Nja – inte riktigt – men nästintill.
Vi har GOD ventilation i huset. När det som sista dygnet blåser 25-30 sek.m, samtidigt som det är 8° varmt ute, FÖRSTÅR inte bergvärmesensorn att det behövs litet extra kalorier.
Nackdelen är att det inte går att elda i spisarna när det blåser storm från nordväst, utan att det RYKER IN.
Då är det rrarrt att ta fram det lilla elementet, inköpt av den gamle när han satt och frös på sitt studentrum i Lund 1952 och tittade på rrrrra harrrarr.
Vi fortsätter att via DVD återknyta bekantskap med vår ungdoms filmupplevelser.
Fruktans lön vann Guldpalmen i Cannes 1953.
Vi måste ha sett den senast 1955.
Vi har ofta berättat för våra söner inklusive den djefla mannen om den intensiva spänningsupplevelse den förmedlade.
Jag brukade berätta hur Yves Montand *, som ju dittills mest var känd som chanteur och moitié till Edith Piaf ,efter en särskilt nervpirrande passage, sittande på lastbilens fotsteg, sa´när han blev beskylld för att vara en kruka: Rädd!? Javisst är jag rädd. Jag är den ende som är tillräckligt intelligent för att vara tillräckligt rädd.
Detta detaljerade minne visar sig helt fel!
Nu vid omseendet framkommer att de första 30-40 minuterna ägnas en mycket långsam, omständlig, med moderna krav på autenticitet väl kulissartad, skildring av tillvaron i den sydamerikanska håla som ett antal vinddrivna, panka europeiska flyktingar dväljs i, utan hopp om framtiden.
En möjlighet att undslippa yppar sig då en oljekälla börjar brinna och ett antal ton nitroglycerin måste levereras dit genom djungeln på miserabla vägar.
Fyra män får chansen att ta risken – belöningen är 2000 dollar per skalle – biljetten till friheten.
OCH.
Om jag minns filmen som gastkramande är den ändå bättre nu!
När man är 50 år äldre har man en större inlevelse i HUR fasansfullt rädd man är i en sådan här situation!
Så visst gäller repliken ovan – men den yttrades INTE av YVES, inte sittande på fotsteget och inte just med den ordalydelsen.
Och – i efterhand ökar det förståelsen av äventyret att det är en så trist inledning.
Av kommentarerna, recensionerna av filmen på nätet av unga förstagångstittare, märker man att de inte har det perspektiv som vi hade redan 1955:
Europeerna i den sydamerikanska hålan är ju flyktingar undan WW2 – tala om posttraumatiskt syndrom!
Så betyget blir ****(*)
* Inte visste jag att Yves M var född i Toscana!
På den djefla mannens initiativ har vi nu blivit medlemmar i en filmklubb.
Nu skall vi via DVD se alla de gamla godingarna på nytt.
Vi startar med Johnny Guitar som var den allra första film som den gamle och jag såg tillsammans.
Sterling Hayden* som JG gillade vi, men knappast Joan Crawford som den manhaftiga Vienna. Här ses också Scott Brady som Dancin’ kid och Ernest Borgnine i sin vanliga bovbiroll!
Jag minns framför allt sången Johnny Guitar som den gamle fortfarande kan gnola. Den är tydligen komponerad av Peggy Lee som också sjunger.
Det första som slår mig vid återseendet är att man aldrig – som i Rosenkavaljeren – egentligt helt ut får höra sången/valsen utan man känner en oförlöst spänning.
Play the guitar play it again my Johnny
Maybe you’re cold but you’re so warm inside
I was always a fool for my Johnny
For the one they call Johnny Guitar
Play it again, Johnny guitar
What if you go what if you stay I love you
What if you’re cruel you can be kind I know
There was never a man like my Johnny
Like the one they call Johnny Guitar
There was never a man like my Johnny
Like the one they call Johnny guitar
Play it again Johnny Guitar
There was never a man like my Johnny
Like the one they call Johnny guitar
Play it again Johnny guitar
Jag upptäcker nu att som Western är den mycket speciell.
Vi blev något av experter, såg i stort sett alla kobojsare som gavs på biograferna i Lund 1955-60. Det var en avkoppling från tentamensläsningen – Vi bestämde varje kväll att vi INTE skulle gå på bio… Sedan när klockan närmade sig 21.00 SPRANG vi in till sta´n. Det befrämjade om inte annat konditionen.
Sedan fick vi barn och skaffade TV!
De filmer vi sedan sett på biograf kan räknas på handens fingrar!
* Sterling Hayden är lik den gamle i 20-årsåldern!Johnny Guitar var ett intressant återseende!
Vi sätter ***(*)
(for sentimental reasons)
Apropos strandad val:
2002 var Ida hos Farmor och Farfar Hon mailade hem den 21 juli (Sic) :
Tack för mail.Här i Skåne blåser det nu storm, det har regnat oavbrutet i 20 tim, hittills 61 mm.
Vi har inte varit ute på hela dagen, och det är omöjligt att springa.
Vi är inne och spelar dator, tittar på Tv, läser och lägger patiens. Jag har just lärt mig IDIOTEN.
Dagen efter inspekterades stranden:
En död säl hade flutit iland.
Bryggan Ida står på lämnade också in – nu har vi en ny fin.
Sigge på stranden 30/4 2007
Det här är en bild på min fars första butik.
Han öppnade den på Gasverksgatan i Helsingborg 1925.
