Kategoriarkiv: Recension

I Kappadokien

Publicerat av
Svara

Nu har jag läst ännu en deckare av Barbara Nadel med Istanbulkommissarien Çetin ıkmen . Denna gång har han emellertid ärende hos en släkting i Kappadokien, närmare bestämt i en by utanför staden Nevsehir.

Samtidigt har hans kollega och vän problem i jakten på en ”peeper” , som efter att först bara ha antastat homosexuella män, börjat misshandla dem, en till döds.
Liksom tidigare får man en väldigt intressant inblick i den oerhörda mångfald som finns i dagens Turkiet.
Cetins problem har anknytning till landskapet Kappadokien med sina fairy chimneys som ju också dragit till sig en avsevärd internationell turism av backpackers m.fl.
För att ytterligare förstärka kulturkrockarna är handlingen förlagd mitt under Ramazan
(turkiska för Ramadan).
Den lokala polismakten har begränsade resurser -och vilja! – att lösa mordgåtan. Inkallad hjälp från Istanbul i form av rättspatologen Dr Arti Sarkissian (armenier) blir insnöad men icke förty löser Cetin sin mordgåta.
Det gör egentligen kollegan Süleyman också – men han förbjuds fullfölja sin utredning – det antyds att en medlem av säkerhetstjänsten är inblandad och den vill ta itu med sitt ”rötägg” själva…

Mellandag

Publicerat av
Svara


Jag har fått blodad tand när det gäller Barbara Nadels deckare från Istanbul.
Nu måste jag rekvirera dem på engelska – översättningen går tydligen trögt!.
Men det blir ju förstås billigare…
Jag har tydligen missat en : Deep Waters.

Vi möter dem alla, List of characters, igen, men det har gått ett antal år.

Jag repeterar:
Inspektor Çetin Ikmen är gift med en turkisk djupt troende muslims kvinna, men härstammar själv på mödernet från Albanien. De har tillsammans 9 barn.
Hans unge medarbetare kommissarie Suleyman är gammal osmansk ”adel”. Rättmedicinaren Arto Sarkassian är armenier. Tidigare hade Ikmen en medarbetare Balthasar Cohen, jude, men denna har, efter att ha blivit skadad i 1999 års jordbävning, dragit sig tillbaka från polisarbetet, driver en juvelerarbutik. Där arbetar hans son Berekiah C. som Ikmens tonåriga dotter är förälskad i.
Den vars liv förändrats mest är Mehmet Suleymans. Han har avancerat till inspektor. Sist, i Arabesk, levde han i ett olyckligt äktenskap, påtvingat av sociala skäl (se ovan angående härstamning). Han har tydligen i Deep Waters brutit upp och är nu gift med rättspsykiatern Zelfa Halman. Hon är visserligen 100 % turkiska, men uppvuxen och utbildad på Irland och mycket emanciperad. Hon är i denna roman höggravid och föder vid 48 års ålder en liten prins Yusuf Izzedin till sin 12 år yngre make.

Harem handlar dels om en arbetskamrat till Ikmens tonåriga dotter Hulya som hittas död i en cistern i Istanbuls medeltida kloaksystem, dels om kidnappningen av en amerikansk hustru till en tillfälligt hemvändande turkisk hollywoodfilmstjärna.

Jag har stor glädje av mitt noggranna studium av Orhan Pamuks Istanbul. Jag kan följa med i handlingen när den förflyttar sig mellan de olika stadsdelarna och kulturella miljöerna.
Som min far sa´när vi lekte frågesport:

Spänningen stiger
Det gäller även vår – a! Amaryllis,

Svägerskan glömde vid avfärden sin julklapp!
Dess vidare öden kommer att redovisas på denna blogg!

Matiné

Publicerat av
2


När jag var barn visades de gamla 20-30-talsfilmerna på matinéer på söndagar. Det kostade 60 öre. Det blev mest cowboyfilmer och Tarzan för ”riktiga” filmer var oftast barnförbjudna.
När nu Grand Hotel med Greta Garbo visades igår em på
SVT 1 passade jag på!

Det var intressant.

Särskilt imponerad blev jag av manus som bygger på Vicki Baums roman från 1929 Menschen im Hotel.

