Kategoriarkiv: Omläsning

Das Lesen XXXV

Publicerat av
5

I mitt rotande bland olästa böcker hittade jag häromveckan den här.

Det är en postumt utgiven  essäsamling.

Redan andra kapitlet heter ”Hur ”Röde Orm kom till”

Jag började fundera: Det är drygt 65 år sedan jag läste den! 

VARFÖR

Jag beslöt att läsa om den – innan den får gå ett varv bland barnbarnen

i deras invigning i SVENSK KANON!

 

Jag har nu läst ut del I

OCH

Liksom när det gällde Kiplings Djungelbok var det en svindlande ljuvlig återbekantskap!

Nu läser jag den ju inte som en ”indianbok” utan njuter i fulla drag av formuleringar somt.ex:

Ur hur jul dracks hos Harald Blåtand :

Biskopen läste nu en bön som kung Harald bad honom göra kort, och därpå druckes tre skålar: till Kristi ära, för kung Haralds lycka och för solens återkomst. Även de okristna drucko skålen för Kristus, emedan det var första skålen och de törstade efter öl; men somliga av dem gjorde hammartecknet över kannan och mumlade Thors namn innan de drucko. När skålen dracks för kung Haralds lycka fick kung Sven öl i vrångstrupen och hostade, så att Styrbjörn frågade om den klunken var honom för stark.

 Det blir ju  så småningom slagsmål där Orm och Toke skadas  och behöver sängliggandes vård. De fördriver tiden med kväden:

Toke:

 Välkommen blir mig den dag

då jag från skeppsdäck ser

trana och gås och stork

styra mot norr sin kosa.

 Orm svarar:

 Tig med tranor; ty jag

har innan dess gått ner

dit, där mullvad och sork

 kallt på den döde nosa. 

 MEN

 de klarade sig ju!

Nu ger jag mig i kast med del II! 

Nya tag

Publicerat av
2

Den 4de juni 2011 postulerade jag att jag den 15/9  s.å. skulle ha läst färdigt dessa tolv böcker.

20 maj i år kunde jag konstatera:

NU

 är det bara Strändernas svall och Frøken Smilla kvar!

Peter Høegs återkomst med en fullträff 

Effekten av Susan  

inspirerar mig nu att

ÄNTLIGEN

först färdigläsa

(eg helt och hållet omläsa)

Fröken Smillan

 Följ den spännande fortsättningen!

Das Lesen: Gammalt och nytt

Publicerat av
3

ELLER

Les extrèmes se touchent!

Jag har nu, vecka 8, läst två böcker:

 Maigret et sa mort

Som omnämnts har jag startat på ett rearrangemang av mitt bibliotek ,

då ju diverse gamla trasiga pocketböcker från 50-60-talet uppenbarar sig.

SAMTIDIGT

läser jag i min iPad

Jag gick från ungdomslitteraturen och veckotidningsnovellerna över till masskonsumtion av Trenter, Maria Lang , Christie och Sayers

OCH

Kommissarie Maigret.

Jag läser på Google att

Georges Simenon

mellan 1930-1972 gav ut 75 romaner med M.

 Maigret et son mort

är utgiven 1948 och är översatt till svenska 1953  (året då jag tog studenten) av Gunnel Vallquist

Jag blir INTE besviken!

Kommissarie Maigrets Paris : Om Paris i Georges Simenons romaner

av Anita Limare Hjelte kom ut 2014

”Den berömde kommissarie Maigret, en ­polis fjärran från dagens fysiskt utlevande kollegor. Maigret var psykologins mästare, problemlösaren mer intresserad av människan i mördaren, bedragaren eller tjuven än i brottslingen. Han föredrog bussen framför bilen, taxin framför piketen. Hans vapen var ordet, lyssnandet, intuitionen. Maigrets miljö utgjordes av Paris dimmiga kajer, förfallna industrikvarter, barer och vindoftande hak i lindrig belysning, bistroer med stampublik, nattklubbar med gäster som uppskattade natten mer än dagen. Hans värld genom ett oändligt antal böcker var de centrala delarna av Paris. Där puffade han på sin pipa, tog promenader med sin kloka hustru, svepte ett otal glas* vitt eller rött vin, spisade genuin husmanskost, piggade upp sig med ett eller annat glas calvados eller några stop öl. Denne franske polis stod mer på den svages sida än på den starkes, han kallsvettades av obehag inför egenkära aristokrater, snorkiga åklagare och domare, liksom inför förslagna och bestickliga advokater. Han rörde sig hemvant i missbrukarnas och de prostituerades värld. Han skuggade små och stora ­bedragare. Han kände staden som sin egen ficka.”

