Det kommer de flesta som läser det inte att förstå – men det kan vara intressant ändå:
Nedanstående ballad har jag hämtat från min gamla sångbok från Helsingkrona nation.
Den är skriven av en urlundensare: Frans G Bengtsson:
Det var i Lund Frans G. Bengtsson började skriva. Där umgicks han med litteratörer som Hjalmar Gullberg , Ivar Harrie , Olle Holmberg, Karl Ragnar Gierow och Sigfrid ”Tristan” Lindström. Dessa vänner lekte med språket när de skrev. Att avfärda ett stort ämne med en snabb replik hörde till deras stil. De skrev kvickt och rimmande. Tillsammans hade de diskussioner och debatter. Lundaåren formade nog Bengtssons skrivarsätt en hel del. I dikterna la han mer vikt vid att hitta den rätta klangen, sätta samman rätt ord på rätt sätt, än själva innehållet.
En sak som skilde Bengtsson från mängden var att de flesta på hans tid var modernister. De skrev oromantiska berättelser nära verkligheten. Bengtsson däremot, ville inte skriva om tiden han levde i, den tyckte han var misslyckad. Han skrev i stället om hjältar från forna tider. Han föraktade modern litteratur.
Vi ha kommit från Burgund och från Guienne,
från Brabant och från det gröna Normandie,
Vi har aldrig sett de länderna igen,
sen vi trummade för kungens kompani,
Högt där alpen lyfte kammen klang det,
”Kom! Med kung Karl och Oriflammen!
Emot Rom!”
Och den blåa luften bar
våra vimplar och standar,
tills av liljorna Toscana stod i blom.
Å, de skörderskor vi sett bland lin och korn
stå förundrade med famnen full av ax,
när basunerna vi lyft mot ur och torn:
”Män av Florens! Kungen kommer! Öppnen strax!”
Å donsellerna på torgen!Deras blod
svann ej bort från kind av sorgen för vårt mod,
när det svors, att söderåt
skulle icke längs vår stråt
någon jungfrudom bli kvar, om Gud var god.
Vi ha spel för marsch och dansmusik för sal,
litaniors drön och sång om Charlemagne.
Vi ha klinkat klavikord och virginal
till en aube och till romanser från Bretagne.
Vi ha rim om Blanchefleur och Herr Floris
och refrängerna om Sieur
de la Palice.
Och där påven fromt höll av
kurtisanernas konklav,
sjöngo vi Ballade des Dames du Temps Jadis.
Trumma på och blåsa klart och hålla takt
är vår lott ännu, fast buk och kinder svällt.
Vi ge än signal till sadling och givakt,
fast de herrar dött, vi fordom följt i fält.
Mellan äreportar, lansar eller bloss,
där man stiftar fred och dansa eller slåss,
gå vi än som fordom med
med baretten käckt på sned
och begravningsinstrumenten i vår tross
Ghibellin och guelf och påve och spanjor
ha vi följt, tills deras härlighet försvann.
Mången furste ha vi tjänat, tills han for
i en svart kaross med flordraperat spann.
Ny mundering får oss smycka
år från år.
Utav fallna herrars lycka återstår
nött livré från någon fest –
svart hos Sforza, grönt hos Este,
och hos Borgia rött som påvedotterns hår.
Finns en kvinna kvar, som minns oss i Guienne?
Blåser våren åter grön i Normandie?
Vi ha aldrig sett de länderna igen.
Vi gå nu mot Rom med Frundsbergs kompani.
Mellan Oriflamme och sabeln är vår gång
med d´Orange och konnetabeln av Bourbon.
Vad längs marschens väg var värt
ge en vink och hålla kärt,
ha vi transsubstantierat till en sång.
Mellan skål och vägg har jag glatt sjungit alla dessa verser – men först på gamla dagar – efter allt läsande om korståg, tempelriddare och normander – förstår jag i detalj vad den handlar om.
Kungen som de jobbar åt är Karl VIII som var kung i Frankrike 1483-1498.
MEN
Vad som sades i Lund var att upprinnelsen till aktstycket var ett VAD som gick ut på att han skulle inflika ordet transsubstantiera i en sång!
