Kategoriarkiv: Omläsning

Tankar och äventyr

Publicerat av
Svara

 

Det har ju varit intensivt med adventsfirande, snöskottning och julstök..

MEN

Jag har sakta strävat på med mitt läsande,

senast denna bok – som jag trodde jag läst, 

men upptäckte snart när jag beredde mig för OM-läsning, att jag alls inte gjort!

På grund av sin historia, som framgår av försättsbladets anteckning,

har den stått tillsammans med andra kultföremål i en särskild hylla.

Jag har inte förstått att Min ungdom omfattar tiden ända fram till och med kriget i Sudan

 och hans tidiga politiska kariär och avslutas

”Han hade alldeles rätt. Snart uppstod beskattningsfrågor, som kom att bereda mig nya svårigheter och upptog mina tankar och krafter, åtminstone tills i september 1908, då jag gifte mig och sedan levde lycklig i alla mina dagar. ”

 

För att återigen citera Tony Blair:

I was stunned! 

 

I stället för, som jag väntat mig, vara en fortsatt självbiografi efter Min ungdom, är det:

 

”Churchill began to put together yet another book, Thoughts and Adventures, a collection of newspaper articles which he had written over the past twenty years, on his flying adventures, his air crash, painting as a pastime, a near escape from death on the western front, cartoons and cartoonists, elections, and economics. In the book, Churchill gives his thoughts on the state of modern affairs. He discusses the threat of scientific progress, particularly the development of nuclear weapons. He also discusses the effects of mass civilizations on the human character.

 OCH

utgiven 1932…!

Företalet avslutas

  Le monde est vieux dit-on ; je le crois, cependant

Il le faut amuser encor comme un enfant.

 

Det är fascinerande att läsa  kapitel som Konsekvens i politik, Minnen från parlamentsval, Parlamentariska regeringar och det ekonomiska problemet *, Skall vi alla begå självmord (om kemisk, biologisk och nukleär krigföring), Om femtio år;

 Jag blir förbluffad över hur förutseende han var, inte bara om Nationalsocialismen och Hitler utan även om hur väl hans resonemang passar in på det politiska skeendet så här drygt 80 år senare! (T.ex*)

Sedan finns det åtskilliga skildringar av hans öden och erfarenheter som ansvarig minister under första världskriget: Ubåtskriget, Ludendorffs ”allt eller intet” och En dag tillsammans med Clemanceau, I luften;

 Allt skildrat på 310 sidor på ett pregnant men samtidigt blommande språk

När han 1953 fick Nobelpriset i litteratur,

EFTER

1946        Hermann Hesse        ”för hans inspirerande författarskap, som i sin utveckling mot djärvhet och djup tillika företräder klassiska humanistideal och höga stilvärden”

1947        André Gide         ”för hans vittomfattande och betydelsefulla författarskap, i vilket mänsklighetens frågor och villkor ha framställts med oförskräckt sanningskärlek och psykologisk skarpsyn”

1948        T.S. Eliot      ”för hans märkliga insats som banbrytare inom nutida poesi”

1949        William Faulkner      ”för hans kraftfulla och självständigt konstnärliga insats i Amerikas nya romanlitteratur”tyrka och intellektuell klarsyn levandegör en modern människas kamp för frihet och skapande”

1950        Bertrand Russell      ”som ett erkännande åt hans mångsidiga och betydelsefulla författarskap, vari han framträtt som en humanitetens och tankefrihetens förkämpe”

1951        Pär Lagerkvist   ”för den konstnärliga kraft och djupa självständighet, varmed han i sin diktning söker svar på människans eviga frågor”

1952        François Mauriac        ”för den genomträngande själskunskap och konstnärliga intensitet, varmed han i romanens form tolkat det mänskliga livsdramat”

ställde jag mig litet frågande

MEN

har nu ändrat åsikt

PS: Lästa böcker 2012 nu 36!