Den skildrar samma stämningar från Berlin före Hitler som jag minns från min fars berättelser och filmen Cabaret som ju i sin tur bygger på Christopher Isherwoods roman Goodbye to Berlin.

Garbo är mer till sin fördel i denna film än i Drottning Kristina

Harry Potter och Rebus

Publicerat av
Svara

”JK Rowling sa att hon grät ett par dagar när hon var färdig med Harry Potter, men jag gick bara till puben – det är vad Rebus hade velat”


Författaren Ian Rankin firade på skotskt vis när han efter 20 år avslutade sin romansvit om kommissarie Rebus. Nu ska han skriva ett operalibretto och en serieroman berättar Observer

Jag stiftade först bekantskap med kommissarie Rebus som TV-film-karaktär.

När jag sedan hjälpte till med bokhyllorna i Eskilstuna ”hittade” jag ett exemplar – som ursprungligen hade tillhört min svärdotter i Västerås (=HIP!)

Nu har jag med stor behållning läst Svarta sinnen, som Black and blue heter i svensk översättning, som avkoppling från The Templars. (f.n.avverkat 215/329 sid)

Reviews:
’A powerfully complex crime novel that offers a panoramic portrait of modern Scotland, from Glasgow gangland to the oil platforms of the North Sea’ Mail on Sunday
’Rankin excels himself here as Rebus comes of age… a first-rate and gripping novel’ Sunday Times
 ’Ian Rankin is a novelist of great scope, depth and power and Black & Blue is a dark, intensely evocative and altogether riveting thriller’ Jonathan Kellerman

Couldn´t have said it better myself!

Även om Tv-serien var spännande nog så vinner historien på att läsas. Ian R. är en mästerlig skildrare av spännvidden mellan John Rebus´s fysiska förfall (dricker och röker för mycket, sover och motionerar för litet), hans socioemotionella ensamhet OCH envisa, hängivna arbete för att brott inte skall löna sig. Han har ett äkta medlidande med de svaga. Han är orädd i sin oförtröttliga förföljelse av gangsters i alla samhällslager.

Man får också en ingående skildring av det moderna Edinburgh – och i just Svarta sinnen även av Glasgow och Aberdeen för att inte tala om livet på oljeriggarna i Nordsjön och på Shetlandsöarna.

Det innebär ju också att han utsätter sig för risker, inte bara från maffian utan även från mindre nogräknade kollegor.

Men nu får jag ge mig i kast med Tempelriddarna igen – jag har hunnit till år 1234.

The year of magical thinking

Publicerat av
1

Jag beställer böcker på nätet 3 à 4 ggr per år.
Så fort jag läser en recension för en bok som väcker mitt intresse – skriver jag upp den på en lista – som jag sedan väljer ur när det blir dags för nästa rekvisition.
I mitt HIP-projekt vill jag ju betala så litet som möjligt i porto!

Eftersom Orhan Pamuks Istanbul tog så lång tid har denna bok blivit liggande minst ett halvår : jag hade alldeles glömt bort den.

MEN när jag sedan kom i gång med läsningen gick det på en vecka!

Life Changes fast.
Life changes in the instant.
You sit down to dinner and life as you know it ends.
The question of selfpity.

Boken handlar om hur Joan Didions make sedan nästan 40 år, John Gregory Dunne, plötsligt, just som de ska sätta sig till bords för middag, avlider i en hjärtattack den 30 December 2003 .

sid 6:
It is now, as I begin to write this, the afternoon of October 4, 2004.

Sedan handlar de följande 193 sidorna (av 227) om hennes sorgearbete.

Det framgår så småningom att deras enda dotter, Ouintana, sedan 5 dygn legat medvetslös på ett New York-sjukhus:

...what had seemed a case of December flu sufficiently severe to take her to an emergency room on Christmas morning, had exploded into pneumonia and septic shock.

Boken är gastkramande spännande, och om man vet något om krisreaktioner, mästerligt uppbyggd.

