Vi har brist på ramar till alla de intressanta foton som vi finner under uppröjningen av våra sterbhus.
Därför bestämde vi oss för att slopa ovan visade alster i en sådan.
Döm om vår förvåning när det uppdagades att under denna oskyldiga (?) åsna befann sig:
Tecknaren kanske inte hade en så okomplicerad relation till sin fader after all?
På vår tid var Siste november en stor festdag i Lund.
Visserligen från början för att hedra Karl XII som ju tillbringade tiden från återkomsten från Bender till det han gav sig av på sin sista misslyckade kampanj till Norge i Lund.
Vi läser i Wikipeda:
Rügen togs av preussarna i november 1715, och då Stralsund inte längre kunde försvaras räddade sig Karl XII på en segeljakt över till Skåne, där han steg i land vid Trelleborg den 13 december 1715.
Karl XII upprättade nu sitt högkvarter i Lund, där han var närmast krigshändelserna. Det blev nu en helt annan fart på de svenska rustningarna, liksom också ett annat system i förvaltningen än förut. Rådsherrarna i Stockholm hade under de sista åren i sina skrivelser till kungen så ivrigt klagat över landets nöd och betonat fredsbehovet, att Karl XII misstänkte dem för klenmodighet och bristande nit. Han sköt dem nu helt åt sidan och överlämnade helt den närmaste ledningen av såväl inre som yttre politik åt den holstein-gottorpske ministern Georg Heinrich von Görtz. Denne var ett förträffligt verktyg när det gällde att genom diplomatiska knep söndra och försvaga fienderna samt att till det yttersta mobilisera rikets krafter för att nå en dräglig fredsuppgörelse. Utsikterna för detta var inte alltför dåliga, och om ansträngningarna lyckades hade de tunga offer som krävdes av folket kunnat gottgöras till fullo.
—–
Medan Karl XII lät diplomatin genom anbud och underhandlingar åt olika håll pröva möjligheten till separatfreder bedrev han sina rustningar med eftertryck. I januari 1716 samlade han trupper i Lund, troligen med avsikt att gå över isen till Själland, men en plötslig tövädersstorm förhindrade planens genomförande.
Så det fick bli Norge i stället…..
Sedan man efter att 1968-strömningarna tog överhanden nedlagt Studentkåren etc har ju Karl den XII-firandet ockuperats av nynazisterna.
Vi förberder oss i stället för ett stillsamt Iste adventsfirande.
Amaryllisens längd på dag 14 55 cm!
Julhandeln börjar allt tidigare!
Inte mej emot egentligen.
Mitt julfirande består numera mest av juleljus och julblommor.
Hos vår leverantör är kommersen i full gång.
Det var frestande att köpa cyklamen, men jag motstod. Jag har aldrig haft någon vidare lycka med mig med sådana.
Nu har jag min egen adventskalender.
Följandende påstås på Wikipeda:
Det var först efter andra världskriget som julkalendrar började tillverkas i de nordiska länderna.
FEL,FEL,FEL!:
Jag vet besked för jag var med!
Den första svenska adventskalendern gavs ut 1934 av Sveriges Flickors Scoutförbund.
Året innan hade deras ledare Henny Mörner fått en adventskalender till sina barn från tyska släktingar. Hon fick då idén att göra en svensk version som skulle säljas och inbringa pengar till det svenska flickscoutförbundet.
Först gick erbjudandet om att rita kalendern till Elsa Beskow som emellertid inte hade tid men föreslog Aina Stenberg MasOlle, en känd sagoboksillustratör och vykortsmålare. Beställaren och konstnären diskuterade kalenderns utseende: … större än den tyska, utan glitter, med tomtar …
Adventskalendern fick namnet Barnens adventskalender och trycktes första året i 10.000 exemplar. Den hade 24 luckor som barnen kunde öppna, en efter en, varje dag fram till julafton.
Motivet var familjen MasOlles gård Siljansnäs i Dalarna med ett antal tomtenissar utanför som utförde olika sysslor på gården.
Adventskalendrarna blev snabbt populära och varje år, ända fram till 1964, ritade Aina Stenberg MasOlle dem.
En av våra uppgifter var ju att sälja denna julkalender. Men långt innan jag blev gammal nog att bli blåvinge – hade jag min egen kalender – Vilken högtid att öppna den första luckan.
Sämst tyckte jag om söndagarna – då var det bara en adventsstake ….
24de luckan var inte särskilt upphetsande heller, alltid Maria med Jesusbarnet – men det gjorde ju inget – det var ju julafton!