Det blev sedermera tradition att jag vid Parisresor tog med mig en Maigret på franska, som jag  medelst lexikon under vistelsen i Paris lätt läste. De är de enda böcker jag lyckats läsa från pärm till pärm på Voltaires språk!

* En anekdot från Parisbesöktet 1974: 

Under slutet av 60-talet in på 70-talet hade Maigret  varit väldigt begiven på Calvados. För att fira  att vi för första gången sedan 1955 var UTAN BARN i Paris ,inköpte den gamle en flaska! Det var ju inget som var lättåtkomligt på Systemet på den tiden.

 Det var bara det att när han tog den första klunken tyckte han inte det var särskilt drickbart…

MEN

Det tyckte jag!

Under middagsvilan på hotellrummet, då den gamle sov,

låg jag och läste Maigret på franska, samtidigt som jag sippade på min Calvados!

Man har inte roligare än man gör sig…

÷

Så mycket annorlunda är det ju att läsa om Churchill på Ipad

Det gemensamma är att läsningen av båda går som en dans.

Jag har hunnit till sid 335/507  av Churchill del II 

Det är den 8 maj 1945!

Följ den spännande fortsättningen!

Lässtart

Publicerat av
1

Jag lyckades inte slå nytt rekorrd 2014

MEN

2015 har börjat bra

FÖRST UT blev

Denna köpte jag redan i december som e-bok.

Jag har ju tidigare redovist läsningen av WC:s egna Min ungdom  och Tankar och Äventyr  .

Bengt Liljegren beskriver nu i detalj plus och minus i Winstons härstamning, familj utbildning och karriär fram till 1939 i denna första del. Det är en underbar komplettering till

My early Life och Thoughts and Adventures

 som jag nu således skickat efter på Bokbörsen

 (till en sammanlagd kostnad inkl porto  av  100 kr!)

÷

Nu ska jag läsa om dem för att sedan sprida ut dem bland barnbarnen

OCH

 kommer sedan att gå vidare  med Bengt Lindegren del 2 1939-1965

Min första loppmarknad

Publicerat av
Svara

 Under mitt ständiga sorterande av gamla bokhögar dök plötsligt den här boken upp

 Den kostade 50 öre

Tryckår 1934

Boken publicerades ffg 1933

På Bokbörsen betingar en likadan, visserligen ”i gott skick”:275 kr!

 

Tidens Förlag. 1934. 343 s. Häftad. 19,5x13cm. Gott skick. Gulnad/sobelyst på rygg. Lite slitage på rygg uppe och nere så bakre pärmblad samt främre släppt lite från rygg, annars okej. Begreppet ”Jantelag” myntas

Frånsett pärmen är mitt exemplar intakt

Det är intressant hur ett föremål kan vara så intensivt laddat med  tidshistoria

 Det var 1953. Jag var 17 år och gick sista terminen i gymnasiet, slutspurten inför studentexamen. Fram tills nu hade det ”stora livet”, den internationella politiken varit helt präglad av efterverkningarna av andra världskriget:  ”kalla kriget”,   Koreakriget ,you name it… Genom tilltagande möjligheter med rapportering via radio fanns det ju också ökade möjligheter att ta del av eländes, elände från alla hörn i världen.

 

Så inträffar,  natten mellan den 31 januari och 1 februari 1953

 vad som har kallats Stormfloden i Nordsjön


 Stormfloden i Nordsjön 1953 orsakade den svåraste stormflodskatastrofen i Nordsjön under 1900-talet. Stormfloden inträffade natten mellan den 31 januari och 1 februari 1953 och drabbade stora delar av kusten i framförallt Nederländerna och Storbritannien och till viss del även i Belgien. Även Nordsjökusterna i Tyskland och Danmark berördes av ovädret.

I Holland brast fördämningarna och stora delar av landet stod under vatten.

SE video

ÄNTLIGEN!