Till slut

Publicerat av
Svara

Alltsedan 2008 har jag varit inställd på att läsa om Erik Lönnroths ”Från Sveriges medeltid”

När det sedan drog ihop sig till 50-årsfirande blev det högaktuellt!

 Jag har ju vid upprepade tillfällen framhållit min utomordentliga skolning i svensk historia.

MEN

Vi hoppade över medeltiden!

 Efter noggrann genomgång av antiken skyndade vi till renässansen, Martin Luther och Gustav Vasa.

SÅ

När jag i februari 1962, efter att ha  genomfört sista tentan, blivit med.lic., fått min legitimation och befann  mig höggravid i Jönköping införskaffade jag och LÄSTE med stort intresse

 FRÅN SVENSK MEDELTID.

 Barnet i fråga såg dagens ljus 7 mars och har således firat sin 50-årsdag.

Jag hade för avsikt att till högtidlighållandet ha läst om den.

50plusaren har nämligen visat sig ha ett utomordentligt stort historieintresse –

 (Jag har ibland undrat om han påverkades till detta redan i fosterlivet….)

 NÅVÄL

Nu är den omläst!

Förord: 

Större delen av här publicerade uppsatser ingår i min 1949 utgivna essaysamling ”En annan uppfattning”, som sedan länge är utgången i bokhandeln. Nytillskotten har valts med hänsyn delvis till att tre av dem tidigare varit publicerade i festskrifter och därigenom inte varit tillgängliga, som man skulle ha önskat….

Göteborg i mars 1939   Erik Lönnroth

 

Kapitelrubriker: ( Publiceringsår)

Om vikingar    1947 

De äkta folkungarnas program   1944

Kyrkan och det svenska tronskiftet 1275   1946 

Hansestäderna och Sverige   1957

Medeltidskrönikornas värld 1941

Kalmarunionen    1947

Engelbrekt  1934

Den svenska riksdagens uppkomst   1942 

Ericus Olai som politiker  1952 

Slaget på Brunkeberg och dess förhistoria  1946

Gustav Vasa  1946

Gustav Vasas finanspolitik 1938-42   1944 

 Framställningen är akademiskt torr men högeligen intressant! Den omfattar knappt 200 sidor efterföljt av 25 sidor noter.

Mest intressant var, tyckte jag,  kapitlet om Slaget på Brunkeberg, framför allt förhistorien, inalles 36 sidor. 

För första gången får jag  riktigt klart för mig  relationen mellan Kalmarunionen, Engelbrekt, Hansan, Sturarna, Stockholms borgarskap, dalkarlarna och katolska kyrkan…

 För att inte tala om Karl Knutssons roll i det hela! 

Aprilläsning

Publicerat av
Svara

För ett år sedan var jag i full färd med att redovisa mitt läsande av Bengt Jangfeldts En osalig ande. Det krävde ju mer än sju inlägg.
 Genomgången av Axel Munthes öden och äventyr under hans liv  1857-1949,  blir ju samtidigt en belysning av Europas  kulturelits.

 SOM t.ex. Gorkij, och som uppmuntrade mig att efter 60 år läsa om hans självbiografiska böcker:
Jag har nu förtjust avverkat den första: Min barndom.

Böckerna som återfunnits i vårt ackumulerade bibliotek visar sig ingå i Bra Böckers klassikerserie utgivna 1981, och försett både av ett aktuellt Förord och på försättsbladet en kort biografi.
Gorkij hette egentligen Aleksej Pesjkov. När han på 1890-talet fick publicerat berättelser från sitt kringströvande liv i Ryssland valde han pseudonymen Maksim Gorkij. Maksim efter den tidigt bortgångne fader. Gorkij är ett adjektiv som betyder ”bitter”.
Ur förordet:
Det trotsigt romantiska draget i Gorkijs tidigare författarskap tolkades av kritiker ur den arbetarrörelse som på 1890-talet började växa sig stark som en ”revolutionär romantik”, som en ”marxistisk utmaning” av det tsaristiska samhället. Gorkij hade i för sig ingenting emot den tolkningen men han  tillade:”Ni kallar mig alltså marxist!. Ja, men inte en marxism enligt Marx utan en marxism som bultats in på mitt eget skinn” 

Liksom tidigare omläsningar av klassiker frapperas jag av hur utomordentligt STOR litteratur detta är! 

