Kategoriarkiv: Recension

I mördarens rum

Publicerat av
Svara


Det var längesedan jag läste en bok av P.D.James.
Däremot har vi ju sett en hel del av Adam Dalgliesh och hans vapendragare kriminalinspektör Kate Miskin på TV.
Denna bok från 2003 fick jag i 70 årspresent 2005.

Maj månad har ju inneburit en hel del intellektuellt arbete i form av kulturutflykter etc så jag behövde koppla av med en lättläst bok.
Och det visade sig denna bok vara. Som alltid på en lättflytande omsorgsfull prosa beskrivs denna gång ett speciellt museum i utkanten av Hampstead Heath, tillägnat mellankrigstiden. Där finns ett rum med periodens uppmärksammade mordfall som tema – därav bokens titel.
Museet är privat, grundades av Max Dupayne 1961. Han är numera död och ledningen har övertagits av ett triumvirat bestående av hans tre barn.
Det finns också flera anställda vars hela tillvaro cirklar kring museet.

Romanen inleds med en till en början obegripligt påklistrad berättelse om Adam D:s senaste kvinnorelation – men efter en intressant inblick i ovanstående “minisamhälles” liv och relationer och där de två morden så småningom får sin förklaring – fattar man slutligen att P.D. med ramberättelsen försökt göra en pastisch på James Joyce´s Ulysses, men det “lyfter” inte romanen.

Läsvärd men inte en av P.D.:s bättre.

Utgången: A draw!

Publicerat av
Svara


versus

Den utlysta Wettkampf´en slutade oavgjort (nästan se nedan)

Vi har varit något distraherade av det magnifika vädret, som krävt friluftsliv, men varje ledig stund har det lästs.

Jag var i fatt den 3de då vi båda nått sid 323. En utflykt till Fredriksdal (reportage följer) gjorde mig emellertid alltför trött för fortsatt läsning den dagen, så den gamle gick om igen…
Sedan är boken så BRA att behållningen, om man läser mer än två kapitel om dagen, blir mindre – texten med alla dess undermeningar måste få sjunka in.
Vi släckte nattlamporna den 5te på sid 404 (den gamle) resp 391
20080706 gick jag gick i mål kl 20.15 – den gamle 20.30

Slutligt utlåtande:

Det är en läsupplevelse helt i klass med Kapuścińskis: På resa med Herodotos även om böckerna i övrigt är väldigt olika.

Det är en memoarbok av den år 1930 födde Francis MacCourt.
På första sidans andra paragraf läser vi:

When I look back on my childhood I wonder how I survived at all. It was, of course, a miserable childhood: the happy childhood is hardly worth your while. Worse than the ordinary miserable childhood is the miserable Irish childhood and worse yet is the miserable Irish Catholic childhood.

Det som sedan berättas på de följande 460 sidorna bekräftar ovanstående utsaga. Det som gör boken till ett mästerverk är att han lyckas återge sina och familjens öden med så mycket humor och medkänsla.

Därtill har han en förmåga att beskriva det som händer helt utifrån BARNETs perspektiv. Berättelsen börjar när han är tre år och de minnena beskrivs mycket konkret. Allteftersom han blir äldre tillkommer funderingar om vad som egentligen sker och hur världen är beskaffad samt vad som styr de vuxnas handlingar.

Grandma won´t talk to Mam anymore because of what I did with God in her backyard. Mam doesn´t talk to her sister, Aunt Aggie or her brother Uncle Tom. Dad doesn´t talk to anyone in Mam´s family and they don´t talk to him because he´s from the North and he has the odd manner. No one talks to Uncle Tom´s wife, Jane, because she´s from Galway and she has the look af a Spaniard….

Frank McCourt är född i USA men på grund av av Depressionen, faderns alkoholism som gör försörjningen osäker och att två syskon dör i tidig ålder och som får mamma Angela att tappa livsmodet, finner de för gott att återvända till moderns hemtrakter i Limerick


När boken slutar är han arton år och har lyckats samla ihop till båtbiljetten så han kan återvända till USA.
Sista året arbetar han hos en tidningsdistributör. Plötsligt får han ett akut uppdrag:

Mr McCaffey is in a terrible state in the office. Where were you? Great God above in heaven, does it take you all the day to cycle from the railway station? We have an emergency here and we should have Halvey but he´s gone off on his friggin´holidays, God forbid the language,, and you´ll have to cycle around as fast as you can, good thing you were a telegram boy that knows every inch of Limerick, and go to every bloody shop that´s a customer and walk right in, grab whatever copies you see of John O´London´s Weekly , tear out page sixteen and if anyone bothers you tell them ´tis government orders and they are not to interfere in government business and if fhey lay a finger on you they are liable to arrest, imprisonment and a large fine, now go for God´s sake and bring back every page sixteen you tear out so that we can burn them here in the fire.

