När jag läser inlägget från januari 2008 blir jag litet beklämd
Inte en enda av de planerade läsprojekten har genomförts.
I stället för att gräma mig över ej genomförda planer, får man glädja sig åt det som faktiskt blir av.*
7 oktober 2007 satte jag denna bok på akutlistan:
Sedan en vecka, julbestyren avklarade, har jag, äntligen efter 15 månader, kommit igång.
Jag valde boken i samband med att jag gick med i en av Bonniers Bokklubbar för ett 10-tal år sedan. Den stod, eller snarare låg, sedan och samlade damm tills min käre kusin Hans rekommenderade den. Den plockades då fram och sattes på läslistan se ovan.
Nu när julhelgen är överstökad har jag så sakteliga kommit igång. Det är en väldigt stimulerande och tänkvärd bok.
Den är skriven av Bryan Magee .
Efter en allmän introduktion om filosofins väsen går han i tur och ordning igenom :
1. Grekerna och deras värld: Thales, Anaximander, Herakleitos, Pythagoras, Xenofanes, Protagoras, Sokrates, Platon, Aristoteles, Kynikerna, Skeptikerna, Epikureerna och Stoikerna.
2. Kristendomen och filosofin: Augustinus, Boethius, Roger Bacon, Thomas av Aquino, Vilhelm av Ockham.
3 Den moderna vetenskapens början: Kopernikus, Galilei, Isaac Newton; Machiavelli, Francis Bacon, Hobbes;
Boken är modernt pedagogisk, ungefär som en tidskriftsartikel i sin uppläggning, med citat, illustrationer och faktarutor. Visst har jag, som smickrar mig med att vara bildad, hört talas om de flesta av ovanstående – men har hittills inte haft någon reell uppfattning vad var och en haft att bidraga med för att föra filosofin framåt.
Riktigt intressant börjar det bli när jag kommer till
4. De stora rationalisterna: Descartes, Spinoza och Leibniz
Descartes har jag haft ganska god kläm på visar det sig, så icke med Spinoza och Leibniz .
Särskilt Spinoza fängslar – sefardisk jude som växte upp i Holland, uteslöts ur den mosaiska församlingen vid 24 års ålder – kallades till en professur vid universitetet i Heidelberg, men tackade nej. Han försörjde sig genom att slipa linser till astronomiska instrument och dog troligen i silikos!
Om honom skrev Bertrand Russell: ”… den ädlaste och mest vinnande av de stora filosoferna.”
*
” Med en psykologisk insikt som på ett slående sätt förebådar Freud hävdar Spinoza att vår vanliga känsla av att vara fritt handlande varelser är en illusion som bygger på att vi för det mesta inte är medvetna om de verkliga orsakerna till våra handlingar. Genom att vi på reflektionens väg skaffar oss denna medvetenhet kan vi vinna frihet, inte i den meningen att vi bokstavligen kan handla fritt utan genom att vi får en förståelse och insikt som gör att vi kan acceptera saker och ting sådana de är.
Han är den förste i Europa som framförde denna tanke. Men i motsats till Freud hävdade han samtidigt att det var befängt av människor att ständigt vara upptagna av personliga problem som bara är futtiga småsaker: vi bör försöka se våra problem i den stora helhetens perspektiv, och då inser vi att de är obetydliga – och det hjälper oss i hög grad att uthärda dem.
Han använder den minnesvärda bilden att vi bör se på vårt liv ur evighetens synvinkel: det latinska uttryck han använder, sub specie æternitatis citeras fortfarande ofta.”
I skrivande stund har jag kommit till kapitel
5. De stora empiristerna som inleds med Locke. (sid 108/231)
Jag kommer då plötsligt ihåg en bok jag läste år 2000 och som jag recenserade så här:
Författare : Iain Pears
Titel : Den fjärde sanningen
Lånad på Vikens bibliotek – läst under juli 2000
Historia vero testis temporum, lux veritatis, vita memorae, magistra vitae.
Cicero : Historien är i sanning tidernas vittne,sanningens ljus, minnets liv, livets lärare.
IP, som är journalist och konsthistoriker, skriver i detektivromanens form en krönika från händelser i Oxford 1663.
Fyra olika versioner ges av samma händelseförlopp:
Först av en uppdiktad italienare Marco da Cola
Sedan av en likaså uppdiktad person, son till en av Karl den II:s män
Så av John Wallis, professor i geometri, ansedd som den störste matematikern i Oxford före Newton.
Och slutligen av Anthony Wood. antikvarisk forskare och historiker.
Personregistret omfattar 27 personager inklusive da Cola varav endast denne och ytterligare 2 är uppdiktade.
Bland de historiska personerna finns sådana som Robert Boyle, John Locke och Christopher Wren!
Boken omfattar 709 sidor och ger en mycket detaljrik skildring av det politiska och vetenskapliga läget i England vid denna tid samtidigt som Pears lyckas med att berätta en spännande skröna.
Jag minns den som synnerligen läsvärd, Boyle hade jag ju insikter om på grund av Boyle´s lag men dåligt Locke.
I am now still confused but on a higher level
Följ med mig den spännande fortsättningen!
9/1 2006 skickade jag bl.a. dessa recensioner till “klanen. 