Gorkij var ju född 1868, för 144 år sedan; den barndomsvärld han beskriver är ju socialt och ekonomiskt en helt annan en vår, men ändå känns hans barnsliga klarögda beskrivning av vad som händer, hur han bemöts och reagerar på de vuxnas handlande, så välbekant. 
Jag kommer att tänka på Leif GW:s rapport från sin uppväxt – hur en överbegåvad envis pojke – blir missförstådd och ifrågasatt.
Gorkij blev tidigt faderlös, uppfostrades av en tyrannisk morfar och en glad och spännande historieberättande, men alkoholiserad mormor i ett Ryssland,  där det var en självklarhet att prygla och misshandla barn och hustrur vid minsta misshaglighet och visst inte  att man skulle gå i skolan lära sig läsa…

 Jag kommer att tänka på psalmen:
Ett litet fattigt barn jag är men glad jag är ändå…
Den lille Aleksej  låter all denna misär och elakhet liksom rinna av sig, erinrar sig glasklart de goda stunderna:
”Vi satt länge tysta. Det var en mild afton i de melankoliska indiansommardagarna när allt ännu blommar men vissnar och bleknar för varje timme, när sommarens alla starka mättade dofter redan fördunstat och det bara luktar kall fuktighet. Luften är sällsamt genomskinlig och kajorna flockas under det rödskimrande himlavalet. Allt är tyst och förstummat. Varje ljud – en fågels kvitter, prasslet av ett fallande blad – förefaller som ett högljutt buller och kommer en att förskräckt spritta upp för att åter sjunka tillbaka i tystnaden – den har omslutit hela jorden, ens bröst är räddat av den.
I sådana stunder blir tankarna renare och skirare än annars, men de är tunna och genomskinliga som spindelväv och låter sig inte fångas i ord. De blossar upp och försvinner som fallande stjärnor, men de hinner i alla fall bränna in i själen ett obestämt vemod, väcka den som med en smekning och försätta den i ro. Det är nu den börjar anta sin form för livet”
Alla de tråkiga yttre händelserna med sjukdom, misär och elakhet är bara antydda, mest som undran och fundering över vad som ligger bakom, vad som egentligen skett och varför, medan minst en tredjedel av skildringen består av sådana här beskrivningar av naturens skönhet och behag. 
Nu gläds jag åt att ge mig i kast med nästa volym innehållande såväl:
 Ute i världen
SOM
Mina universitet!


Statsminister 21: Göran Persson

Publicerat av
Svara
Nu börjar jag gå in på upploppet när det gäller
Projektet: Sveriges statsministrar
Nr 21/22
* 1949 i Vingåker
1964 Elevrådsordförande i Vingåkers realskola

Författaren Annika Ström Melin inleder:
Göran Persson var statsminister mellan 1996 och 2006 och den som funderar över vad som hände under dessa tio år kan förundras över hur mycket Sverige förändrades, trots att det inte hände särskilt mycket
Biografin över  Göran Persson erbjuder för mig inga överraskningar. När han dyker upp i rikspolitiken som skolminister 1989 har ju den gamle och jag redan åstkilliga år varit ”pensionerade som föräldrar” och kunnat lusläsa våra dagstidningar i lugn och ro. Som skolöverläkare var jag ju dessutom direkt berörd av hans kommunalisering av skolan och nedläggning av Skolöverstyrelsen…
1994 blir han finansminister – och det gjorde han ju bra…