Till skillnad från atombomber, grundandet av Öst-Tyskland, maktövertagande i Tjeckoslovakien fanns här en ”gripbar”katastrof utan politiska komplikationer.

Hela Sverige engagerades i den s.ka. Hollandshjälpen

(som blev upphovet till Radiohjälpen)

Troligtvis var det så att bl.a. alla Sveriges läroverk uppmanades att lokalt arrangera välgörenhetstillställningar enligt ovan för att insamla medel. Vår avgångsklass hade, enligt tradition, vid julavslutningen 1952  haft en mycket lyckad spexunderhållning för lärare och elever. Vi upprepade den nu för allmänheten. I en fullsatt aula väckte den stort bifall.Några veckor senare, en lördag, anordnades, för första gång, en ”loppmarknad” – eleverna hetsade föräldrarna att skänka föremål som såldes.

OCH

Det var där som jag fann och inköpte boken för 50 öre.

Jag hade aldrig hört talas om Aksel Sandemose

MEN

Minns hur överraskad jag var över att den var så BRA! 

Nu ska jag ta och läsa om den…

ДАМА С СОБАЧКОЙ

Publicerat av
Svara

ДАМА С СОБАЧКОЙ

 I. 

 Г ОВОРИЛИ,

ЧТО на набережной появилось новое лицо: дама с собачкой. Дмитрий Дмитрич Гуров, прожив- ший в Ялте уже две недели и привыкший тут, тоже стал интересоваться новыми лицами. Сидя в павильоне у Верне, он видел, как по набережной прошла молодая дама, невысокого роста блондинка, в берете; за нею бежал белый шпиц. 

ELLER 

DAMEN med HUNDEN

  Första gången jag blev varse denna novell var när den 1961 uppenbarade sig som underlag

 för  en film som vann Guldpalmen i Cannes.

Det var den andra sovjetiska filmen, utan politiskt innehåll, som plötsligt  visade sig på världsscenen. 

Den första var 1957 Don Quijote

När boken nu dök upp på Bokbörsen fick jag lust att läsa om den.

Den är överraskande kort , endast trettio sidor.         Ett mästerverk! 

I den här utgåvan är den publicerad tillsammans med DUELLEN, 160 sidor kortroman, som också uppvisar Tjechovs mästerliga förmåga att skildra  naturens skiftningar. och mänsklig interaktion.

Detta är den 40de boken jag läst i år.

Målet var ju 48 (12×4) – åtminstone fler än i fjor (=37)

Spänningen stiger!

Spionen måste dö

Publicerat av
Svara

De senaste tre veckorna har, som alltid i maj/juni ,varit hektiska. Åtminstone en tredjedel

av allt jag upplevt har ännu inte fått plats på bloggen, ej heller sommarens blixtinvasion.

Allt medan jag  sorterar gamla deckare,

publicerar John le Carré sin senaste bok ”A delicate matter” 

Utdrag ur recensioner

”In the Times, Marcel Berlins called it ”beautifully sad; the novel is the most satisfying, subtle and compelling of his recent oeuvre”. The Independent’s Ian Thomson praised it as a page-turner – the work of ”a writer of towering gifts”, whose thrillers show up ”much of what passes for literary fiction [as] mere creative writing”. Allan Massie in the Scotsman agreed, calling it ”the best novel Le Carré has written for some time” and its author ”far more serious in his themes than the majority of those who write so-called literary fiction”. 

JUST DÅ

dök den här boken upp ur gömmorna!

Det är hans allra första, utgiven 1961, publicerad på svenska samma år!

VARFÖR

jag beslöt mig för en OMLÄSNING!

Min första kontakt med John le Carré var genom FILMEN The spy Who came in from the cold med Richard Burton.Efter att ha sett denna fantastiska film läste vi boken, och sedan alla Carrés böcker fram till och med Ryska huset. Den kom ut 1989. (Efter  Gorbatjovs tillträde och  Die Wende var ju stoffet inte lika intressant)

Det är förtjusande att läs om Spionen måste dö! 

