bättre liv – och i början med mycket värme och gemenskap inom familjen och till grannar – till hur barnens situation blir alltmer desperat – föräldrarna super sig sönder och samman..

En vändpunkt förr Leena är när HELA klass 5C blir bjuden till klassens “riking” :
sid 180
“ Jag såg mig omkring, jag kunde inte sluta titta. Det gjorde nästan ont i ögonen. De hade så fina tavlor. Möbler. Mattor. Så många rum. Så vackra dörrar. Så vackra fönster. Så snygga väggar.
…
Festen avslutades med att vi fick var sin godispåse och att Bo-Peters långa pappa visade repris på diabilderna från Disneyland.
Då fick jag ont i huvudet och var tvungen att gå hem”

Efter klassfestenhände något med mig som jag inte kände igen.
Mamma sa att jag upptäckt hur det kändes att vara avundsjuk.

Jag åldrades men det syntes inte i spegeln

Drömde om bättre tider
Det kom inga bättre tider

Det är en stark skildring av hur barn blir svikna – av sina föräldrar -och “samhället”.
Men är det stor litteratur?
För mig är det ingen överraskning att många barn i Folkhemmet kunde ha det så här.
Jag jobbade som social barnläkare 1974-79
dvs jag var anställd för barnomsorgen och kommunens övriga barnavårdande verksamhet.

Jag slutade inte självmant, tjänsten UPPHÖRDE bara genom en ny lag som trädde i kraft 1/1-79 .
Informationen om denna kom till Socialförvaltningarnas kännedom 28/12 -78
– Först 16/1-79 – när lagen ju gällt i TVÅ veckor – kom lagtexten.
Samma dådkraft som vid tsunamin….
Med föga vishet styres världens öden
sa´redan Axel Oxenstierna
som för övrigt medverkade till grundandet av Allmänna Barnhuset 1633

Jag har nu avslutat läsningen av
Allt är upplyst
Det är Jonathan Safran Foers debutroman

Den första delen är surrealistiskt humoristisk.
Den är skriven i jagform av en ung ukrainare, Alex, som skriver brev på engelska till en tidigare uppdragsgivare Jonathan Safran Foer.
Denne är amerikansk jude och har tidigare hyrt en bil med chaufför, guide och översättare av Alex´s fars firma Heritage Touring.

Berättelsen består av

– Brev från Alex till Jonathan, efter dennes hemkomst till NY.
– Skildring av livet i shtetl Trachimbrod från den 18 mars 1791
– Redogörelse för Jonathans resa med Heritage Touring för att leta efter sina rötter

Det framgår av Alexanders brev att J. svarar – men dennes bidrag är just de utdrag med den mytiska skildringen av livet i Trachimbrod från slutet av 1700-talet – som tydligen skall ingå i en roman som J. håller på att skriva och skickar i manusform till Alex.
Färden startar i staden

Lutsk

På sidan 108/318 finns för första gången en mera konkret släktkrönika 1804-1969 som slutar med Jonathans mormors fascination över TV- utsändningen av de första stegen på månen.

– På sidan 141 dyker årtalet 1941 upp för första gången, för att så småningom omfatta alltfler kapitel.
Det roliga med Alex´ s första brev är hans totala brist på idiomatisk engelska.
Boken inleds så här:

Mitt lagliga namn är Alexander Perchov. Men alla mina många vänner betitlar mig Alex, för att det är ett lösligare sätt att uttala mitt namn. Mamma betitlar mig Alex-sluta-ge-mig-svårmod!, för att jag alltid ger henne svårmod. Om ni vill veta varför jag alltid ger henne svårmod, så är det för att jag alltid är någon annanstans med vänner och strör ut så mycket valuta och utför så många saker som kan ge en mamma svårmod

Andra halvan av boken blir mer och mer mollstämd.

Så smångom inser man att Alex´s farfar, som medföljer som chaufför, bott i en grannby och varit i grannskapet den 18 juni 1941 när Nazisternas pansarfordon rullade in i Trachimbrod och avrättade den judiska befolkningen och totalt utplånade bebyggelsen, så att 1996, när utflykten boken ytligt handlar om företogs, inga rester återstod.

Det är mästerligt att starta med en dråplig skröna, och som slutresultat kunna ge denna skildring av de östeuropiska judarnas lidande under 200 år!