Vi som läste Jolos bok Den omöjliga ön när den kom ut 1957 är ju inte förvånade….

Angela´s Ashes

Publicerat av
7


Denna bok införskaffade jag för 2 år sedan.

Sedan fick vi av översättarens svärmor denna bok:

Den gamle satte igång att läsa den svenska översättningen och låg och skrattade i sängen bredvid så jag bestämde mig för en Wettkampf – vem läser fortast ut sitt exemplar!
Vi är ju båda vinnare eftersom det är en helt underbar bok – berättar om förhållanden som inte var helt främmande för våra generationskamrater. Båda hade vi ju på 40-talet klasskamrater som uppvisade den miserablaste fattigdom eller

För att citera en medlem av Hem-och Skolaföreningens i Vallåkra kommun styrelse 1966:
Slanten till sponken ligger överst i drinkarens börs!
(Detta i samband med diskussionen om medlemsavgiften, andemeningen var att vi inte skulle vara alltför blygsamma)

Boken gavs ut 1996 – det slår mig nu att Susan Alakoski nog blev inspirerad…

Hur ska det gå?
Jag är för närvarande på sidan 162/459
den gamle har hunnit tillsid 230/456
Jag får bestämt lägga på ett kol!

Älskade Verner

Publicerat av
1


När jag publicerade mitt möte med Karin Österling hos min Frissa i Viken tipsades jag av Agneta om hennes bok med detta namn.
Vid besöket på Övralid blev jag påmind, varför jag vid hemkomsten skyndade mig att införskaffa den via www.bokborsen.se

Den är verkligen en intressant läsupplevelse !

Främst genom det dokumentära innehållet, men också genom det sätt KÖ väljer att presentera det.Hon berättar mjukt och vänligt med ett blomsterrikt språk om de mest häpnadsväckande interiörer från förra sekelskiftets ”familjeliv” .
Nu när jag ska redovisa blir jag plötsligt sittande och tittar på illustrationen på omslaget: Rickard Berghs tavla Riddaren och Jungfrun .Valet av denna bild förstärker känslan som infinner sig mot slutet av genomläsningen – utan att ha yttrat ett enda kritiskt ord lämnar KÖ ändå över åt läsaren att dra slutsatser om Verner från Heidenstams oförmåga att relatera till vuxna kvinnor.
Boken är skriven 1988. I förordet berättar KÖ hur hon 1966 – då hennes mamma Greta dör 80-årig finner:
“Men hon hade en nästan otrolig förmåga att samla på allt – pälsverk, gamla kläder, almanackor, hushållsböcker, brev och inbjudningskort. Inte bara från sitt 49-åriga äktenskap med pappa utan också från Verner von Heidenstams “den gamle poetens”, epok i hennes liv.”

Boken är rikt illustrerad med fotografier – främst av Greta Sjöberg – Verner var mycket intresserad av att använda det nya mediet för dokumentation av sitt liv .

Redan på sidan 29 berättas om hur den 43-årige grannen , skalden Verner, lockar över den 16-åriga skolflickan till sin villa och förför henne på en isbjörnsfäll.
Pappa, bataljonsveterinär Otto Sjöberg, anade oråd och lät skicka henne till pension i Schweiz.
Det märkligaste i hela historien är, tycker jag, att Gretas mamma, Anna, är medhjälplig till att , väl framkomna till Schweiz, överlämna henne till en där väntande Verner von Heidenstam – som sedan bjuder Greta på en flera månader lång resa kring Medelhavet – där de uppträder som ett gift par.

Dock yppar sig så småningom sanningen för Otto och han kräver av skalden att göra en ärbar kvinna av dottern. Efter att ha skrivit till kungs kan Verner så 1903 ingår äktenskap med den fortfarande blott 17-åriga Greta.

Jag ska här inte avslöja förvecklingarna. Efter att nu ha fått en genomgång först av den mycket kompetente guide på Övralid och sedan läst KÖ:s berättelse gör jag dock den pragmatiska reflexionen att Heidenstams mest produktiva tid – fram till han får Nobelpriset 1916 – var den tid han sammanlevde med Greta på Naddö.