Joan Didion uppfattar sig själv som rationell och kontrollerad.
I den akuta fasen uppfattas hon också så av vårdpersonalen:

Hon beskriver hur akutteamet kommer efter hennes telefonsamtal – hon får inte besked om dödsfallet förrän efter någon timme – men då hon tilldelas en “social worker” i väntrummet anar hon ju…
När han efter en stunds frånvaro dyker upp igen:

He had with him a man he introduced as “your husband´s doctor.”There was a silence. “He is dead isn´t he,” I heard myself say to the doctor. The doctor looked at the social worker. “It,s okay,” the social worker said. “She is a pretty cool customer.”

Detta omdöme upprepar hos sedan om och om igen när hon nu trekvarts år senare analyserar sina reaktioner.
Hon vägrar acceptera att maken är död!
Intellektuellt VET hon ju – men det magiska tänkandet innebär att hon hela tiden handlar som om han skall komma tillbaka.

Begravningen skjuts upp så att dottern skall kunna vara med – och det dröjer länge innan man får reda på hur det går för henne – JD rekapitulerar, älter, i stället fakta kring hjärtattacker, änkors reaktioner etc som hon finner på nätet.
sid 44:

In time of trouble, I had been trained since childhood, read, learn, work it up, go to the literature. Information was control.

Hon läser professionella beskrivningar av hur människor i shock reagerar, men känner först igen sig när hon läser ett utdrag ur en bok om Etikett från 1922: kapitlet Funerals!:

People met with circumstances of genuine affliction are not only upset, but are unbalanced physically.
No one can under such circumstances be normal. Their disturbed circulation makes then cold, their distress makes them unstrung, sleepless.

Först på sidan 83 får vi reda på hur det gick för dottern.

I told Quintana that he was dead late on the morning of January 15, 2004 in the ICU at Beth Israel North after the doctors had managed to remove the breathing tube and reduce sedation to a point at which she could gradually wake up.

I samma andetag får man så reda på att hon måste informeras ännu en gång om faderns död :
sid 89-142 handlar om hur dottern, efter faderns begravning i New York, flyger hem den 25 mars med sin make Gerry till Californien.
På väg till bilparkeringen på flygplatsen segnar hon plötsligt medvetslös ner – i vad som visar sig vara en massiv hjärnblödning. Hon svävar sedan mellan liv och död och även om hon slutet av april vaknar upp är ju oron stor om hon blir helt återställd.
Hon skrivs ut från sjukhuset i mitten av juli.

10 dagar senare har JD ett uppdrag som journalist vid Demokraternas konvent. Hon klarar det inte…
sid 176
I did not realize that there was still room for error until I was walking to the Fleet center for the opening of the convention and I found myself in tears. The first day of the Democratic convention was July 26, 2004. The day of Quintanas wedding had been July 26, 2003.

Så slutligen, sid 193-227 börjar man skönja en försoning – hon beskriver det som att hon övergår från Magical thinking till Grief .
Hon kan nu minnas perioder av intensiv lycka tillsammans.
Hon inser också att maken John nog anat att hans dagar var räknade…

För boken fick Joan Didion
The National Book Award


von Sydowska morden

Publicerat av
2

And now to something completely different!

Jag har ju en lååång lista på böcker som jag BORDE och också VILL läsa.
Sedan hittar jag, oftast vid besök hos sönerna, kringströdda publikationer som jag bläddrar i och ibland blir helt uppslukad av så att turordningen förskjuts!

Redan för en tre-fyra år sedan läste jag med intresse
Anders Frigells
von Sydowmordens gåta vid ett besök i Eskilstuna.

…..von Sydowmorden upprörde samtiden. Men när Ivar Kreuger dör någon vecka senare i Paris, förlorar allmänheten intresset för det sydowska familjedramat. ……

Ja jag som ju ändå är född på trettiotalet och som av pappa Calle blev väldigt informerad om detsamma – Kreugerkraschen och utbrottet av andra världskriget i synnerhet hade inte en AAAning.

Vid senaste besöket i Eskilstuna fann jag så

som ju handlar om samma händelser.

Om Frigells bok är intressant och spännande är denna djupt gripande.

I skuggan av ett brott bygger på en verklig händelse som ägde rum den 7 mars 1932. Helena Henschens mamma var då femton år och denna dag förlorade hon sin familj i det som sedan gick till svensk kriminalhistoria som de sydowska morden.

