som jag redan för ”en femtan år sedan” har måst utöka med en Billy, ligger sedan åtskilliga år
ANNA KARENINA.
När jag nu strävar med mina fyra aprilböcker, där två är på 4-500 faktaspäckade sidor
blev jag inspirerad att FÖRST utöva omläsning av :
När jag nu har fått litet läsro och fortsätter på sid 73/182 finner jag att boken sista veckan ökat i aktualitet genom:
1.Bostonbomberna. Bokens händelser tilldrar sig 1851,men handlar om samma motsättningar som idag återfinnes i Kaukasus.
2. Omar episoden
Detta är den första bok jag för egna förtjänta pengar inköpt!
Det bör ha varit i december 1950. Genom min ingifta morbror Rulle fick jag ett vikariat som yngste medarbetare i Killbergs bokhandel för att framför allt på barnavdelningen sälja och slå in julklappsböcker.
(Jag fick särskild utbildning i denna konst – det gällde inte bara att göra snygga paket – det var viktigt att det inte gick åt för mycket dyrt julpapper också )
Det var bråda dagar. Efter stängning kl 18.00 skulle vi ju stämma av kassan, städa upp och ställa i ordning bokutbudet för nästa dags anstormning. Julafton var vanlig arbetsdag och det tog extra lång tid att avsluta arbetet eftersom det ju följde två helgdagar. Vi vikarier avslutade vår anställning och fick vår lön!
slog jag på stort och gav mig själv i julklapp Tolstojs bok à 2.65.
Sedan minns jag att jag i mellandagarna läste den
som jag för första gången tillverkade hemlagad kola!
Varje gång jag sedan sett den i bokhyllan har lukten och smaken av denna kola,
som var synnerligen god och lagom seg, vattnat min mun.
Däremot minns jag inget av handlingen!
Den startar 1851, behandlar händelser under det s.k.Kaukasiska kriget där ju Leo Tolstoj själv deltog.
Ur Wikipeda:
Då han var 16 år gammal, 1844, började han studera juridik och orientaliska språk på Kazanuniversitetet, men han avbröt studierna 1847 och återvände till familjegodset. Därefter tillbringade han mycket tid i Moskva och Sankt Petersburg. Omkring 1851 hade han dragit på sig stora spelskulder och åkte till Kaukasus med sin bror och anslöt sig till den kejserliga ryska armén. Det var vid denna tid som han började att skriva.
Hans förvandling från en utsvävande och privilegierad socitetsförfattare till den andliga icke-våldsanarkisten, som han blev i senare delen av sitt liv, berodde dels på hans arméerfarenheter och dels på två resor runt om i Europa 1857 och 1860–61. Andra som gick samma väg var Aleksandr Herzen, Michail Bakunin och Peter Kropotkin. Under ett besök i Paris 1857 bevittnade Tolstoj en offentlig avrättning, en traumatisk upplevelse som skulle komma att påverka honom genom hela livet. I ett brev till vännen Vasilij Botkin skrev han ”Sanningen är den att Staten är en konspiration, skapad inte bara för att utnyttja, utan först och främst korrumpera sina medborgare … Hädanefter ska jag aldrig tjäna något styre någonstans.
Mikhail Semjonovich Vorontsov
Hadsji Murat är hans sista roman utgiven 1912. Se länk för handlingen.
Denna kortroman på 182 sidor uppvisar hela Tolstojs mästerskap:
– genom sina naturskildringar
– skildring av krigets BÅDE fasor och men också för unga uttråkade adelsmän män inledningsvis stimulerande utmaningar.
– På ss 105 – 122 finns ett synnerligen elakt porträtt av tsar Nikolaj I (delvis censurerat vid den första utgivningen!)
– skildringen av ” bergsborna” och deras seder, klanstrider och hedersuppfattning (se ovan)
Just när jag läste om Hadsji Murats ”överlöpning” till ryssarna var ”Omar”-debatten högaktuell i medierna. Därför fäste jag mig särskilt vid Tolstojs skildring av mötet mellan HM och befälhavaren för den ryska garnisonen:
”Sedan han lyssnat till tolkens översättning, såg Vorontsov på Hadsji Murat, och naiben å sin sida såg Vorontsov rätt in i ansiktet.
De bägge männens blickar möttes, och de sade varandra mer än vad ord kunde uttrycka. Framför allt sade de något annat än tolkens ord. Utan ord sade de varandra rent ut hela sanningen. Av Vorontsovs blick framgick, av att han inte trodde ett enda ord av det som som Hadsji Murat sade, ty denne var fiende till allt ryskt och det skulle han alltid förbli. Nu hade han underkastat sig bara för att han inte hade något annat val. Hadsji Murat förstod bara alltför väl blickens stumma språjk, men gav likväl försäkringar om sin tillgivenhet. Hans blickar sade, att gubben borde tänka litet på döden och inte bara på krig och att han var en gammal räv, som det gällde att vara på sin vakt mot. Vorontsov kunde läsa naibens tankar, men sade honom ändå vad som han ansåg vara lämpligt med hänsyn till krigslyckan.”
Hadsjis främste rival
PS: Se dagsaktuell artikel i SvD
Det var inte Stalin som började…
