Brylcreem

Här får intet förfaras!
När moster Ebba gick bort 1993 och jag tog hand om sterbhuset fanns bland annat denna tub med Brylkräm. Jag förstod den sista tiden att Ebba använde den för att inte hennes åldrande, permanentade hår skulle bli alltför torrt, sprött och småkrusigt. 

Jag har själv användning för den vid enstaka tillfällen….

MEN
Anledningen att jag så ömt har tagit vara på den är huvudsakligen denna:
1945 var begynnelsen på en ny era i stort (=WW2 slut) och i smått = Det civila konsumtionssamhället kunde ta fart igen. Bland annat kunde man/vi fullt ut njuta av att gå på bio. Före TV etc var det ju det stora folknöjet och tillsammans dansbanan den stora datingarenan. Filmförevisningarna följde en noggrann uppgjord ritual:
1. Ringde och bokade biljett
2. Infann sig för att köpa ut, de numrerade, biljetterna. (Om man inte kom fram till luckan 15 min före föreställningen såldes de förbeställda biljetterna. Populära filmer var ofta fullbokade, och köerna till kassan lång)
3. Uppsökte våra platser. Då rullade REKLAMEN. Det var ett fåtal  välkända

 –  MMM Marabou mjölkchoklad, 
 – Hälsan för halsen Bronzol

OCH
BRYLCREME!
4. Förspel  som SF- journalen, kortfilmer med musik såsom jazz och klassiskt med solister som Arthur Rubinstein och Jascha Heifetz

5. Sedan ÄNTLIGEN den riktiga filmen, som ofta bara var 90 minuter lång.

Drunt in der Lobau

Jag håller ju på att sortera alla gamla pappershögar med hopsamlade minnen.
Häromdagen fann jag den här papperslappen, där jag hade nedpräntat texten till Wienersången Drunt in der Lobau som alltsedan jag hörde den på Grammofontimmen givit mig ”ståpäls.”

Numera är vi ju så lyckligt lottade att det bara är att leta fram den på YouTube med självaste Richard Tauber.

Nach dem Ersten Weltkrieg wurde die Lobau als Naherholungsgebiet beliebt. Man konnte mit der (1922 eröffneten und 1970 eingestellten) Straßenbahnlinie 317 (Kagran–Groß-Enzersdorf) anreisen und hier ausgedehnte Wanderungen unternehmen und Badetage verbringen, ohne auf viele Menschen zu stoßen.

1926 schrieb Heinrich Strecker das bald populäre Wienerlied Drunt’ in der Lobau, das 1939, kurz nach Beginn des Zweiten Weltkriegs, Titelmelodie des Films Drunt’ in der Lobau hab’ ich ein Mädel geküsst (Regie: Hubert Marischka) wurde.

An Altarmen in der Lobau etablierte die Freikörperkultur(!), erlaubt oder nicht, in den 1920er-Jahren ihre bis heute bestehenden Treffpunkte.

Jolo

Som framgår av LLL:4 Del 1 och Ida – dagens blogg var det med sorg i hjärtat som vi avstod från Jolos kåserier när vi ansåg oss föranlåtna att säga upp prenumerationen på Dagens Nyheter.

MEN
Nu har jag i högen med gamla tidningsurklipp hittat en av klenoderna. Jag minns hur jag och den gamle fullkomligt vred oss av skratt – liksom honom var Jolo pionjär i den nya mansrollen:
Klicka 2 (två!) gånger på bilderna för läsbarare text.

Höstpyssel

Nu är det dags att lägga undan tropikmunderingen!
I fjor sommar när jag plockade bort sommargarderoben, minns jag att jag att jag tänkte på att jag inte använt mina shorts en enda gång! I år har jag i tre månader inte haft annat på mig, jeans skulle ha varit för varmt…
Dessutom har det ju många dagar varit så gassigt att alla gamla ärvda solhattar kommit till användning!
Parallellt med garderobsstöket har jag ju fortsatt mitt Sisyfosarbete att sortera gamla foton.

OCH
Vad hittar jag väl där?

om inte en bild från Akropolis oktober 1966. Det är moster Ebba i solhatten ifråga och mormor Anna (*1886) på sin efterlängtade första flygresa, elegant, med som jag vill minnas en av moster Elsas hattar!

Ebbas klänning har jag kvar skärpet av – en Horrockses fashion.

När jag nu studerar fotot frapperas jag av att Ebba tydligen klättrat upp iförd trätofflor

Ja di skånskorna.
Här är en bild på mamma Eva vid samma tillfälle!

Lärdomens Lund

Denna bok, publicerad 1985, har väl sedan dess, i 25 år, funnits i vår ägo, och placerats bland böcker som jag skall läsa när jag får tid!
Sedan hände det sig att Födelsedagsbarn 6 när han gick sista året på gymnasiet, började uttala alltmera intresse för en studietid i LUND så jag tog fram den : en lämplig födelsedagspresent!

2008-08-07
LUND verkar vara en spännande plats!

