Det har inte undgått den flitige besökaren på denna blogg att jag har stort utbyte av grannskapet till Märta Braun
Under de mörka månaderna har vi underhållit varandra med att berätta om våra tidigare liv. Jag har därvid bl.a. fått låna ovanstående bok.
Den berättar om hennes farfarsfarbror Nils Larsson i Tullus:
” Nils Larsson i Tullus (1822-1896) är en av de fantastiska män som lade grunden till den svenska framgångssagan mellan 1870-1970, ett sekel då Sverige gick från att vara ett av Europas fattigaste länder till att vara ett mönsterland i välfärd”
Boken är sammanställd av Håkan Larsson, centerpartistisk riksdagsledamot för Jämtland, som genom ingifte kommit att ingå i klanen.
Nils Larsson var mellan 1850-1878 riksdagsman för Jämtland. 1850-66 i den gamla ståndsriksdagen i bondeståndet 1862 – 66 dess TALMAN.
(Detta innebar att han ej längre kunde vara ordinarie utan brodern Olof, Märtas farfarsfar!, gick in som ersättare, )
Redan från början var han aktiv i riksdagen med en liberal agenda bland de mestadels konservativa bönderna.
”Det låg i Nils Larson och Bondeståndets intresse att driva på utvecklingen i liberal riktning och avskaffa ståndsriksdagen. Som talman kunde Nils Larson påverka regeringen med Louis De Geer och Johan August Gripenstedt. Under åren då Nils Larson var talman skedde mycket i svensk politik. En ny strafflag antogs, total näringsfrihet infördes, en modern banklagstiftning kom till med mera.”
Det är mycket intressant att ta del av hur det vi efter 1866 års riksdagsbeslut och sedan unionsupplösningen 1905 anser som självklart, länge stötts och blötts under sega förhandlingar.
Och under vilka personliga uppoffringar sedan:
Det fanns ju inga järnvägar – resan till Stockholm tog 14 dagar i anspråk. Det var visserligen ej riksdag varje år, men någon hempermission var ej att tänka på, det skulle ju inneburit minst en månads bortovaro. Riksdagen jobbade tills den var färdig – det kunde någon gång innebära oavbruten Stockholmsvistelse i ettochetthalvt år!
Talmansmor var också en dugande person!
Det positiv med boken är att man får en initierad beskrivning av vilka frågor som varit under debatt och beslut från 1830 och framåt.
MEN
Jag saknar emellertid
”den lilla världen”.
Kanske en förklaring?:
”Talmannens eget arkiv har tyvärr skattat åt förgängelsen;det brändes upp i Tullus 1908 i samband med att sonen Olof Nilsson Lindgren avled i TBC. De efterlevande var rädda för att smittan fanns kvar i de gamla papperen. —- Sannolikt gick Nils Larssons omfattande bibliotek upp i rök vid samma tillfälle!”
Tänk så mycket intressant det trotsallt (se ovan) finns i hyllorna bortikring…
