Skicket att fira ”Tulpanens dag” är jämnårigt med mitt bloggande. Jag har årligen, i samband ”nu är glada julen slut slut slut….”, kommenterat dess fåfänglighet:
2006
2007
2009
2010
Eftersom jag i år redan kostat på mig en nyårsbukett:
Det var ju under andra världskriget. Det drabbade ju Sverige bara indirekt, såsom att det var knapphet och isolering.Det blev inga resor vare sig hit eller dit, utan söndagsnöjet bestod ofta i att vi ledda av pappa Calle vandrade omkring i vår stad Helsingborg. En förmiddag gick vi in på Gamla kyrkogården. Där råkade vi en gammal bekant, som tydligen hade kyrkogårdens historia, som hobby. Han visade oss runt och berättade med hjälp av gravarna och deras inskriptioner hur man t.ex. kunde utläsa 1800-talets dystra verklighet med difteri- och scharlakansfeberepidemier som inom en månad skördade flera offer i en syskonskara.
Sedan gick vi uppför trappan till Nya kyrkogården
Den Gamla kyrkogården blev med åren otillräcklig och en utvidgning måste företagas. I början av 1880-talet inköptes ett ansenligt jordområde på höjdplatån, öster om den Gamla kyrkogården, men skilt från denna genom en mellanliggande tomtremsa samt Prins Kristians gata, som från Eneborgsvägen leder dit upp. Här anlades Nya kyrkogården, den invigdes den 5 juli 1885 av prosten Holjer Witt.
Min far som ju hade ett stort konstintresse visade med rörelse denna pampiga grav för Hugo Birger.
När jag så letar efter en bild på ”det pampiga gravmonumentet” finner jag detta i HD (21/11 2009):
I min barndom fanns ju inte internet. Först efter andra världskriget 1946 började barnbibliotek dyka upp – på vuxenbibliotek var barn inte välkomna annat än i målsmans sällskap. Radioprogram för barn inskränkte sig till Barnens brevlåda.
Vi var ju på barndop i Klosterkyrkan i Lund, inte bara den 29 januari d.å.
När Olof Sundby 1972 blev utnämnd till ärkebiskop berättade den gamle för mig att denne var karlskoging! Inte bara karlskoging, utan han bodde på samma gata som den gamle. När Olof S., f-17, på väg till skolan, gick förbi den lille parveln (f-32) som ofta stod vid grinden, RETADES han varje gång; han blev ärkebiskop ändå!
Jag hoppades att den gamle SJÄLV skulle lägga ut denna blogg – men nu är det förtalt!
 |
| visande min gamla duffels nya liv! |
Jag har ju börjat nedräkningen….Sakta, men dock!, går jag igenom det ena skåpet efter det andra och rensar ut våra liv. Som jag ju oupphörligen påpekar är ju vi trettiotalister starkt präglade av vår krigs-och krisuppväxt så att vi har varit väldigt försiktiga med att kasta ”saker som är bra att ha”.
Det här är mina. De bör vara ”inköpta” 1947 eller 1948 i Huldts sportaffär. Dessförinnan fanns det ju inte läder eller stålvaror av någon kvalitet – det tog lång tid innan man kunde räkna med ”förkrigskvalitet” Som jag berättat åkte vi mycket skridskor på Krematoriedammen och enstaka år frös Öresund så att man kunde åka skridskor i stället för att promenera längs stranden. Jag minns särskilt ett vårvinterlov då vi läroverksungdomar i gnistrande solsken åkte medvind Helsingborg – Viken, sedan gick på the-dansant på Vikens Gästgivaregård för att slutligen ta bussen hem…
NÄR
så barnen infann sig blev det ju åka av igen!