MEN
Jag tänkte:”Det är nog bäst att jag läser den själv först!”
OCH

Den visade sig vara väldigt intressant; samtidigt som den är detaljrik och faktaspäckad – inget man läser ut i en handvändning precis.
Den 12 juli d.å. når mig från den stolte fadren denna

Kungörelse: Erik har blivit antagen till civilingenjörsutbildning i bioteknik vid Lunds tekniska högskola.

Sjungen o. spelen o. jublen o. klappen i händer!

Han är sedan igår på plats!

Jag planerar att överräcka boken den 4 oktober:

”Som portalfigurer till romantikens epok i Lundauniversitetets historia står en värmlänning och en skåning: Esaias Tegnér och Carl Adolph Agardh. En meningsfull slump ordnade det så, att de skrevs in som studenter samma dag i universitetets matrikel:
den 4 oktober 1799.”


Erik, överst på Akademiska föreningens trappa 2007.

Akademiska föreningen invigdes 14 maj 1851.

Det nybyggda tegelhuset blev centralpunkten för nya decenniers, för ett helt århundrades studentliv. Nu startades på allvar lördagssoaréerna med sång och föredrag, tidiga föregångare till nutidens studentaftnar. I stora salen spelades studentfarser liksom andra sceniska framställningar. Samma sal blev lokalen för de festarrangemang som avlöste vardagarnas studiemöda – vi närmar oss den epok som Strindberg kallade jubelfesternas tidevarv. Inom Akademiska föreningens ram återupptogs den nordiska fest för fädrens minne med tungt fornnordiskt ceremoniel, som första gången firats 1845. År 1853 infördes på förslag av Gustaf Ljunggren en fest till Karl XII:s minne med tal, sång och fackeltåg. Tre år senare firades för första gången Tegnérfest den 4 oktober, på dagen för Tegnérs inskrivning vid akademin, med sång vid statyn och ett leve för hans minne. Till festen knöts – som tidigare nämnts – från 1868 ett hälsningsgille för de nyinskrivna studenterna med sång och tal. Redan på det första hälsningsgillet sjöngs den av Fredrik Andersson författade novischvisan, välkänd för många generationer av Lundastudenter.”

Novischvisan:
Melodi: Fredmans sång nr 27 (”Ur vägen för gamle Schmidtens bår)

:/: Novitier, novitier! I dag är dagen glad! :/:
Jag hälsar er alla, kamrater och bröder,
som kommit från öster, från norr och från söder
:/: och väster, och väster, välkomna i vårt lag! :/:

:/: På många, på många slags banor vandren I. :/:
I skolen bli präster, magistrar, jurister,
ocgh läkare, bergsmän – men kameralister
:/: det kunnen, det kunnen I nu ej längre bli. :/:

:/. Till Kuggis, till Kuggis, ett fast förskräckligt hus, :/:
I bören så flinkt på lektionerna löpa
ty I ären talgen, varav man skall stöpa
:/: med tiden, med tiden de klara lärdomsljus. :/:

:/: Men aldrig, men aldrig lektioner – hören I – :/:
och inga kompendier nånsin Er säga,
hurledes man skall rationellt gå till väga
:/: för att man, för att man en god student skall bli. :/:

:/: Den läran, den läran, som ganska viktig är, :/:
hur sången och glädjen och skämtet och gamman
med visdomen trivas förträffligt tillsamman,
:/: den kunnen, den kunnen I endast hämta här. :/:

:/: Här glömmas, här glömmas förtreter och besvär. :/:
När dagen igenom man ärligt har pluggat,
och visdomens frön noga skalat och tuggat,
:/: och svalt dem, och svalt dem, man sköljer ner dem här. :/:

:/: Välkomna, välkomna, novitier än en gång. :/:
På Kuggis stå visdomens skatter att vinna,
men här bland kamraterna skolen I finna
:/: studentliv, studentliv med allvar, skämt och sång. :/:

Text: Fredrik Andersson. Sjöngs första gången vid det allra första Hälsningsgillet på AF 1868. Kuggis = öknamn på Nya Akademin, den byggnad där man tidigare avlade inträdesprov till universitetet.

Utveckling

ELLER

Från vevgrammofon till Youtube!
Jag har ju i länken ovan berättat om mina föräldrars första möte.
Vevgrammofonen ifråga fanns under 40-talet hos min mormor på torpet.

När min mormor dog 1976 tog jag hem den – den finns nu här i Viken på vinden, med tillhörande skivor!

MEN

Redan 1957 hade den gamle och jag skaffat oss en kombinerad radio och skivspelare – Det blev 45-varv och sedan LP- skivor.

På 70-talet kunde vi kosta på oss en Hi-Fi anläggning med högtalare och en kvalitetsskivspelare.
När CD-skivorna på 80-talet tog över, kunde man hitta kg-vis med gamla fina LP- skivor med klassisk musik på diverse loppmarknader –
något som den gamle och jag utnyttjade.

Det är åtskilliga eftermiddagar vi suttit och njutit av att lyssna på Jussi Björling, Elly Ameling, Amadeuskvartetten, Henryk Szeryng, Emil Gilels, Furtwängler och von Karajan för att nämna några.När det gäller den lättare repertoaren har den ju fram till den gamles bortgång varit mera live!