1996  blev ju Göran Persson först partiordförande för SAP, fr.o.m 22/3 statsminister. 
När Annika Ström Melin sammanfattar GP:s tio år som regeringschef konstaterar hon dels hur utomordentligt väl han fann sig tillrätta, genom politisk skicklighet genomdrev sin vilja , men även hur han genom sin ledarstil gjorde många bittra och besvikna.
Något som gjorde mig förvånad var han sociala kompetens. När han var tvungen att i samråd genomdriva ett projekt spelade han ut sin förmåga att skapa trivsel och kamratlig gemenskap:

 Med centerpartiet:
”Uppgörelsen välsignades av partiledarna och på annan plats, ungefär samtidigt, inleddes samtal om ett mera ingående samarbete. Det skedde under ett antal frukostmöten på den så kallade Bonntolvan, Lantbrukarnas Riksförbunds kansli på Klara Östra Kyrkogata 12. Runt bordet satt Göran Persson, centerpartiets ekonomiske talesman Per-Ola ”Pekka” Eriksson och LRF: ordförande Bo Dockered. 
Värden hade låtit duka upp prinskorv, bacon och krämig äggröra. Det fungerade tydligen utmärkt som smörjmedel. Den så kallade hundraklubben – alla tre vägde över hundra kilo – åt och hade trevligt och fann varandra och lade grunden för långtgående politisk uppgörelse.”

Med miljöpartiet:
”En gång i månaden bjöd statsministern på frukost i Sagerska huset. Stämningen var ofta bra och Göran Persson på soligt humör. Svåra förhandlingsfrågor löstes och det hände att statsministern bad miljöpartisterna att ta upp en fråga som han inte fått stöd för i sitt eget parti.”

MEN 


”Göran Persson hade blick för människors styrka – men också för deras svaghet. I ena stunden kunde han ge sina medarbetare stort ansvar och stor frihet att utforma politiken, men om han upptäckte ett illa underbyggt resonemang kunde han i andra stunden desavouera dem inför andra.
Den lynniga stilen skapade en viss ängslig nervositet omkring statsministern. Det gällde att veta på vilket humör han var.”

Ja, i samband med diskussionerna kring Margaret Thatcher som uppstått i samband med den aktuella filmen om henne känner man ju igen resonemangen…

MEN
Jag har just, vilket kommer att framgå på bloggen inom kort varför, 
LÄST OM denna bok.
Där finns ett kapitel om Gustav Vasa och här finner jag ännu större likheter:
”Gustav Vasas uppträdande i vardagslag har skildrats av några samtida vittnen, främst av Per Brahe den äldre. Denna skildring har tillkommit på 1580-talet och är panegyriskt hållen, men ger en del konkreta upplysningar. Man får emellertid akta sig för att generalisera det porträtt som denna och övriga memoarer ger. De är inget annat än subjektiva glimtar tillrättalagda i minnet. Men en sak visar de till full evidens: Gustav Vasas ovanliga sällskapstalanger. När han var  obekymrad och oförtörnad var han en ljuvlig, lustig och lättsinnig herre till att umgås både med snack och tal, vittnar Per Brahe. Från annat håll hör man att konungens gästabud var så lustiga, både med spel och sång, att somliga for många mil för att få vara med. På dessa fester dominerade konungen, en vacker karl, som hade egenskapen att kläderna alltid stod honom väl 
”Musicam hade konungen stor lust till att höra, både mänskliga stämmor och igenom goda och lustiga intrumenter;…”
”En kolerisk sanguineus med en lustig complexion av naturen,”
har Per Brahe sagt om sin kungliga släkting.”
Det verkar ju även stämma bra på vår sentida Göran Persson

Roomservice

Publicerat av
Svara
Berättelser från östra Europa
1972-2009 njöt den gamle och jag av RS krönikor i SvD.
Efter murens fall har han ju också blivit skönlitterär författare.
Denna essäsamling kom 1996 och vi höll med Mikael Löfgren, DN som skrev:

