Mera grekiskt

Jag måste ju nu mera intensivt och målmedvetet sortera bland alla ”saker som är bra att ha” som ligger i korgar och lådor belamrande två skrivbord och en bänk.

I den första jag tar fram för sortering hittar jag den här planschen 34×24 cm:

På baksidan står:
Memories of mythology
Orestes killing Aegisthus the lover of his mother
Uppenbarligen inköpt i ”Athens – Plaka”

Jag har dock svårt att tro att den gamle och jag inköpt den under vårt enda besök i Grekland på 80-talet.
Snarare är det någon i sällskapet då min mor, mormor, moster och faster tillsammans var där någon gång kring 1970!

Observera handväskan!
Nu är det ju vår svärdotter Lotten som är greklandsresenär….

Runa:1

Jag har de senaste 4-5 åren haft en förhoppning att den gamle skulle bli färdig att berätta om sina öden och äventyr som idrottsman. Det blev bara femtio inlägg, som t.ex.

Nu, när det är aktuellt att i runor skildra hans framfart i bassängerna, har jag börjat rota i efterlämningarna och bl.a. hittat det här programmet från
Militära VM i simning i Monaco 3-8 september 1952.

Vi träffades ju inte förrän 1954, men han berättade ofta livfullt om sina upplevelser från denna resa. Nu när det är vardagsmat med resor till Thailand och Acapulco – you name it – är det nog svårt för yngre generationer att föreställa sig vilken värld som öppnade sig blott 7 år efter andra världskrigets slut.
Här är bilder ur fotoalbumet:

Senare i livet fick han andra fick han andra nöjen

1959:1

50-årsjubileerna duggar tätt:

Inte bara var det premiär för SOMMARprogrammen i radio – det VAR verkligen sommar – den berömda getingsommaren.
Hasse Alfredsson fick förmånen att ha sitt Sommarprogram just på 50-årsdagen. Han nämner där sin hustru Gunilla, som jag var skolkamrat med på Magnus Stenbocksskolan.
Han är fyra år äldre än jag, men berättar om samma barndomsminnen med krig, tyskar på Kronborg och inte minst utflykten till Hembygdsparken i Ängelholm med den talande korpen.

Att han och jag under brinnande krig hade vår första riktiga skolutflykt per buss till Ängelholm är ju inte så märkligt
MEN
När våra söner 1966,1969 och 1971 började skolan var det samma resmål! Den talande korpen levde så vitt jag minns 1966, men var död 1971…

På detta kort från 1967 ses sex hembygdsparksresenärer inklusive blogginnehavaren själv….

VVV: Verkligt Vällande Växtlighet

Detta är en bild från juni 1968. Jag sitter i vår trädgård i Rydebäck. Vi flyttade in 15/6-66 när de första atriumhusen som byggdes, var färdiga.

Området var före byggnationerna klassat som ett med Sveriges bästa åkerjord. Det var bara det att matjoden hade inför grundplattegjutningarna skyfflats undan och låg i 5-8 meter höga vallar i utkanten. Det som var kvar och skulle vara vår trädgårdsmylla var ren lera.

Flyttgubbarna, som dagen innan muttrat över alla leksaker som fanns i hemmet och skulle packas in, jublade när de kunde köra in lastbilen ända fram till terassen, släppa ner lämmen och bara rulla in grejorna i vardagsrummet. Det var urlastat på mindre än två timmar och sedan hann de med ett dopp i Öresund innan hemfärden till Borås.

Vidstående bild bör vara från 1967. Då hade vi med hjälp av en trädgårdsmästare som hette Löfström lyckats beså den 1000 kvadratmeter stora tomten med gräs. Löfström brukade gå en runda på ”cementen”, slå ut med armarna och tröstande säga:
Om fem år är maskarna igenom!
MEN
Då bodde vi inte längre kvar.
OCH
Kvaliteten på myllan i vår trädgård här i Viken var inte bättre.
Dock helt annorlunda:
Här var det rena strandmon, helt utan näring och all regnfuktighet försvann på någon timme ner i jordens innanmäte även om det kommit åtskilliga millimeter..