Efter Nya dikter 1915 publicerade han inget fram till sin död 1940…

Flyga drake

Publicerat av
2


Flyga drake av Khaled Hosseini

Denna bok köpte jag för några månader sedan. Jag blev nyfiken eftersom den låg på 10-i-topplistan vecka efter vecka. Men egentligen var jag inte särskilt tänd på att läsa den.
Men så behövde jag en lättläst bok som omväxling och startade.

Inledningsvis är det en intressant barndomsskildring från Afghanistan på 60-70-talet. Amir heter huvudpersonen, en överklasspojke vars mor dog vid hans födsel. Hans far som kallas Baba är en verklig kraftkarl – framgångsrik i affärer och sina vänners vän. De har en tjänare Ali som i sin tur har en son Hassan som är Amirs lekkamrat. De delar vått och torrt .

sid 32: Konstigt nog tänkte inte heller jag på Hassan och mig som vänner. Inte i ordets vanliga bemärkels, i alla fall. Strunt samma att vi lärde oss att cykla utan att håll i styret tillsammans, eller att bygga en fullt fungerande hemmagjord kamera av en pappkartong. Strunt samma att att vi ägnade hela vintrarna åt att flyga med drakar, springa efter drakar. Strunt samma att Afghanistan för mig är en tunn liten pojke med rakat huvud och lågt sittande öron, en pojke med kinesiskt dockansikte som ständigt lystes upp av ett harmynt leende.
Ingenting av detta spelade roll. För historien är inget som man övervinner särskilt lätt. Inte religionen heller. När det kom till kritan var jag pashtun och han hazar, jag sunnimuslim och han shiamuslim och det kunde ingenting någonsin ändra på.

Denna första del avslutas med såväl triumf som förnedring:
Pojkarna Amir och Hassan vinner den stora drakseglartävlingen och Baba visar äntligen hur stolt han är över sin son.
MEN
I triumfens ögonblick sviker Amir sin vän som blir överfallen av ett gatugäng.

Amir reagerar med inverterade skuldkänslor – knyter sig inom sig – vill till varje pris provocera Hassan att låta honom betala för sveket.
Det resulterar till slut i att Ali, Hassans far bestämmer sig för att flytta tillbaka till sin hemstad.
Strax efter medför den politiska situationen att Baba och Amir emigrerar till USA.
Den andra delen som handlar om tillvaron i Kalifornien bland emigrantafghaner är intressant men inte så upphetsande.
MEN
Tredje delen:
Då får han, efter det att Baba dött i cancer, ett brev från dennes bäste vän som nu bor i Pakistan. Han var under uppväxten den som såg hur Baba och Amir misslyckades med att nå fram till varandra. Det visar sig också att han har full insikt i vad som egentligen hände mellan Hassan och Amir.
Resultatet blir att Amir ger sig in på en botgöringsresa till Kabul.
Då lyfter verkligen romanen…..

Jag kommer snarast att beställa roman nr 2:
Tusen strålande solar

Fallet avlutat

Publicerat av
Svara

Det går undan på järnvägen…

Ja, dvs med läsandet.
Våren, vädret, ja allt medverkar till att jag har energi att läsa litet på kvällarna så den ena boken efter den andra avverkas.
Den senaste i raden är en kriminalroman av

Michael Connelly :Fallet avslutat

Det är den första boken av MC som jag läser men tydligen Nr 11 av 14 med kriminalinspektör Harry Bosch vid Los Angelespolisen i huvudrollen.
Han hade efter många år tagit avsked.
Vi möter honom nu när han, efter en omorganisation av polisorganisationen, efter tre års bortovaro, återinträder i tjänst. Det är hans gamla partner Kizmin Rider, en kvinnlig svart polisofficer som medverkat till hans restitution och som han nu återfår som närmaste medarbetare.
De skall arbeta i den nya avdelningen för Cold cases och redan första dagen får de till uppgift att utreda ett gammalt mordfall där man erhållit ny DNAbevisning.
Det gällde en 16-årig skolflicka, som det senare visar sig av blandras, som bortförts från sitt hem nattetid och hittades i skogsterrängen i närheten först två dagar senare.
Mordet ägde rum 1988, några år föreRodney King-kravallerna,staden var en krutdurk på väg att explodera.
De som jobbade med fallet då ser dock ut att ha gjort ett anständigt jobb, åtminstone på ytan…

Också redan första dagen blir han varnad av en gammal kollega och antagonist Irving, som är avförd från aktiv tjänst till planeringsavdelningen.

“Vet ni vad Bosch? Ni är som regummerat bildäck. Den här nye polischefen verkar vilja ha såna på sin bil. Men vet ni vad som brukar hända med regummerade däck? Förr eller senare spricker de. Det är friktionen och värmen som blir för stark. och vad händer då? Det blir punktering. och bilen åker av vägen.”