” Köp den, stjäl den, låna den.
 Läs den!
Eller spara den åtminstone till barnbarnen,
de kommer att behöva den som vi behöver Dagerman”

De gångna veckorna där vår vapentillverkning och försäljning varit föremål för ”drevet” – även om vår anarkistiska journalistkår haft litet svårt med att det var sossarna som började 2005 – ALLT kan ju inte bli Alliansens fel… – så kändes det naturligt när denna bok plötsligt dök upp under mitt sorterande att läsa om dessa essäer med interiörer från kalla kriget i Östeuropa  1946-1990!
Jag var bara  13 år när jag 1948 förbryllades av min far som blev så tagen av nyheten om Masaryks död. Jag har ju bloggat om när jag 21-årig förstod att ett tredje världskrig kunde bryta ut när som helst!

Igår läste jag den här ledaren i SvD = det är inte bara jag som reagerar ….
 
”Eller spara den åtminstone till barnbarnen”
Ska ske!

Jag vet besked för  jag var med

Långt senare läste jag Saul Bellows Professorns december.
En av de böcker jag har på 100-listan…

Pinsamt intermezzo

Publicerat av
Svara

Hela veckan har gått i avkopplingens tecken. När jag var uppe på vinden för att hämta ner adventspyntet snubblade jag över en gammal deckare:  
Pinsamt intermezzo  på Bellonaklubben av Dorothy Sayers.
The Unpleasantness at the Bellona Club is a 1928 novel by Dorothy L. Sayers, her fourth featuring Lord Peter Wimsey.
Inspirerad av min omläsning av Gaudy Night  avverkade jag snabbt även denna.

Den är nummer 98 i Delfinserien , (Inga dåliga grejor!), gavs ut på svenska 1963 och kostade 4.50

Hade jag inte redan haft boken, skulle jag föredragit att läsa den på engelska – översättningen är litet ”förnumstig”. Nu så här 45 år senare lägger jag ju märke till helt andra ting t.ex.

Written after Sayers’ marriage to World War I veteran Oswald Arthur ”Mac” Fleming, the book explores the effect the ”Great War” had on its veterans. The book opens on Remembrance Day, a momentous occasion in a country where every adult had lost someone in the war. General Fentiman’s shell-shocked grandson George tells Lord Peter:
“Oh rotten as usual. Tummy all wrong and no money. What’s the damn good of it, Wimsey? A man goes and fights for his country, gets his inside gassed out, and loses his job, and all they give him is the privilege of marching past the Cenotaph once a year and paying four shillings in the pound income-tax.”

Som alltid är DS´ stil mästerlig, underfundig och elegant. Det är inte bara Volvos värde som varar…

Bokbörsen!

Publicerat av
Svara
Jag har ju vid upprepade tillfällen beättat om vårt väldiga förråd av ärvda böcker och mina strävanden att läsa åtminstone dem jag ”borde”. Sedan kan jag ju inte låta bli att köpa nya. Det har ju genom bokus och adlibris blivit lätt som en plätt – och BILLIGT.
Nu när jag kommit igång med att OMLÄSA böcker, det gapar tomt i bokhyllan (vem har jag skänkt den boken till),  den visar sig vara utgången på förlaget, har jag lärt mig att anlita Bokbörsen 
Det är särskilt trevligt att skicka efter böcker från privatpersoner. Brevet ovan kom med en bok om kostade 29 kr – betydligt mindre än portot…

Gaudy Night

Publicerat av
Svara
Nu har jag läst ut Gaudy Night. 

Förra gången jag läste den var för minst femtio år sedan, då på svenska, = ”Kamratfesten”. 
När jag nu läser mitt i Oxford inköpta exemplar på engelska är det som en helt ny berättelse:

Hela boken med företal och post-script på 564 sidor, ett nytryck från 2003, inleds med en presentation av författaren Dorothy  L.Sayers.:

The greatest detective novelist of the golden age was born in Oxford in 1893. She was one of the first women to be awarded a degree by Oxford University and she was a copywriter in an advertising agency from 1922 to 1929. Her aristocratic detective Lord Peter Wimsey became one of the world´s most popular fictional heroes.