Det året hade han tillsammans med alla andra utlänningar, på grunda inflationen och därmed följande arbetslöshet, blivit uppsagd från sin tjänst på Siemens und Halske i Berlin.
Enligt vad det har mig berättats funderade han på att emigrera till Amerika – men i väntan på uppehållstillstånd träffade han sin Eva-lill 1928 – och ångrade sig…
Good for me!
I onsdags visades på matinétid i SVT filmen från 1945 Brief Encounter med Celia Johnson och Trevor Howard.
Jag har bara sett den EN gång tidigare och det måste ha varit 1950, då jag var 15 år.
Det var precis att jag slank in för den var ju barnförbjuden.
Jag såg den på skoltid – den ingick i undervisningen i engelska.
Troligen var det Skolöverstyrelsen (eller vad det hette på den tiden)
som låg bakom. Någon central institution hade i varje fall förfärdigat häften med dialogen på engelska. Dessa häften köpte skolan in och vi fick dem i läxa.
Sedan travade hela skolan ner till biografen Scala och såg filmen en eftermiddag utan subtitles.
Inte visste jag att David Lean var regissör.
Jag frapperas nu av den underbara dialogen – och visst är det Noel Coward som står bakom den.
Rachmanninovs Pianokonsert nr 2 spelas i bakgrunden – och om jag minns att jag tyckte filmen var bra då är den helt underbar nu 58 år senare!
På den tiden kunde man göra film!
”Britains answer to Casablanca”
En så´n scenförändring!
Igår visade sig januari från sin bästa sida. Jag hörde i andanom Karin Juels röst sjungande Kai Gullmars:
På en byväg om våren
—-
På en byväg om våren är det lerigt och dant,
och det skvätter från bilar och skjutsar.
Men se solen den skiner ju så rasande grant,
och vägen är full utav pussar.
Där går jag med min flicka,
och glada vi blicka på spirande åkrar och gärden.
Medan vårkänslan bränner, jag verkligen känner, att jag har det skönast i världen.
På en byväg om våren är det lerigt och dant,
Karin Juel var min mammas favorit. Efter 12-slaget i radio var det ofta musik före nyheterna 12.30 Vi cyklade hem från skolan på middagsrasten 11.35-13.05 för att äta (ordet lunch hade inte slagit igenom i Skåne, och det var före skolmåltiderna!)
Mamma Eva hade radion på och ut strömmade Karins fylliga stämma.
NE: Karin Juel 1900-76, sångerska och författare. Som sångerska blev J. mycket folkkär, främst för sina tolkningar av Martin Kochs visor. Radion blev hennes särskilda forum. Hon skrev en rad underhållningsromaner, som gärna förenade sociala motiv med romantiserande drag.
Tusenskönorna prålade och bina vågade sig ut ur kupan i vårsolen!
Våren 1957 blev vi ”tvungna” att gifta oss eftersom vi blev med lägenhet.
Några pengar till bosättning fanns ju inte.
Vi satsade på att utrusta sängkammare, kök och BADRUM – det stora vardagsrummet med parkettgolv stod tomt den första tiden.
Detta att ha EGET badkar var en ljuvlig lyx. Vi köpte badskum, ryggborste mm och badade varmbad så det stod härliga till.
På grund av vår gemensamma tendens att lägga på hullet investerade vi även i en Stathmos, personvågarnas Rolls Royce!
Stathmos tillverkning av personvågar är tydligen numera nedlagd.
Vi har i 50 år dagligen vägt oss på denna kära trotjänare.
MEN
I höstas dukade han under för en av den gamles NOGGRANNA rengöringsaktioner, föll pladask och kunde ej förmås att ändra läge.
Nu har han ersatts av en digital plebej – som envisas med att visa 4 kg MER än sin föregångare….
Det var bättre förr!
Min mor Eva skulle ha fyllt 101 år idag.
På självaste julafton erinrades jag om henne tack vare Annika Bryns kommentar på Lottens julkalender:
En av de roligaste böckerna TE skrev var ”Jorden runt på åtta dagar” som han gjorde tillsammans med den fantastiska DN-tecknaren — (? Jag och namn!)
Jag tyckte mig minnas att det var Björn Berg och jag kollade för säkerhets skull på Google
…och vad hittar jag väl där!
Via en länk får jag reda på att Björn Berg är svärson till konstnärsparet Hugo och Esther Gehlin hos vilka min mor Eva var barnflicka.
Deras dotter Eva dog 2006
Hon gifte sig 1930 och fick ett porträtt målat av Hugo Gehlin i bröllopsgåva.
Dessförinnan hade han målat henne 1925 under rubriken Kallt. Bilden är från en påkostad
Där finns också ett porträtt av målarhustrun Esther
som Långvinkelsgatan hette då.
När jag var barn visades de gamla 20-30-talsfilmerna på matinéer på söndagar. Det kostade 60 öre. Det blev mest cowboyfilmer och Tarzan för ”riktiga” filmer var oftast barnförbjudna.
När nu Grand Hotel med Greta Garbo visades igår em på
SVT 1 passade jag på!
Det var intressant.
Särskilt imponerad blev jag av manus som bygger på Vicki Baums roman från 1929 Menschen im Hotel.
Den skildrar samma stämningar från Berlin före Hitler som jag minns från min fars berättelser och filmen Cabaret som ju i sin tur bygger på Christopher Isherwoods roman Goodbye to Berlin.
Garbo är mer till sin fördel i denna film än i Drottning Kristina