Citat ur boken:

Den femtonåriga systerns (dvs HH:s mamma) upplevelser efter händelsen var likartade, kanske svårare. I ett slag hade allt utplånats som var hennes barndom. De vuxna som stod henne nära var mördade. Hemmet upplöstes, det av pengarna som inte hade förlorats i Kreugerkraschen gick till skulder och själv kallades hon till vittnesförhör. En grannfamilj förbarmade sig över henne och hon fick bo hos dem fram till studenten.

Anders Frigell beskriver händelseförloppet och letar fram fakta ur utredningsrapporter och domstolsprotokoll för att kunna analysera vad som utlöste brotten och självmordet.

Detta är vad som hände:

7 mars 1932 mördades den välkände politikern och häradshövdingen Hjalmar von Sydow och två anställda, fru Karolina Herou och fröken Ebba Hamn, i hemmet på Norr Mälarstrand 24 i Stockholm.
Trolig gärningsman var von Sydows son, den 23-årige juridikstuderanden Fredrik von Sydow.
Hjalmar von Sydow och tjänstekvinnorna misshandlades till döds. Dådet upptäcktes av en 13-årig kusin till den efterlevande 15-åriga dottern. En efterlysning gjordes hos Uppsalapolisen efter Fredrik von Sydow. Det framgick av efterlysningen att Hjalmar von Sydow och de två kvinnorna hittats döda i bostaden. Innan polisen, under kriminalpolischefen intendent Zetterquist, hann gripa den efterspanade på restaurang Gillet i Uppsala, lyckades denne skjuta först sin jämnåriga hustru Ingun, född Sundén-Cullberg, till döds, och därefter sig själv.
Något självklart motiv till morden har aldrig framkommit. Fredrik och Ingun von Sydow efterlämnade en treårig dotter.

Först vid 15 års ålder, utlöst av att hon och systrarna skall gå på teatern och se Sigfried Siwertz Ett brott får Helga Henschen reda på den mörka familjehemligheten och att pjäsen handlar om hennes morfar och morbror.
Kort därefter flyttar hennes mor till Köpenhamn och har i alla år vägrat ( eller ej kunnat?) berätta.

70 år senare beslutar hon sig för att försöka, genom bl.a. intervjuer med ännu kvarlevande släktingar till offren, få känslomässig klarhet i vad som skedde och hur det sedan påverkat familjen socioemotionellt.

Citat ur boken:

De sydowska morden begicks i en familj som till synes hade allt. Man bodde i en åttarumsvåning på Norr Mälarstrand med utsikt över Riddarfjärden. Hustrun hade varit sjuklig och gått bort flera år före brottet, men en trotjänarinna skötte hushållet med hjälp av kokerska och en husa. I familjen fanns fyra barn, först två flickor, sedan Fredrik och så sladdbarnet, en flicka. Hos mig har de obesvarade frågorna ständigt varit aktuella. Vad hade hänt i min mammas familj som ledde till en sådan katastrof. Brottet kom att kasta skuggor långt fram i tiden. Att tala om morden var uteslutet och gick det inte att undvika sa man Händelsen, med en så låg röst att det knappast hördes.

Boken är mycket lättläst, särskilt om man tidigare läst Frigells bok.
På grund av ovannämnda tabu och moderns totala låsning att vidröra händelsen är det inte mycket ytterligare som kommer fram i HH:s kartläggning.
EN nyhet från tidigare är det morfinmissbruk som tydligen både modern, Hjalmars hustru, och en äldre syster till HH:s mor hade tillägnat sig liksom gärningsmannen Fredrik. Troligt är att han också börjat med kokain…

Även om det således inte framkommer så många fler fakta – är HH:s reflexioner över det psykoemotionella samspel som föregår Händelsen av hög litterär klass.

Sista delen

Publicerat av
Svara


Så har jag då läst den tredje och sista av Stieg Larssons Millenium-serie:

Luftslottet som sprängdes
Nordstedts 2007
703 sidor -en veritabel tegelsten.

Liksom de två tidigare delarna lyfter man med möda och viss tveksamhet denna klots, men den rappa flämtande prosan får en snabbt att ryckas med av det pulserande tempot och spänningen, och jag läser med glödande kinder.