Den presenterar redan på första sidan

 George Smiley:

”—

Någon gång på tjugotalet när Smiley hade gått ut sin föga imponerande skola och blinkande lufsat in i sitt föga imponerande Oxford-colleges skumma klostergångar hade han drömt om docentstipendier och ett liv ägnat åt de litterära gåtorna i sextonhundratalets Tyskland. Men hans egen lärare, som kände Smiley bättre ledde honom klokt bort från de hedersbetygelser som otvivelaktigt skulle tillfallit honom. En vacker julimorgon 1928 hade en förbryllad och ganska skär Smiley  suttit framför en undersökningsnämnd från Utrikeskommittén för akademisk forskning, en organisation som han egendomligt nog aldrig hade hört talas om.”

George Smiley är ju nu åter en kändis via Tomas Alfredssons film Tinker,Taylor, Soldier, Spy;

Det som är förtjusande är att George Smiley och John le Carrés stil var sig lika redan från början!

 

 

Hadsji Murat

Publicerat av
2

På mitt ”nattduksbord” :

som jag redan för ”en femtan år sedan” har måst utöka med en Billy, ligger sedan åtskilliga år

ANNA KARENINA.

När jag nu strävar med mina fyra aprilböcker, där två är på 4-500 faktaspäckade sidor

blev jag inspirerad att FÖRST utöva omläsning av :

När jag nu har fått litet läsro och fortsätter på sid 73/182  finner jag att boken sista veckan ökat i aktualitet genom:

1.Bostonbomberna. Bokens händelser tilldrar sig 1851,men handlar om samma motsättningar som idag återfinnes i Kaukasus.

2. Omar episoden 

Detta är den första bok jag för egna förtjänta pengar inköpt!

Det bör ha varit i december 1950. Genom min ingifta morbror Rulle fick jag ett vikariat som yngste medarbetare i Killbergs bokhandel för att framför allt på barnavdelningen sälja och slå in julklappsböcker.

(Jag fick särskild utbildning i denna konst – det gällde inte bara att göra snygga paket – det var viktigt att det inte gick åt för mycket dyrt julpapper också )

Det var bråda dagar. Efter stängning kl 18.00 skulle vi ju stämma av kassan, städa upp och ställa i ordning bokutbudet för nästa dags anstormning. Julafton var vanlig arbetsdag och det tog extra lång tid att avsluta arbetet eftersom det ju följde två helgdagar. Vi vikarier avslutade vår anställning och fick vår lön!

DÅ

slog jag på stort och gav mig själv i julklapp Tolstojs bok à  2.65.

 Klicka för läsmöjlighet

Sedan minns jag att jag i mellandagarna läste den

SAMTIDIGT

som jag för första gången tillverkade hemlagad kola!

Varje gång jag sedan sett den i bokhyllan har lukten och smaken av denna kola,

som var synnerligen god och lagom seg, vattnat min mun.

Däremot minns jag inget av handlingen! 

Den startar 1851, behandlar händelser under det s.k.Kaukasiska kriget där ju  Leo Tolstoj själv deltog.

 Ur Wikipeda:

Då han var 16 år gammal, 1844, började han studera juridik och orientaliska språk på Kazanuniversitetet, men han avbröt studierna 1847 och återvände till familjegodset. Därefter tillbringade han mycket tid i Moskva och Sankt Petersburg. Omkring 1851 hade han dragit på sig stora spelskulder och åkte till Kaukasus med sin bror och anslöt sig till den kejserliga ryska armén. Det var vid denna tid som han började att skriva. 

Hans förvandling från en utsvävande och privilegierad socitetsförfattare till den andliga icke-våldsanarkisten, som han blev i senare delen av sitt liv, berodde dels på hans arméerfarenheter och dels på två resor runt om i Europa 1857 och 1860–61. Andra som gick samma väg var Aleksandr Herzen, Michail Bakunin och Peter Kropotkin. Under ett besök i Paris 1857 bevittnade Tolstoj en offentlig avrättning, en traumatisk upplevelse som skulle komma att påverka honom genom hela livet. I ett brev till vännen Vasilij Botkin skrev han ”Sanningen är den att Staten är en konspiration, skapad inte bara för att utnyttja, utan först och främst korrumpera sina medborgare … Hädanefter ska jag aldrig tjäna något styre någonstans.

Mikhail Semjonovich Vorontsov

Hadsji Murat  är hans sista roman  utgiven 1912. Se länk för handlingen.

Denna kortroman på 182 sidor uppvisar hela Tolstojs mästerskap:

 –  genom sina naturskildringar

 –  skildring av krigets BÅDE fasor och men också för unga uttråkade adelsmän män inledningsvis  stimulerande utmaningar.