Min kära golfväninna Barbro (1918-2008), i familjen gemenligen kallas Balbol, på grund av mellansonens dåvarande talfel, formulerade sin målsättning:

I en trädgård skall det välla!
Balbol 2000, med den gamle och vårt barnbarn Stina.
(som just varit i Oman, därav klädseln)
Inte vällde det så värst de första 25 åren…

Men det gör det

NU – Äntligen

Slaget vid Svolder

När vi var på hemväg från Österlen i maj passerade vi St Olof.
Att Pilgrimsleden från Medelpad till Trondheim har ett flertal Olofkapell och källor är ju förståeligt – men hur har St Olofskulten uppstått här?

Denne viking är icke att förväxla med Olaf Tryggvasson, som hoppade i havet och omkom när han blev besegrad vid Svolder.
Det har ju rått delade meningar VAR detta Svolder befinner sig.
Vi som vistas vid Skäldervikens stränder och ser Kullaberg, Skö(ä)lden avteckna sig mot horisonten är ju övertygade att det var HÄR – ett logiskt ställe för ett nappatag mellan Danmarks, Sveriges och Norges hövdingar!

Kitsch

I fjor skröt vi :
På söndagen lyckades vi bevista 3 konstutställningar, göra ett besök i Brunnby kyrka och därtill få en glimt av Hästens dag vid Krapperup!
I år blev det, utöver Hästens dag, ”bara” EN konstutställning nämligen

KITSCH:

Det är elever till Odd Nerdrum som ställer ut under denna rubrik. När han för första gången såg en Rembrandt på Nationalmuseum i Stockholm blev han genast tänd på de gamla mästarnas förmåga:
Dette gjorde et så sterkt inntrykk på ham som inspirasjon og avstanden til det modernistiske miljøet som han befann seg i som student ved Kunstakademiet ble mer tydelig.
Det är särskilt spännande att i perspektivet av Anna Odell – debatten åskåda dessa verk.

Det är tydligen fler än vi som gillar återgången till gamla tiders avbildningsskicklighet. Det fanns redan efter en vecka åtskilliga såld – lappar bl.a. på tavlan på bilden till den nätta summan av 136.000!
Vi kände också igen Chardins kopparkanna som morbror Rulle ju kopierat.

Tidningen AXESS hade ett TEMA-nummer om Skönhetens tabu härförleden där man bl.a. kan läsa:
Ur Roger Kimball:”I avantgardets efterdyningar”.:
— Det är ingen hemlighet att mycket, om inte det mesta, av de senaste årtiondenas konst har övergivit skönheten, ambitionen att behaga betraktaren estetiskt. I stället försöker man chockera, väcka obehag, stöta bort, vinna anhängare eller förbluffa. Skönheten har ingen plats i en konst som systematiskt bortser från det estetiska.

”Skönhet” är naturligtvis i sig själv en långtifrån entydig term. I en degenererad eller urvattnad form kan den betyda det blott vackra, och i denna mening är skönhet verkligen en fiende till genuint konstnärligt uttryck. Men skönhet är inte alltid det ”blott vackra” eller behagliga. Man kan till exempel tänka på Dostojevskijs observation i Bröderna Karamazov, att ”skönheten är det slagfält på vilket Gud och djävulen kämpar om människans själ”.

Poängen är att skönheten, i dess högsta mening, talar så omedelbart till oss eftersom den berör någonting i vårt innersta. Förstådd på detta sätt är skönheten något som fångar vår uppmärksamhet och befriar oss, om än bara tillfälligt, från vardagslivets torftighet och ofullkomlighet. När skönheten är som mest intensiv manar den oss att glömma att vi är underkastade tiden och inger en berusande känsla av självuppfyllelse.—-”
Klicka på länken ovan om du vill läsa hela artikeln

Det skall bli spännande att följa den fortsatta debatten!

På sångens vingar….

Vi har nu en liten paus i sällskapslivet. Trädgården har också fått sitt för ett tag så det blir litet tid att ägna vårt osorterade arvegods.
Jag hittar en hel låda, 17 häften med vistexter. De kommer med till visshet gränsande sannolikhet från morbror Gottfrids sterbhus. Han var ju en fena på dragspel och anlitades flitigt som musikant på diverse fester.
den gamle kan alla de gamla melodierna men är sämre på texterna – således tillfälle till uppfräschning

En av den gamles paradnummer är Det var på Capri vi mötte varandra som sjöngs på svenska av Sven-Olof Sandberg, som också hade översatt den engelska texten till svenska. Tyvärr finns ingen inspelning på Youtube utan ni får nöja er med en österrikiska: Greta Keller.

