Vi har ju varit med om
Örnrunda utan örnar!
Det blåste rejält så de flesta fåglarna hade flytt fältet, eller snarare Skälderviken.
MEN
Vi har ju så trevligt på våra möten.
vilket visas på denna bild som är hämtad från Erics fotoblogg
Lena Nordahl övergick till att plocka blommor, bl.a. rölleka vilket fick mig att berätta om mitt förflutna som brännvinskryddare. Boken ovan införskaffades till hushållet 1972. När jag nu läser förordet är det så ljufligt skrivet att jag förmedlar det in extenso:
År 1920 satt en halländsk bonde, född på 1830-talet, och berättade för mig hur han brukade krydda brännvin förr i världen. Det gav mig en tankeställare, och jag började fråga ut gammalt folk inte allenast hur man levde, vad man åt, utan även hur man kryddade sitt brännvin. Snart började jag experimentera för att få en personlig uppfattning om resultatet av kryddningen. Till sist sände Nordiska Museet och Lunds Universitets folkminnesarkiv på mitt förslag ut frågelistor om hur man kryddade brännvin förr, och sen fick jag del av materialet. Så läsaren förstår att det ligger mycket gammal lärdom – inte min, men andras – bakom denna bok, mycken örtakunskap, läkekunnighet och trolldom. De gamles hälsodrycker och kärleks- och trolldomsdrycker skola uppenbaras för den vetgirige läsaren.
Under årens lopp ha många vänner från Sverige, från grannländerna och från fjärran länder i världen suttit bänkade vid mitt bord uppe på den gamla borgen och prövat resultatet av mina mödosamt hopsamlade recept. Smak och färg och doft ha stannat i minnet, och det har hänt att jag åratal efteråt fått brev från allvarlige lärde män, som bett mig skriva en bok om hur man ska krydda brännvin. När jag nu gör det, vill jag hoppas att läsaren ska studera ämnet ordentligt, så han får samma nöje av denna vetenskap som mina vänner och jag haft. Han kommer att få gott och hälsosamt brännvin, förnämligt doftande brännvin och sällsamt vackert brännvin. Körvelns blad, johannesörtens blomma, enens bär – allt ger smak, doft och färg.
Och så lär man sig snart att brännvinet blir ofantligt mycket bättre om det lagras i många år. Det ska man också göra.
Det är nyttigt för karaktären.
Tack till —
Varbergs slott i oktober 1947