Om Istanbul av Pamuk tog 8 månader är denna utläst på åtta dagar.
Man inser att vissa sammanträffanden och prestationer är alltför fantastiska för att möta verkligheten, men de framställs ändå på ett sådant sätt att man accepterar möjligheten av det beskrivna händelseförloppet.

En läsupplevelse som i ungdomens da´r: De tre musketörerna eller Greven av Montechristo!
Men se´n
The rest is silence…

Se även Män som hatar kvinnor (blogg 11/8-06)
Recensionen av Flickan som lekte med elden
har aldrig införts i bloggen men lydde sålunda:
Flickan som lekte med elden
Stieg Larsson
Det är också in LÅÅNg historia: 632 sidor.
Jag tvekade först, men den är väldigt spännande och lättläst!

Handlingen verkar till förstone minst sagt “skruvad”.
Ja, naturligtvis är den osannolik – men ändå inte…
Trafficking korruption – maktmissbruk är ju realiteter.
Lisbeth Salander s personlighet KAN ju finnas hos en EXTREM variant av Aspbergers syndrom, med samtidig maximal intelligens – fotografiskt minne, reaktionssnabbhet (Mozart har bevisligen existerat …)

Sedan finns det ju inga människor som har sådan MAXIMAL TUR i alla lägen…
Genom att skapa denna udda romanperson får dock SL möjlighet att berätta om ohederlighet och oegentlighet inom näringsliv,polis och rättsväsende.
SAMTIDIGT får läsaren uppleva lyckan att – som i de gamla INDIANfilmerna en gång – uppleva glädjen: ‘Kavalleriet kommer!

Slutligen

Publicerat av
Svara


har jag avslutat genomläsningen av Orman Pamuks (OP) Istanbul.

Samtidigt som han beskriver sin barndom får man en ingående skildring av staden under 200 år.

I boken finns över 200 foton, dels familjesnapshots, dels stadsinteriörer från skilda epoker – de tidigaste är av målningar,etsningar och teckningar.

I början berättas om Orhans tidigaste barndom:

My mother, my father, my older brother, my grandmother, my uncles and my aunts – we all lived on different floors of the same five-storey appartment block.

Då är den relativt lättläst. Sedan kommer ett parti i mitten då han uppehåller sig kring staden – hur den utvecklats fysiskt – och beskrivits av författare och konstnärer sedan början på 1800-talet.
Det osmanska – eller ottomanska, den termen använder Pamuk, väldets makt deklinerade alltmer efter slaget vid Kahlenberg utanför Wien 12 september 1683 fram till första världskriget; Kemal Atatürk tog makten 29 oktober 1923.

Kapitel 10 på sidan 81 benämnes Hüzün, the Turkish word for melancholy…
I mycket av det som OP skildrar om Istanbul återknyts till detta begrepp. Det gradvisa förfallet under 1800-talet, då staden mister alltmer av politisk och ekonomisk betydelse – samtidigt som den industriella revolutionen får Europa att blomstra – präglar människorna och inte minst byggnaderna. (OP studerade till arkitekt efter gymnasiet!)

De 37 kapitlen är väldigt olika långa. Ett av de längsta är det artonde, ss 137-154; (det var ungefär här jag tappade fart första gången jag pausade genomläsningen!)
kapitel 18 heter:
Reşat Ekrem Koçu´s Collektion of Facts and Curiosities: The Istanbul Encyclopedia.

Det är en detaljerad illustrerad redogörelse för OP:s genomläsning av farmoderns bibliotek t.ex

From Osman Gazi to Atatürk: A Panorama of Sixhundred Years of Ottoman History
och vidstående
”Koçus own strange and tragic story. His labor of love, which he´d begun ten years earlier in 1944, and which poverty had forced him to abandon in 1951 on page 1000, at volume 4, while still on the letter B…”

Fram till kapitel 29 (sid 246) beskrivs stadens och invånarnas liv som de kan utläsas av byggnaderna, ruinerna och reseskildringar och målningar av europeiska besökare.

En stor brist i boken när man läser dessa avsnitt är att det saknas en karta! (Jag hade glädje av de kartor som finns i Barbara Nadels deckare från I!)