Det här med YOUTUBE har för mig varit en välsignelse!
NU
har jag (förhoppningsvis!?)
lärt mig att lägga ut en musikvideo DIREKT:

Jag börjar med en visa som i Hälsingborg på fyrtiotalet sjöngs mer än Taube och Bellman!
Och vinden drog så saktelig, och nere invid stranden,
där smög en bölja kärleksfullt till snäckan uti sanden.

100-årsfirande

Vi läste i HD om Lerhamns byalags firande av stationshusets vid Krapperup 100-årsjubileum.

Höganäs – Mölle järnväg:
Ur HD:
Efter att badlivet och semestrandet hade ökat på Kullaberg och i synnerhet i Mölle utvecklades traktens turistnäring. En järnväg mellan Höganäs och Mölle anlades 1910 för att tillgodose den alltmer ökande tillströmningen av badgäster. Semesterorten Mölle utvecklades i och med järnvägens tillkomst och turisternas tillströmning. Stationshuset i samhällets södra del byggdes under tidigt 1900-tal. Krapperup fick ett eget stationshus. Det byggdes 1910 i Wienerjugendstil med gul putsfasad. Arkitekter var August Ewe och Carl Melin. Stationsbyggnaden försågs med vänthall, biljettförsäljning och stinsbostad. Strandbaden som också hade ett hotell och blev en något enklare badort på 30-talet, fick en station längs linjen. Stationshuset är en spegelvänd kopia av Krapperups stationshus. En sammanhållen villabebyggelse, varav en stinsbostad, växte fram kring stationshuset. Järnvägsbolaget Höganäs-Mölle gick i konkurs redan 1914 men fortsatte drivas i statlig regi fram till 1963.

Första gången jag kom i kontakt med denna järnväg var via Kullavisan. Den fanns med i min sångbok från Helsingkrona nation och sjöngs med friska tag på IS Kullens midsommarfester på 70-80-talet! Då var det kutym att när refrängen sjöngs, man skulle kroka i arm och gunga, varannan rad åt motsatt håll.

När vi hade DODR här på Björkerödsgårde 2004 ingick den i sånghäftet:


Klicka för viss förstoring!

Texten utgör ett intressant reportage från on dit i Kullabygden 1910
Prinsen är t.ex prins Carl:

” Morbror var en ytterst originell man. Sedan han våren 1906 förlist med sitt fartyg, barkskeppet ”Jupiter” vid den beryktade skeppskyrkogården Salvorev utanför Fårö, gick han i land för gott. Lyckligtvis räddades alla vid skeppsbrottet – det var bara den fina dockan inköpt i England för min mors räkning som följde fartyget i djupet. Signalflaggorna lyckades dock Morbror plocka med sig. Dem fick han god nytta av hösten 1906, för då besökte prins Carl Brunnby, skjutsad dit i bil (Den första bilen i Brunnby.) av friherre Nils Gyllenstierna. Prins Carl hade köpt Stubbarps slott för 60.000 kronor, men när han vid besöket närmare granskade slottet, insåg han, att det skulle bli för dyrt med alla reparationer. Han sålde i sin tur slottet till grevinnan Augusta Lewenhaupt.

Hiroshima mon amour

den gamle 2007-09-11 vid ett sällsamt besök i Lund framför ett av vår ungdoms vattenhål…

Som jag tidigare berättat var vi väldiga på biobesök åren 1956-60 i Lund :

Vi blev något av experter, såg i stort sett alla kobojsare som gavs på biograferna i Lund 1955-60. Det var en avkoppling från tentamensläsningen – Vi bestämde varje kväll att vi INTE skulle gå på bio… Sedan när klockan närmade sig 21.00 SPRANG vi in till sta´n. Det befrämjade om inte annat konditionen.
Sedan fick vi barn och skaffade TV!
De filmer vi sedan sett på biograf kan räknas på handens fingrar!

MEN

EN film, Hiroshima mon amour, såg bara jag.

Det måste ha varit i sommaren 1960. Den gamle var inkallad i Hässleholm och jag var kvar i Lund. Filmen hade ju väckt sensation i Cannes och även fått en Oscar så jag bestämde mig för att gå ensam.

OCH
Det ångrade jag inte!

Tvärtom blev det en av mina stora filmupplevelser, ett faktum som den gamle vid hemkomsten, och fram till sin död fick sig itutat…. Han såg den aldrig och jag har inte sett den sedan den gången
Det blev faktiskt ett skämt oss emellan – det var första och enda gången vi inte varit på bio tillsammans!

När jag nu såg att de gav den på TV passade jag på.

Liksom när det gäller Salaire de la peur där jag skrev –

Om jag minns filmen som gastkramande är den ändå bättre nu!

-så håller det första intrycket och FÖRSTÄRKS av livserfarenheten.

Så här 50 år efteråt förstår jag varför jag blev så tagen av den här filmen!

Marguerite Duras hade jag då ännu inte stiftat bekantskap med. Hon blev bekant för mig först när jag läste hennes Älskaren (L´Amant) som ju kom ut på svenska först 1985.