Här kan ni njuta av SOS: Mannen med Månskensrösten

Rättighetsutövning

Beslutsam!

Här är jag, vederbörligen med röstkort försedd, på väg att utöva min rösträtt.

Den första valdag jag minns måste ha varit 1948. Jag var då 13 år. Mina föräldrar gick omsorgsfullt tillväga. Hela familjen klädde sig i finaste stassen och promenerade högtidligen till Konserthuset i Helsingborg, som var vallokal.
Min syster och jag fick vänta i entrén medan föräldrarna sammanbitet äntrade trapporna.
När de återkom samtalade de viskande – politik var inget man talade högt om i barns närvaro.

MEN

Det jag minns bäst är att vi efteråt gick på Högvakten, då stadens innecafé.
Igår var det betydligt mindre uppståndelse
Valresultatet

Majväxt

Om det var svårt i april att välja månadens växt är det ju ändå värre i maj! Det glänsande vädret och årstiden som sådan har ju gjort att jag hittills publicerat åtta olika växter. Då har jag ju ändå avstått från sådana självklarheter som tulpaner, liljekonvaljer, gullvivor och syrener!

MEN
Ett beslut måste ju fattas och efter moget övervägande blir det en nionde:
Gullregn Labunum x wateri
Släktnamnet Laburnum användes redan av Plinius.
Skälet till detta val är att vår resa i österled i det gudomliga vädret fick den gamle att ännu en gång citera Hjalmar Gullberg, en dikt han kunde utantill redan 1955!
Kyssande vind.

Han kom som en vind.
Vad bryr sig en vind om förbud?
Han kysste din kind,
han kysste allt blod till din hud.
Det borde ha stannat därvid:
du var ju en annans, blott lånad
en kväll i syrenernas tid
och gullregnets månad.

Han kysste ditt öra, ditt hår.
Vad fäster en vind
sig vid om han får?
På ögonen kysstes du blind.
Du ville, förstås, ej alls
i början besvara hans trånad.
Men snart låg din arm om hans hals
i gullregnets månad.

Från din mun har han kysst
det sista av motstånd som fanns.
Din mun ligger tyst
med halvöppna läppar mot hans.
Det kommer en vind och går:
och hela din värdsbild rasar
för en fläkt från syrenernas vår
och gullregnets klasar.

Ur :Kärlek i tjugonde seklet (1933)

I Österled VI: Glimmingehus

Glimmingehus 1499-2009
Min första bekantskap med Glimmingehus, var som för många andra i min generation, via Selma Lagerlöfs Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige. Samtidigt som den var läsebok i folkskolan var det när jag kom i kontakt med den krig, så det privata resandet var synnerligen lokalt. Glimmingehus i verkligheten såg jag först på 1980-talet!

Selma Lagerlöfs beskrivning duger än:
” Svartråttor och gråråttor

I sydöstra Skåne inte långt från havet ligger en gammal borg, som kallas Glimmingehus. Den består av ett enda högt, stort och starkt stenhus, som synes milsvitt över slätten. Det är inte mer än fyra våningar högt, men det är så väldigt, att ett vanligt boningshus, som står på samma gård, tar sig ut som en liten barnlekstuga.

Det stora stenhuset har så tjocka ytterväggar och mellanväggar och takvälvningar, att det i dess inre knappt finns plats för något annan än de tjocka murarna. Trapporna äro trånga, förstugorna små och rummen fåtaliga. För att väggarna skola få behålla sin styrka, är endast ett ringa antal fönster upptaget i de övre våningarna, och i den nedersta finnas inga alls, bara smala ljusöppningar. Under de gamla krigstiderna voro människorna lika så glada att få stänga in sig i ett sådant där starkt och väldigt hus, som man nu är för att få krypa in i en päls i smällkall vinter, men när den goda fredstiden kom, ville de inte längre bo i den gamla borgens mörka och kalla stensalar. De ha för längesedan övergivit det stora Glimmingehus och flyttat in i bostäder, som äro sådana, att ljus och luft kunna tränga in i dem.

Att medeltiden ju är à la mode vittnade diverse omkringliggande ”lekstugor” om:

Så var det dags att åka hem till Hotell Svea och den väntande banketten!
Medan vi beundrar den frodiga rapsen kan man ju alltid undra vad Bengt N försöker beskriva!?