På sid 246 återupptar OP tråden när det gäller sin egen uppväxt – adolescens – skolgång – förhållandet till den äldre brodern och föräldrarnas äktenskap.

Kapitel 35 ss 293-308 heter First Love.
B0ken avslutas med en skildring av moderns missnöje med att han inte tänker fullfölja sina universitetsstudier – hon tror att han hoppas på en framtid som bildkonstnär – vilket hon bedömer som destruktivt för hans möjligheter till ett anständigt giftemål.

The streets of Beyoglu, their dark corners, my desire to run away, my guilt – they were all blinking on and off like neon lights in my head. I knew now that tonight my mother and I would´t have our fight, that in a few minutes I would open the door and escape into the city´s consoling streets; and having walked away half the night, I´d return home and sit down at my table and capture their chemistry on paper.

´I don´t want to be an artist´, I said. ´I am going to be a writer.

Han är värd sitt nobelpris – men det skulle Kapuściński ha varit i än högre grad!
Pamuks bok tuggar man i sig – Kapuścińskis är som ett glas rhenskt vin.

När jag nu skall beställa nya böcker på nätet är det i första hand fler av Kapuścińskis penna som gäller –

och så är Sture Linnér sommarpratare idag!

På resa med Herodotos

Publicerat av
1


På resa med Herodotos
Ryszard Kapuściński
översättning och efterord Anders Bodegård
2004 Bonniers pocket 2007 Första svenska utgåva 2006

Vid mitt senaste besök i Hjärup fick jag ögonen på denna pocketbok. Jag hade ett minne av att jag läst en uppskattande recension i SvD och började läsa.
Sedan var jag SÅLD.

Som jag meddelat tidigare på bloggen är det en av de bästa böcker jag någonsin läst.

Detta omdöme står sig efter att jag nu slutligen har genomläst alla 290 sidorna.



Det är blandningen mellan den poetiska skildringen av naturen i de skilda miljöer RK vistas i, diskrepensen mellan tristessen och torftigheten i hans tillvaro som korrespondent för polska tidningar i Indien, Kina och Afrika och de världshistoriska händelserna i bakgrunden SAMT Kapuścińskis allmänmänskliga reflexioner varvat med referat från Herodotos Historia som är så fängslande. sid 10
Professorn talar med lugn, lågmäld och entonig röst. Med sin mörka, vaksamma blick ser hon synbart intresserat på oss genom tjocka glasögon. Hon sitter bakom en hög kateder och har framför sig hundratals unga människor av vilka flertalet inte har en aning om att Solon var stor, inte var Antigones förtvivlan kom ifrån och inte skulle kunna göra reda för på vilket sätt Themistokles fick perserna i fällan. Sanningen att säga visste vi inte ens särskilt väl var Grekland låg någonstans och att landet med det namnet hade ett så oerhört och osedvanligt förflutet att det var mödan värt att läsa om det på universitetet. Vi var barn av kriget, under krigsåren hade gymnasierna varit stängda, och fast man i större städer ibland samlats till underjordisk undervisning var de som satt i den här salen för de mesta flickor och pojkar från avlägsna byar och småstäder, varken bildade eller belästa. Året var 1951, man antogs till universitetet utan inträdesprov, det som främst räknades en till godo var vilken sorts hem man kom ifrån – barn till arbetare och bönder hade störst chans att få tentamensbok.

Persepolis i våra dagar

K. berättar att visserligen fanns Herodotos översatt till polska och hade skickats till förlaget just 1951, men manuskriptet hade fastnat någonstans i byråkratin och kunde inte passera censuren förrän 1955:
Man kan ana skälet till det långa uppehållet mellan tidpunkten då manus skickades till tryckeriet och det ögonblick då Historia låg på bokhandelsdiskarna. Det sammanfaller nämligen med tiden före Stalins död och perioden omedelbart därefter. Herodotos manuskript anlände till tryckeriet då radiostationerna i väst började tala om att Stalin var allvarligt sjuk. Man visste inga detaljer men fruktade en ny terrorvåg och föredrog att ligga lågt, inte utsätta sigt för något i onödan, inte bjuda på några förevändningar, vänta ut händelseförloppet. Stämningen var nervös. Censorerna fördubblade sin vaksamhet.