 –  På ss 105 – 122  finns ett synnerligen elakt porträtt av tsar Nikolaj I  (delvis censurerat vid den första utgivningen!)

 – skildringen av ” bergsborna” och deras seder, klanstrider och hedersuppfattning   (se ovan)

Just när jag läste om Hadsji Murats ”överlöpning” till ryssarna var ”Omar”-debatten högaktuell i medierna. Därför fäste jag mig särskilt vid Tolstojs skildring av mötet mellan HM  och befälhavaren för den ryska garnisonen:

 ”Sedan han lyssnat till tolkens översättning, såg Vorontsov på Hadsji Murat, och naiben å sin sida såg Vorontsov rätt in i ansiktet.

De bägge männens blickar möttes, och de sade varandra mer än vad ord kunde uttrycka. Framför allt sade de något annat än tolkens ord. Utan ord sade de varandra rent ut hela sanningen. Av Vorontsovs blick framgick, av att han inte trodde ett enda ord av det som som Hadsji Murat sade, ty denne var fiende till allt ryskt och det skulle han alltid förbli. Nu hade han underkastat sig bara för att han inte hade något annat val. Hadsji Murat förstod bara alltför väl blickens stumma språjk, men gav likväl försäkringar om sin tillgivenhet. Hans blickar sade, att gubben borde tänka litet på döden och inte bara på krig och att han var en gammal räv, som det gällde att vara på sin vakt mot. Vorontsov kunde läsa naibens tankar, men sade honom ändå vad som han ansåg vara lämpligt med hänsyn till krigslyckan.”

 

Imam Shamil

Hadsjis främste rival

PS: Se dagsaktuell artikel i SvD

Det var inte Stalin som började…

Min första deckare!

Publicerat av
1

1974 när vår moder dog skiftade vi boet efter våra föräldrar. Som jag tidigare berättat innehöll det åtskilliga böcker. Ännu fler fanns i kvarlåtenskapen efter morbror Rulle, som efter moster Elsas död 1981 föll oss till del. Jag var ju då mitt uppe i livet med jobb, barn, fastighet och och trädgård. Det fanns inte tid för sortering, utan det mesta åkte osorterat upp på vinden.

NU

 Efter inträffat änkestånd har ju ”tiden” infunnit sig.

I samband med att jag i slutet av november  går upp och hämtar ner julsakerna

 tar jag också ner en låda av ”assorted books…”

OCH

Vad hittar jag väl där?

Min föräldrar läste på 40-talet flitigt deckare

MEN

De lånade dem i en privat inrättning på Kullagatan i Helsingborg som hette ”Boklådan”.

Lördagar vandrade vi ner till Sundstorget, köpte grönsaker, därefter kött hos Nils Andersson på hörnan, sedan hem via Kullagatan och Boklådan där vi bytte bok.

Dessa, mest deckare, ex Stieg Trenter – var ”olämpliga” så jag hänvisades till att speja mig fram i bokhyllorna hemma.

Bl.a.hittade jag den här.

Det är således den första deckare jag läst – Jag kan väl ha varit ”en femtan år”

Jag minns den bestämt för jag blev totalt förbluffad när jag kom till upplösningen.

NU är den OMLÄST – årets tredje lästa.

Ur Wikipeda:

Christie var mycket produktiv och skrev totalt ett åttiotal kriminalromaner och noveller,  ofta två–tre per år. Trots att hon gillade att bryta traditionella mönster i sina deckare – hennes Dolken från Tunis är berömd för sitt överraskande slut – var hon mån om att alltid vara rättvis mot läsaren så att all information för att lösa gåtan finns tillgänglig innan förklaringen ges.

AC utgav sin första deckare 1920, En dos stryknin,  där Hercule Poirot är med redan från början. Hon provar en del andra genres

MEN

 Efter denna andra bok med Hercule Poirot 1926, övergår hon huvudsakligen till att skriva deckare.

Av de åttio deckare som AC tydligen skrivit har jag nog läst hälften…

Jag kan inte erinra mig att jag någonsin läst OM någon förrän nu. På grund av att jag väl minns hur det gick – är jag nu väldigt uppmärksam på AC:sberättarteknik:

Jag blir väldigt imponerad av hennes skicklighet.