Jo,visst löser Bosch gåtan, men först efter flera turer med HIGH JINGO, dvs komplikationer med politiska och andra hinder och där Irving och dennes f.d.medarbetare visar sig vara inblandade. Mordet ägde rum 1988, några årföre Rodney King-kravallerna.

De som jobbade med fallet då ser ut att ha gjort ett anständigt jobb, åtminstone på ytan…

Spännande och trovärdig – upplägget ger en inblick i rättsystemet i Los Angeles både 1988 och 2004.

Vägen

Publicerat av
Svara


Vägen ,The Road, är en bok av Cormac McCarthy.

Det är en bok som det inte skulle ha fallit mig in att läsa om jag inte FÅTT den.
(Nämligen av vår veteranvän Solvey som är svärmor till översättaren Thomas Preis)

Den handlar om en man och hans son som flera år efter en förhärjande katastrof, som ödelagt allt biologiskt liv , tröstlöst vandrar i ett grått kallt landskap, helt öde och förbränt.

MEN
Egendomligt nog är boken både spännande och lättläst.

Det händer i stort sett ingenting: De har ingen mat, de letar efter mat – de hittar ingen, de svälter – plötsligt hittar de litet mat – de blir sjuka – osv,osv!
Hela tiden vandrar de – mot söder – mot havet men väl framme där är det lika dystert och livlöst som överallt i inlandet.
Man får inte reda på deras namn – det är Mannen och Pojken. Mannen är monomant intresserad av pojkens överlevnad. Dennes försök till funderande om Vadan och Varthän
viftas bort.

Allt är beskrivet på en bländande skön korthuggen prosa.
När jag fick boken slog jag upp första sidan:

När han vaknade i skogen i mörkret och nattkylan brukade han sträcka ut handen och röra vid barnet som sov bredvid honom. Obeskrivligt mörka nätter och dagarna ständigt gråare än allt som föregått dem. Som en kall grönstarr hade börjat skymma världen. Hans hand höjdes och sänktes sakta för varje dyrbart andetag. Han sköt undan plastpresenningen, hävde sig upp bland de illaluktande rockarna oh filtarna och tittade mot öster efter någon antydan till ljus men det syntes ingen…

Sedan sträckläste jag de 240 sidorna på mindre än 36 timmar.

Jag förstår mycket väl att McCarthy fick Pulitzerpriset 2007 för denna bok!

En bit av mitt hjärta

Publicerat av
Svara

heter en deckare av
Peter Robinson som jag just läst.

Jag har tidigare läst en bok av PR men mindes inte att jag tyckte den var så särskild. Men denna hade fått bra recensioner – så kör till tänkte jag – och det ångrar jag inte.
Ur Google:
PR har skrivit kriminalromaner med handlingen förlagd till den fiktiva staden Eastvale i Yorkshire med Alan Banks i huvudrollen.

Just denna historia handlar om två mord. Ett inträffar september 1969.
I samband med uppröjningen efter en rockfestival finner man i en sovsäck ett kvinnolik, som uppenbarligen knivmördats. Parallellt får man följa Alan Banks som oktober 2005 får i uppgift att utreda ett mord på en journalist som påträffas ihjälslagen i en hyrd fritidsstuga i Yorkshire.

Alan Banks är musikintresserad, lyssnar på Ipod och mp3spelare.
Det visar sig snart att de båda morden har beröringspunkter.

Genom utredningen av det första mordet hamnar vi rätt in i flower-power, marijuana och rockmusikepoken med Pink Floyd, Led Zeppelin, The Who, Bob Dylan, Crosby,Stills & and Nash och Jefferson Airplane.
Själva mordgåtan knyts till händelser kring ett fiktivt lokalt band The Mad Hatters.

Journalisten Nick Barber, vars mord AB utreder, är en musikjournalist som gräver i Mad Hatters förflutna, samtidigt som det ryktas att de ska återuppstå. Visserligen är en medlem död, drunknad under oklara omständigheter, och en annan gravt psykiskt derangerad…

Vi får ta del av samspelet mellan de olika befattningshavarna på polisstationen i Eastvale, intriger och svårigheter med den nytillträdda kvinnliga karriärsugna polischefen.

Just genom skildringen av den “heta” hippiesommaren 1969 och ett trovärdigt händelseförlopp som således också leder fram till mordet på Nick Barber som riskerar avslöja Mad Hatters dunkla ouppklarade förflutna, är boken verkligen läsvärd.