Kapuściński avslutar sina studier och får anställning på en tidning. Han längtar ut i världen.
Tillfället erbjuds plötsligt: Han skickas till Indien! Som reselitteratur av chefredaktören får han:
Vid slutet av vårt samtal där jag fick veta att jag skulle ut i världen, gick Tarlowska till sitt skåp, tog ut en bok, gav den till mig och sade:”Den här är från mig att ha med på resan.” Det var en tjock bok med hårda pärmar, klädda med väv. På framsidan stod i guldbokstäver namnet på författaren och titeln: HERODOTOS Historia

Jag läste med glödande kinder.
K. är lättläst, humoristisk, spännande och nu på sin ålders höst (boken skrevs när han var 72 år gammal), varvar han episoder från världspolitiken med anekdoter från sina resor, poetiska skildringar från världens alla hörn och inte minst reflexioner över livets mål och mening med referat från HISTORIA.

Jag har sorgligt nog inte uppmärksammat honom tidigare men när jag söker på GOOGLE finner jag att det inte bara är jag som tycker han är bra!


Salman Rushdie wrote about him: ”One Kapuściński is worth more than a thousand whimpering and fantasizing scribblers. His exceptional combination of journalism and art allows us to feel so close to what Kapuściński calls the inexpressible true image of war”.


Anders Bodegårds översättning är också värd stort beröm

Midsommarkonflikt

Publicerat av
Svara

Just nu läser jag, eller borde läsa, 5 böcker.
Jag har ju i ett flertal inlägg berättat om Orhan Pamuks Istanbul.

Jag hade hunnit till sid 290/335 när jag istället började läsa Konsten att vara snäll se 13 juni, som jag ju faktiskt avslutade.

Alltsedan inlägget den 31/3 (klicka på label das Lesen) ligger


på mitt skrivbord.

Hela maj och halva juni har ju gått i släktträffarnas tecken.

Visserligen öppnade jag i samband med en upprensningsaktion på en hylla Sven Stopes frejdiga vidräkning med OL – men avbröts av vår resa till Mälardalen.

Därifrån lyckades jag hemföra ett utläst exemplar av Stieg Larssons sista :
Jag hann läsa två kapitel – den verkar minst lika bra som de två tidigare – innan jag nere i Hjärup snubblade över

Den är årets underbaraste läsupplevelse hittills – – är nu på sidan 142/285!

Skrev jag i gårkväll.
Sedan dess har jag läst kapitlet Bland döda kungar och glömda gudar.
Det är 1979 och han reser till Teheran för att skildra den islamiska revolutionen och shahens fall. Han passar då på att resa till Shiraz och Persepolis. Han får rådet att vara på plats vid soluppgången:
sid 156
En soluppgång i öknen är ett lysande, stundtals mystiskt skådespel, där världen, den som rann bort för oss i gårkväll och försvann i natten, plötsligt kommer tillbaka. Nu kommer himlen och marken och människorna tillbaka.Allt finns på nytt, allt ser vi på nytt. Om det finns en oas i närheten ser vi den, finns det en brunn ser vi den också. I detta känslostarka ögonblick faller muslimerna på knä och läser dagens första bön, salad as-subh.
Men deras hänförelse smittar av sig på de otrogna, alla upplever solens återkomst till världen lika starkt, det är kanske den enda uppriktigt sanna akten av ekumenisk förbrödring
sid 160 vid Persepolis
Som alltid när man beser livlösa tempel,palats,städer, väcks frågan hur det gick för byggarna? Hur var det med deras plågor, brutna ryggar, ögon som stuckits av stenflisor, reumatism? Hur var deras usla liv? Deras lidande? Och då väcks nästa fråga: skulle de här underverken ha uppstått utan det lidandet? Utan uppsyningsmannens piska? Utan rädslan som skälver i slavens inre? Utan högmodet hos härskaren? Kort sagt: har inte det förgångnas stora konst skapats av det som är negativt och ont i människan? Men samtidigt: har det inte skapats av övertygelsen att det som är negativt och svagt i henne bara kan betvingas av skönheten, bara med ansträngningen och viljan att skapa den? Och är inte det enda som aldrig förändras skönhetens form? Och det behov av den som finns inom oss?