Parisminne

eller
En dag med Napoleon.


N. gillade Frankrike. France rules!
Han ville ta makten. Därför gick han till påven.
Gör mig till kung, snälla, please. Påven svarar: Aldrig!

Nä, nu djävlar! Svisch! TJONG!– Tap, tap;
Låt se nu: Biblar,kors,vitlök, snusktidning….

Min farfar lärde mig kung-fu à la pasta Ho! Hu!
Oh

Här ! kronan!

Sluta tramsa – från och med nu är jag kung! Punkt slut!
Napoleon gillade skatter:
££ $ RÖR EJ MINA SKATTER
Han ville ha flera skatter så därför seglade han till…. EGYPTEN



Oj!Oj!Oj! Vilken stor och saftig obelisk! Den tar jag!
Stop! Det där är min!
Omg! Byxorna faller ner Åh, jag är väldigt ledsen Just det.
Palla inte konst från mig !
PANG
Knuff
Frankrike
Tilloch med Triumf bågen häpnar
Samtidigt i ENGLAND
Vi förgiftar han
HAN DOG
Slut

Våra gargoyler

Första gången jag var i Paris var 1955.
Det var, som framgår av Pär Rådströms bok
(se recension blogg 2 juli 2006)
en underbar tid, ”trängseln” i centrum och kring minnesmärkena fanns ännu inte.

Här en bild som är tagen några våningar upp på Nôtre Dame de Paris.
När vi nästa gång hade ärende dit beslöt jag mig för att bli fotograferad här hvergang.
Gargoyle

Bilden ovan är från 1975.

Men
Människan spår Gud rår

Kyrkan har ju mer än 800 år på nacken, och har gått åtskilliga destruktiva öden till mötes.
Notre Dame de Paris
för den franskläsande:
Nôtre Dame de Paris
Som man kan läsa i länken ovan försökte först Ludvig XIV göra den mer ”barock”, åtminstone invändigt.
Den verkliga förstörelsen startade 1793 under den franska revolutionen, heliga föremål stals, och det inre vandaliserades.
Men
1831 skrev den blott 28-årige Victor Hugos sin roman Nôtre Dame de Paris (Ringaren i ND).
Den gjorde en enorm succé och framtvingade en restauration av byggnadens såväl exteriör som interör.


Illustration av Alfred Barbou från original editionen av Notre Dame de Paris

Storyn står sig än i dag – den har inspirerat till flera filmer bl.a. med Charles Laughton. Även Disney har varit framme.

Nu är det något annat än krig och revolution som hotar kyrkan med sina gargoyler, nämligen luftföroreningarna.
De sista gångerna vi på 1900-talet besökte P. var de övre etagen stängda för allmänheten.

2001 när vi senast var där i sällskap av ett 15 årigt barnbarn, ringlade köerna för inträde i katedralen så långa att vi gav upp projektet!

Men

Nu när den senast Parisbesökande gruppen hemkommit, vad finner jag väl där i bildmaterialet, om inte…


J’ai deux amours, mon pays et Paris…

Till Paris bär det iväg för den här gruppen nu vecka 8.
Det påminner mig om vår besök där 1975, också under ett lov.

När jag söker igenom bilderna finns inte nästa veckas resenär med – redan då var han tydligen helt absorberad med att fotografera övriga!
Bland bilderna finns också de här:

När vi passerade Madeleinekyrkan råkade vi passera precis när de begravde Josephine Baker!

Det är väl bara vi 70+ som känner någon hänförelse när vi hör detta namn.
Hennes berömmelse kan väl jämföras med Greta Garbos eller Marilyn Monroes.

Hon var ju negress från St Louis USA, född 1906:

As a child in St. Louis, Josephine Baker rummaged for coal behind Union Station and for food behind Soulard Market. At age 13 she waitressed at the Chauffeurs’ Club on Pine Street and danced with a minstrel band.
In 1925 she went to Paris with the Revue Nègre. She starred in the Folies-Bergère the next season and became one of France’s best-loved entertainers. During World War II, she was a heroine of the Resistance, earning the Légion d’Honneur. A French citizen, she was an activist for civil rights in the United States. On her death in 1975, she was given an unprecedented state funeral in Paris.

Hon blev berömd för sin vågade erotiska kostymering, 1927 den mest berömda då hon var iförd endast bananskal!

She performed wearing only high heels and a skirt made of bananas; she was often accompanied by her pet cheetah, Chiquita, who was adorned with a diamond collar. The cheetah frequently escaped into the orchestra pit, where it terrorized the musicians, adding yet another element of excitement to the show. She was the most successful American entertainer working in France—whereas in the U.S., she would have suffered from the racial prejudices common to the era.
Ernest Hemingway called her ”the most sensational woman anyone ever saw.”

Hon platsar dessutom i gruppen framgångsrika flerbarnsmammor:
En liten fransk läsövning:
Au cours de ses diverses tournées, elle adoptera 10 garçons et 2 filles de races et de religions différentes : les adoptions débutent dans les années 50.
Elle voulut prouver au monde entier que des enfants de nationalités différentes pouvaient vivre ensemble dans la joie ; pour elle, seule existait la race humaine ; elle créa ainsi la « Tribu Arc en ciel » symbole d’une famille multiraciale unie et heureuse.

Paris 1955

Allt bloggande och sudokulösande, för att inte tala om VM-fotboll har varit i vägen för seriöst läsande.
Samtidigt har , efter inköp av ytterligare bokhyllor, den stora sorteringen pågått:

En stor trave är undanlagd för läsning/omläsning
En liten pocket som dock blivit läst är


Jag hade inte tidigare läst något av Pär Rådström. Däremot hade jag stort nöje av läsningen av Niklas Rådströms Månen vet inte.
Första bilden på mig vid en gargoyl på Notre Dame´s fasad.Vi bestämde oss för att ta en bild varje gång jag var i Paris, men senaste gången (2001) fick man inte komma dit! Luftföroreningarna har gjort att stenen vittrar, så allmänheten släpps inte upp.

Boken är fascinerande och, trots tröttheten efter alla sena fotbollsmatcher, lättläst. Handlingen är helt osannolik.
Det som gör den särskilt nöjsam för mig är att handlingen utspelar sig i Paris 1955, då jag också var där!

I höstas läste jag Stig Claesson Efter oss syndafloden
Den skildrar hur han 1956 bodde på Rive Gauche och umgicks med såväl svenska konstnärer och författare in spe, respektiva danska sjuksköterskor och amerikanska musiker. Algerietkriget pågår.
För oss som också “var där” då är det ännu en underbar läsupplevelse. Vi har ju alltid gillat SLAS, hans rötter både i det gamla bondesamhället och Söders 30-tal.
Summary: A Swedish author Pär Rådström has written a book about Paris in 1955. We were there too, me on a balcony of Notre Dame
Vad som undgått mig är att Pär R. och Slas (Stig Claesson) var vänner och tillsammans i Paris 1955!
Pär Rådström dog redan 1963, 38 år gammal.
Nu har jag inhämtat att
– Slas har skrivit en bok om deras vänskap Om vänskap funnes
1981
– Niklas Rådström skrev I Egypten däremot efter en gemensam resa med Slas.

Ja, det tar aldrig slut, ja, det tar aldrig slut.
(Böcker man vill/måste läsa)