SISTA GÅNGEN:
Allhelgonadagen var en innehållsrik dag. Inte bara var jag på gravsmyckning, gick stavgång på slingan i Pålsjö, utan kl 14.00 var det dags för vernissage på Höganäs museum.
 |
||||||||||||||||||||||
Rolf Hazelius gjorde fyndiga installationer av överblivna vardagsvaror
 Rolf Hazelius född 1935 i Åkarp. Bosatt och med atelje i Starby, Ängelholm ”Fram till 1973 arbetade Rolf Hazelius i Malmö som layoutman och reklamtecknare. Han är en utmärkt tecknare. Känsla för linje och form har han också nytta av i sin egensinniga grafik; han drar förstås sina blad i egen press.  I stora utställningssalen ställde fem kvinnor ut, inbjudna via Simon Arne som motiverar sig så här:
Gertrud för sitt måleri och sina oväntade överraskningar i textila material
Kristinas inlevelsefulla bildberättelser med svarta sparkar och ibland en blomma…
Astrid för sina ofta väldigt avskalade formuleringar om hur det är att vara människa
Lone för sin ekvilibristiska förmåga att avbilda ett moln i stengods så det ser lätt ut.
Yvonne som med sina finmekaniska kunskaper uppfinner nya sätt att visualisera reliefen.
|
På det här fotot från studentbalen ser jag två platser till vänster om mig Britt men trots ivrigt studium inte Lena. Det får vi reda ut….
När jag under femtiotalet var Lundastudent talades det mycket om det nyinrättade Arkivet, och det fanns ofta reportage i Sydsvenskan med fotografier och intervjuer med initiativtagaren konstprofessor Ragnar Josefsson.
Ur Carl Fehrmans Lärdomens Lund:
Som akademisk lärare hade han ambitionen att på olika sätt konfrontera sina elever med nuets skapande konstliv. Han ville bryta den ensidigt kammarlärda traditionen för att ge insikter i det konstnärliga arbetets villkor och väsen. Han skolade sina elever i aktuell utställningsteknik genom att låta dem tjänstgöra vid det till institutionen knutna Skånska konstmuseum. Själv stod han i förtrolig kontakt med sin samtids målare och skulptörer. I deras ateljéer studerade han förarbeten och skisser till de fullbordadeverken; på sina seminarier tog han med förkärlek upp temat om konstverkets födelseprocess i anslutning till konkret material.
Det blev underlaget för det sammanfattande verket Konstverkets födelse, utgivet det ominösa året 1940. Han hade utarbetat en formanalytisk metod för att kunna följa etapperna i den konstnärliga skapelseprocessen. Utvecklingstanken, den stora kategorin i 1800-talets naturvetenskap, har han överfört till det andliga livets område. Men den positivistiska, deterministiska filosofin har övervunnits; Bergsons tankar om den språngvis skapande processen har byggts in i schemat. En slutprodukt av Josephsons studier blev det skissernas museum, Arkiv för dekorativ konst som han byggde upp och inom vars väggar han samlade förarbeten och utkast till monumentalkonst, från Sverige, det övriga Norden och Europa, främst Frankrike.
Skissernas museum består idag av byggnader från fem olika epoker, som alla länkats ihop till en. Den nya tillbyggnaden har slutit samman de gamla delarna till en enhet och skapat en innergård med vackert ljusinsläpp i gallerigången mellan Svenska salen och Skulptursalen. År 2006 vann byggnaden Betongpriset, för det sätt som Celsing behandlat fasaden så att den smälter samman med Westmans skapelse från det sena 50-talet.
Inuti såg det faktiskt nästan likadant ut som jag minns det från tidningsbilderna.
Det var förbjudet att fotografera,
bilden ovan är tagen från internet
MEN
När jag kom till Lund 1953 hade Ragnar Josephson just återkommit till professuren efter att ha varit tjänstledig 1948-51 då han var chef på Dramaten. Han var en färgstark person:
Fehrman igen:
”Vid sidan av Hans Ruin var han den siste paradföreläsaren vid uiversitetet som från sin kateder med effektfull retorik och mäktiga röstresurser trollband en stor publik. Han var en för alla bekant gestalt på stadens gator, i sin magnifika blå paletå avmålad av konstnären Johan Johansson. ”Som en rundbågekyrka med skämtsamma skulpturer på pelarna” skildrar honom Sigfrid Lindström med en arkitekturhistorisk metaforik som fångar något av den yviga och yverborna i hans uppenbarelse.
Sin sista bostad hade han i sena år i samma hus där Strindberg bott under sina guldmakarperiod på 1890-talet.