Gaudy Night gavs ut 1935. The ”Sleuth” Lord Peater Death Bredon Wimsey, D.S.O. säges vara född 1890, utbildad vid Eton och Balliol College i Oxford där han fick1st class honours, Sch.of Mod. Hist. 1912. Tjänstgjorde i Första världskriget  1914/18.

Boken inleds med ett citat av John Donne:

The University is a Paradise, Rivers of Knowledge are there, Arts and Sciences flow from thence. Counsell Tables are Horti conclusi, (as it is said in the Canticles) Gardens that are walled in, and they are Fontes signati, Wells that are sealed up;  bottomless depths of unsearchable Counsels there.

Vart och ett av de 23 kapitlen börjar med citat ur den engelska litteraturen, företrädesvis från 1500-talet.
Det är sammantaget 11 författare som citeras, varav följande flera gånger: 

 Robert Burton 5
Michael Drayton 3
Sir Philip Sidney 3
William Shakespeare 3
Edmund Spencer 2 
Francis Bacon 2

Harriet Vane, DS alter ego, övertalas av en gammal studiekamrat att hörsamma en kallelse till ”reunion”:
”Gaudy” derives from the Latin gaudium and Old French gaudie, meaning ”merry-making” or ”enjoyment”. A college gaudy is a meeting for former members. The phrase ”gaudy night” is taken from Shakespeare’s Antony & Cleopatra.

Anledningen till att hon tvekat är att hon tidigare (som skildrats i boken  ”Strong poison”) varit anklagad för mord på sin f.d. älskare,  men tack vare Peter Wimseys ingripande blivit frikänd, dock i efterhand  blivit ”notorious”.
Hon  blir emellertid glatt överraskad över det varma mottagandet från ”the dons” och känner sig hemma på sitt gamla college.
En kort tid därefter blir hon kontaktad av The Warden som vill ha hennes hjälp att utreda en härva med anonyma brev och mystiska nattliga händelser.  Hon återvänder till college, stannar några månader under täckmantel att forska om  Sheridan Le Fanu :s författarskap

 Sheridan Le Fanu

Så småningom måste man ta hjälp av Lord Peter Wimsey, som ju också legat vid Oxford, : Balliol College.

Själva deckargåtan är inte särskilt märkvärdig. Det är skildringen av collegelivet, samspelet mellan de kvinnliga forskarna, relationen till ” the Scouts” (= uppassarna) som är intressant och spännande.

Oxfordlivet verkar väldigt oförändrat sedan 1935!

Samtidigt finns det mycket intressanta kommentarer om världshändelserna skrivet 1935, om Hitler t.ex.
Lord Peter är uppenbarlig en hemlig diplomat som far runt i Europa på diverse politiska konferenser…

Boken kommer vid hemkomsten från Termin 1 att överräckas till vår ”Freshie”

Brighton rock

Publicerat av
2
Ja, så har det hänt igen:

Nu när jag kommit igång med läsandet , är det alls inte de böcker jag omsorgsfullt PLANERAT läsa som jag lyckas ta del av.

Karin Nilsson längst ner till höger
(Obs frisyren – typiskt fyrtiotal…)

Det bedrövliga augustivädret har inneburit att jag börjat försöka bringa reda i mina bok- och tidningshögar, som samlat sig i sängkammaren. Med Utøja-händelserna i färskt minne blir jag, när Graham Greenes Brighton Rock plötsligt dyker upp,  inspirerad att LÄSA OM den.