Nu när jag den 16 april formulerar det här omdömet slås jag av en viss likhet med mordet på Engla i Stjernsund och infångandet av Anders Eklund!

The no1…

Publicerat av
Svara


Just som jag läst ut andra delen av Alexander McCall Smith´s serie om The No 1 Ladies Detective Agency tar jag del av Andreas Lokkos sågning av serien och filmatiseringen av första delen.
Hör här:
…McCall Smiths tomma, ytliga och, ärligt talat, urusla romaner…
…Damernas detektivbyrå har ingenting med den moderna kriminalvärlden att göra…

Nej, det är ju just det som är poängen!

I skrivande stund sitter jag – och världen i övrigt – och väntar på resultatet av valet i Zimbabwe i helgen!
Då är jag glad att jag fått en inblick i att livet i Afrika inte bara är eländes, elände…
Ur Wikipeda:
Botswanas ekonomiska tillväxt är sedan självständigheten 1966 en av världens största. Ekonomiska tillväxtet var i genomsnitt över 9% per år från 1966 till 1999. Under denna tid har landet förvandlats från ett av världens fattigaste länder till ett medelinkomstland. Diamant-utvinningen är en av de största anledningarna till utvecklingen, och för närvarande står diamanterna för en tredjedel av BNP och 90% av exportinkomsterna. Andra viktiga näringsgrenar är turism och jordbruk. Det negativa i Botswanas ekonomi är en hög arbetslöshet och att hälften av befolkningen är mycket fattig, samt stor illegal invandring ifrån Zimbabwe vilket lett till att man måste bygga ett stängsel länderna emellan. Det är också möjligt att diamant-tillgångarna håller på att ta slut.

Via Mma Ramotswe´s förtjusande gestalt – traditionally built – och hennes klienter i Detektivbyrån som hon startat på de pengar hon ärvt efter sin far – får vi inblick i ett annat – vänligare Afrika.
Livet är verkligen inte utan bekymmer
MEN (för att tala som TONY i Let´s dance..)

Genom att beskriva Precious Ramotswes inställning till sina medmänniskor och klienter lyckas Alexander McCall Smith förmedla att människor i Afrika – närmare bestämt Botswana – inte är annorlunda än – ja, jag kommer att tänka på tillvaron på torpet i Skogslund i Hå under sommarferierna på 40-talet och människorna där.
ELLER
Vi har just sett om Mitt liv som hund på SVT.

1970 sades det i Lund att vi som studerade där på 50-talet hade mer gemensamt med UARDAgenerationen än med den/de efter 1968!

Och min ungdoms Småland som det skildras i Mitt liv som hund – och därmed jag – har mer gemensamt med människorna i A. McCalls Botswana än med Stureplans vackra folk och dess svans!

I andra delen, Tears of the Giraffe, smygs mörkare omständigheter in – maktmissbruk och korruption – men även svek och illvilja från grannar och tjänstefolk.

Genom att ”de goda människorna” håller ihop kan detta neutraliseras – eller åtminstone klaras upp så att de förfördelade får tröst och lindring.

Jag kommer att tänka på mitt allra första blogginlägg 9 januari 2006, som var en recension av Peter Sylwans bok Tillit:

Tillit är en bok om vår tids vetenskap och om vad den säger om hur det är att vara människa. Som en röd tråd genom berättelsen går tilliten som det avgörande villkoret. Om vi inte kan lita på varandra , om vi inte kan känna tillit, då kommer vi inte heller att kunna finnas till.

Böckerna bjuder också på en skildring av livet i Botswana, i Gaborone i kanten av den stora Kalahariöknen och Setswana way of life.


Läsplaner

Publicerat av
Svara

Nu haver jag läst färdigt Knut Stålberg Ett hörn av paradiset.
Liksom inledningen har fortsättningen varit utomordentligt intressant.

Dels får man en återblick av den europeiska politiken fram till 1995 ur ett fransk-svenskt perspektiv,dels mediernas utveckling under efterkrigstiden.
Jag kommer att tänka på Fänrik Ståhl:

”Jo, därom kan jag ge besked,
Om herrn så vill, ty jag var med.”

Han skriver medryckande med stora gester – precis så han uppträdde i TV när han var sommarvikarie som nyhetsuppläsare.

När jag nu bläddrar i bokhyllan hittar jag ännu en bok av Knut S. Den är skriven INNAN ovanstående och handlar om perioden 1938-46:


Nu sätter jag genast igång att läsa den!
Sedan får vi ju skaffa hans bok om de Gaulle också!