Jag skriver
Vi startade i gryningen
och tänker att nu skall jag berätta om Hans Ostelius. *
Jag slår på Google:
Han omnämns dels som författare till diverse böcker som är till salu, men mest refereras på diverse bloggar, bland annat denna!, hur han inspirerat och roat gångna generationer –
– men om hans biografi –nihil
Typisk är denna bild med tillhörande länk.
Ja jag VET att det inte föreställer HO- läs länken!
NE HAR en upplysning, dock lakonisk:
Ostelius, Hans, 1904-94, författare, globetrotter och reseskildrare. O. blev främst känd för sina livfulla och starkt personliga kåserier och föredrag, bl.a. i radio på 1940-talet.
Det som tydligen etsat sig fast för TV- och bloggenerationerna är hans utnämnande av Eslöv till Sveriges tråkigaste stad.
”När jag växte upp hatade jag Hans Ostelius. Jag visste knappt vem han
var, men han hade gett min hemstad Eslöv epitetet ”Sveriges tråkigaste
stad”. Varje gång man berättade att man kom från Eslöv fick man
gliringar.
Jag förstod senare att Ostelius var resenär, en globetrotter. Resenär på
samma sätt som andra reseskildrare som Walt Whitman eller Bruce
Chatwin.
När jag nu kollar upp det, genom att leta upp en av hans många böcker på
ett antikvariat, visar det sig att uttalandet om Eslöv kom från ett TV-
program med Lasse Holmqvist. Holmqvist frågade Ostelius om han, som
rest så mycket, inte skulle vilja resa till månen? ”Aldrig”, svarade
Ostelius, ”på månen är tråkigheten på landsbygden så påfallande att till
och med Eslöv ligger i skuggan.”
Varje gång Hans Ostelius fick frågan om detta så svarade han ”Sa jag
verkligen Eslöv? Jag menade ju Landskrona.”
Den gamle berättar att han som premium i 3dje klass i realskolan erhöll Ostelius´bok Flyget vinner.
Det enda fotot på HO som jag hittar på GooglePå sin ålders höst bosatte han sig i NordvästSkåne och den gamle hade nöjet att träffa honom personligen. Han var en mycket vänlig och sympatisk person, tydligt och sonort talande en typisk Lundaskånska.
* Vi startade i gryningen =Så inledde ofta HO sina skildringar om sina vidsträckta resor som vi fascinerat lyssnade till på radion på 40-talet.
I fjor hade jag förberett detta inslag – på grund av stockning i nyhetsflödet kom det emellertid inte med (se november 2006) – men NU:
Höstlov 6 : Slutet The end
Sista dagen på lovet var Alla helgons dag .
För att fullborda kretsloppet tog vi vägen förbi Krematoriets i Helsingborg kyrkogård, där mina föräldrars aska är nedsänkt.
30 oktober 1930 hände sig att Carl ”Calle” Gustaf Huldt gifte sig med Eva Linnéa Landgren i Svenska kyrkan i Köpenhamn. Bröllopslunchen avåts på Wivel (som Wivex hette då)
Bröllopsresan anträddes till Berlin.
De hade mycket kul ihop, eller som det hette i Skåne på 30-40-talet ”kiff”
Fast det där med partyn var inte Calles grej..
Summary: The sixth and last day of the autumn vacation it was All Souls´ Day and we paid a visit to my parents grave.
Ett år har gått . Idag var det bara den gamle och jag som åkte till kyrkogården.
På väg till föräldrarnas grav fanns de nyligen avlidnas blomsterhyllningar utlagda. Ja uppfattar plötsligt att en – betydligt yngre – arbetskamrat till mig finns bland de nyss kremerade.
Sorgen efter personer man haft ett gott och tillitsfullt förhållande till är bitterljuv!
Av alla dessa ”dagar” är det bara en som vi firar, nämligen Kanelbullens.
Det har blivit liksom litet i stil med den kristna julen – som ju firas inte på den sannolika dagen för Kristi födelse utan för att man skulle kunna inkorporera hedniska riter – midvinterblotet – i den nya kulten:
Den 4de oktober var/är? dagen för Hälsningsgillet i Lund, en informations- och festtillställning för novischer
(Stammar från latinets novicium som betyder ”nykomling”. I detta sammanhang betyder det ”nyinskriven lundastudent)
– i samband med rektors välkomsttal.
Första gången var 1856, då under namnet Tegnérsfest, på årsdagen av Tegnérs inskrivning vid universitetet (4 oktober 1799). 1868 kombinerades firandet med välkomnande av novischer.