Jag måste ha varit ca 14-15 år när jag läste den, en av de första på engelska. Utöver vår ordinarie lärare i engelska, tillika klassföreståndare, Karin Nilsson, hade vi en ”extralärare”. Han var engelsman, hette Hewitt. Hans uppgift var att lära ut konversation och förståelse, samt orientera oss i engelsk litteratur. Böcker han talade sig varm för minns jag var The Good Compnions av J.B. Priestly och således Brighton Rock av Graham Greene. Den senare kanske till och med ingick i kursen, i varje fall köpte jag ett exemplar och har haft ett minne av att jag läste den

Det jag minns är ju huvudpersonen Pinkie som en psykopat (därav jämförelsen med Anders B-B). Jag mindes också att jag trots lärarnas entusiasm inte tyckte den var särskilt bra .
När jag nu läser om den börjar jag tveka om jag faktiskt läste den ”på riktigt”.  För det första är det ganska svår engelska för en nybörjare. Så t.ex fattade jag inte att Brighton Rock är en sötsak!

För en luttrad 76-åring är däremot boken BRA!
 

Utgivningsåret är 1938. Det skildras en strid om herravälde i den undre världen, där den 17-årige Pinkie tagit makten över sitt gäng efter att deras ledare Kite, dödats av en konkurrerande liga. För att sätta sig i respekt tar han initiativet till ett gengäldande mord. Vi får följa hans tankar och känslor av omnipotens, men även stigande frustration när han märker att det finns personer som sitter på avslöjande iakttagelser som kan kullkasta det resultat som polisutredningen kommit fram till; att mannen ”Fred”, dött av ”naturliga orsaker”.


Graham Greeen beskriver i detalj det myllrande nöjeslivet på pirarna i Brighton, vädret och Pinkies reaktioner, hans totala brist på empati. Hans självbild är att han är smart med full koll, men blir mer och mer desperat när han märker att händelserna inte går hans väg. I sin frustration och egocentricitet felbedömer han sina gängkompisars handlanden och uttalanden och blir livsfarlig även för dem.

Så småningom glider handlingen mer och mer  i bakgrunden, och det blir istället en diskussion om MORAL och Rättfärdighet. Både Pinkie, och den unga flicka Rose han känt sig tvungen att gifta sig med (en jurudisk nöt!) för att eliminera faran från hennes vittnesmå har vuxit upp i ett fattigt område med katolsk tro.
Det finns också en litet tvivelaktig kvinna som dricker och röker för mycket och troligen är litet lätt på foten, som dock är RÄTTskaffens och har kommit på att här finns något som inte stämmer, och  utrustad med civilkurage bestämmer sig för att gå till botten för att vaska sanningen.
Jag tycker denna konversation mellan henne och Rose beskriver pudelns kärna:

”I know one thing you don´t. I know the differenc between Right and Wrong. They didn´t teach you that at school”
Rose didnt answer; the woman was quite right; the two words meant nothing to her. Their taste was extinguished by stronger foods-Good and Evil. The woman could tell her nothing she didn´t know about these- she knew by tests as clear as mathematics that Pinkie was evil- what did it matter in that case wheather he was right or wrong?

Inget att sätta i händerna på 14-åringar!
MEN
Som ledtrådar till inte bara Anders B-B handlande, utan även till vad som hände i Croydon är den intressant.

OCH
De sista  trettio sidorna är magnifika!

Verkställning

Publicerat av
4

Jag lade ju  i början av juni upp en PLAN för sommarläsningen. Sedan har jag i en månad varit sysselsatt med Sommarfesten. De sista gästerna åkte hem den 6/7 – och sedan har jag endast tyat med en Statsminister – som ju inte ens var omnämnd i PLANEN.

MEN
Nu har jag i alla fall omläst en bok, nämligen När vi red efter räv av Siegfried Sassoon.
  (Den gula i mitten)
Ja, EGENTLIGEN INTE…

Vi tar det från början:

Som jag tidigare berättat bl.a. i avsnittet Bokhandelsmedhjälpare:

Bokhandelsmedhjälpare var en fin yrkeskår som det skrevs böcker om.
En fin företrädare var min ingifte morbror Rulle.
Han hette egentligen Oscar Rudolf – född som han var 1902 den 11 oktober!
Eftersom han och min moster Elsa inte hade egna barn fick jag vid hennes död 1980 (Rulle dog redan 1977) ärva hans vidlyftiga bibliotek – som jag fortfarande sliter med att sortera!

MEN
Innan jag deponerade de flesta  på vinden försökte jag sortera fram böcker av intresse. Det fanns bl.a. böcker med personlig dedikation av ex. Harry Martinson och liknande. Sedan visste jag av erfarenhet att böcker ur Albatrosserien ofta var BRA.
Under 80-talet blev det föga läst. Då gällde under fritiden huvudsakligen orientering i när och fjärran. Efter väl förrättat värv var man trött, och vilade mest.
Av någon anledning, kanske för det beledsagades av ett sirligt  formulerat gåvobrev från förlaget, började jag dock läsa  När vi red efter räv av Siegfried Sassoon.
  OCH

Blev totalt fängslad. Hans beskrivning av den kittlande förväntan i höstlig , dimmig kyla som samlingen inför en jaktdag innebar kände jag igen: precis så är det för oss orienterare! Vi är också ute i ur och skur och ”jagar” efter något – Tankens skärpa under kroppslig möda – Det är viktigt att prestera BRA, men inte LIVsviktigt…
 Även om man misslyckas har man fått ”en sil” av natur, motion och frisk luft – och den trevliga eftersitsen då äventyret diskuteras med likasinnade.

SÅ
Jag berättade att denna Sassons bok var en av åtminstonee de 20 bästa jag någonsin läst 
Någon gång på 90-talet fick jag så den här boken i gåva:

 Således denna gång på originalspråket

Historien upprepar sig: ANDRA gången jag läser en bok jag tyckt om är den ännu bättre.  Det är inte bara det att han skriver en ypperlig engelska, berättelsen om hästinköp, förberedelser, sportutövandet (inte bara foxhunting utan även cricket) beskrivs i detalj med en myckenhet fackuttryck som jag dåligt förstår, men som speglar hans totala uppgående i dessa sina intressen.
 Han skriver den här boken 1928, och nämner själv hur han förbluffas av 
hur annorlunda världen ter sig sedan han i AUGUSTI 1914,  två dagar innan krigsutbrottet, tog värvning.
Anledningen till att jag läste om denna bok JUST nu, är att den ju ingår i mitt projekt att avläsa tidsandan 1900-1914 
OCH 
Nu är det de två sista kapitlen:
Part NINE: In the Army ss 229 – 252 och
Part TEN At the front  ss  253 – 289 

som jag egentligen inte hade något minne av efter första genomläsningen, som denna gång ger den största behållningen! Han beskriver hur den ungdomliga äventyrslystnaden sakta övergår i förfäran allteftersom flera av hans kära jaktkamrater dödas. Samma stilistiska pregnans som han använder för att skildra sitt sportutövande kommer nu till användning för att skildra den triviala men fasanfulla meningslösheten ”in the trenches ”.
OCH
ger en ny dimension till Ture Nermans dikt!
Internet fanns ju inte så jag kunde ju inte heller på samma sätt kolla ”hur det gick se´n”:
At Craiglockhart, Sassoon met Wilfred Owen, a fellow poet who would eventually exceed him in fame. It was thanks to Sassoon that Owen persevered in his ambition to write better poetry. A manuscript copy of Owen’s Anthem for Doomed Youth containing Sassoon’s handwritten amendments survives as testimony to the extent of his influence and is currently on display at London’s Imperial War Museum. To all intents and purposes, Sassoon became to Owen ”Keats and Christ and Elijah”; surviving documents demonstrate clearly the depth of Owen’s love and admiration for him. Both men returned to active service in France, but Owen was killed in 1918.