För oss erinrar dagen om vår första gemensamma svängom i dansens virvlar 1954!
Bilden ovan är från ett högtidligare sammanhang – Kårbalen 1955.
lockar med 4 kanelsnäckor för 10 kr:
Mina hembakade kanelbullar – som är MYCKET STÖRRE – kostar mindre än 1 kr/st!
Jag läser i bladet att Ingemar Johansson idag fyller 75 år.
Ingemar var nu framme vid sina drömmars mål och den 26 juni 1959 mötte han Floyd Patterson inför 30 000 åskådare på Yankee Stadium i New York och besegrade världsmästaren på K.O efter 2 minuter och tre sekunder in i tredje ronden. Sverige hade fått sin första och hittills enda världsmästare i tungvikt. Uppståndelsen i Sverige var enorm. När han kom hem till Göteborg efter matchen möttes han av 25 000 åskådare på Nya Ullevi som bara kom för att få se den nye världsmästaren i boxningens mytomspunna tungviktsklass.
Anders i SvD berättar om sina minnen från den natten, midsommarafton getingsommaren 1959.
Här är mina från midsommardagens morgon:
Eftersom det var helgdagsafton planerade åtskilliga att sitta uppe och följa radioutsändningen från Yankee Stadium i New York. Så icke jag. Jag arbetade som vikarierande underläkare på Kvinnokliniken i Örebro, och var jour på midsommardagen och valde att samla krafter genom att sova.
Jag bodde inackorderad hos en äldre dam – och hade vare sig tillgång till radio eller morgontidning. Kanske inte ens det kom ut någon tidning eftersom det var midsommardag!
Jag steg upp tidigt, klädde mig i min finaste sommarklänning och vandrade den korta biten över torget till sjukhuset.
Här är en bild från sommaren 1959, där jag har på mig bemälda klänning. Det är i trädgården i Degerfors. Från vänster den gamles morfar, far, den gamle som ung, jag, moster Anna och morbror Alex.
Närbild på klänningen:Jag spanade i de förbipasserandes ansikten och försökte tyda deras kroppsspråk.
På den tiden hoppade man inte på främlingar med frågor!
Min stora, tysta invärtes fråga: Hur gick det i MATCHEN!?
Alla gick tysta och sammanbitna, endast de på väg till jobb var uppe.
På grund av de dystra bistra minerna beslöt jag mig för att han – som väntat – hade blivit utslagen.
Väl framme ställde jag omedelbart frågan till mottagningssköterskan: Döm om min glädje och förvåning :
HAN VANN, Han Vann, han vann.
Men det var ju mina blivande mammor på förlossningen helt ointresserade av
– They were otherwise occupied…
Särskilt 1an och 4an kan rekommenderas även i vårt sekel…
Det är nog bara på den personliga hygienens område som dagens barn är ett föredöme!
heter gårdagens inlägg hos Lotten.
Det som diskuteras är klädsel.
Det är så svårt att beskriva varför jag skyndar mig att illustrera:
Här en bild utanför Zoo i København troligen 1947.
Det är grannfamiljerna Huldt och Lindhe som åkt hit på ett av de första besöken efter krigsslutet.
Vi är tidtypiskt klädda:
Herrarna i Stetsonhatt
Damerna i hatt, jumperset och pärlhalsband.
Jag har min mammas ulster från 30-talet (Obs textilransonering) och Vålådalsmössa.
Jan Lindhe i plusfours även kända som äppelknyckarbyxor och skolmössa – samt min lillasyster Mona i av min moder sydd outfit samt rutiga knästrumpor!
15 år senare, närmare bestämt 1961 på torpet sitter jag och moder min i ”städrockar”.
Jag ammade fortfarande den förstfödde och tyckte väl det var bekvämt att snabbt kunna duka fram.
Den här bilden är troligen tagen vid samma tillfälle. Notera särskilt skorna.
Förresten är det fullmåne:
Den här bilden från 1972 visar att det då inte var asfalterat vid vår vändplats!
Man skymtar vår älskade Déesse bakom Ericsons Volvo!
När kommunen så småningom gjorde detta lämnade de en knapp meter, troligen för att den tillhörde vår tomt.
Vi strävade sedan åtskilliga somrar med att i samband med bad plocka samman till stenläggning. Den måste varje år hållas ren från ogräs, som trots ivrig saltning, snabbt frodigt erövrar terräng igen….
Inte ens asfalten klarar sig i längden:
