Jag har ju genom åren, med start när jag i gymnasiet läste Buddenbrocks,
varit djupt engagerad i Familjen Manns öden och äventyr, senast här på bloggen:
Thomas M.:s bok om Wagner
I gårdagens SvD handlade Understreckaren
om densammma
NU
När jag är billös,
Det har varit mycket med resande som hindrat både läsandet och dess rapportering.
DOCK
Det finns ju böcker som är ”lagom” att medtaga som insomningslitteratur.
Exempelvis ovanstående.
Som framgår har jag omhändertagit den när den utrangerades från Sjukhusbiblioteket,
troligen någon gång tidigt nittiotal.
Herbert Tingsten (1896-1973)
var ju chefredaktör för Dagens Nyheter 1946-1959.
Jag var då 11-24 år gammal. Min far och morbror Rulle berörde under de regelbundna söndagsmiddagarna Tingstens politiska debatt
”Som chefredaktör för Dagens Nyheter blev Herbert Tingsten känd, som en av Sveriges mest debattvilliga och obarmhärtiga ledarskribenter genom tiderna, men också som en av de retoriskt säkraste. Han angrep såväl kungahuset som statskyrkan och boxningssporten, han drev kampanj för Sveriges anslutning till NATO och förespråkade ett svenskt kärnvapen. Tingsten tvekade inte att sätta vänskapsband på spel för principernas skull. Exempelvis gick han i en serie ledare till häftigt angrepp på vad han menade var FN:s ”hyckleri” och flathet för diktaturer, vilket ledde till att hans vänskap med Dag Hammarskjöld fick ett slut.”
Efter avgången skrev han sina memoarer i fyra band. Dessa har jag ej läst, men följde via tidningsläsande debatten som utmynnade i:
Efter sin tid som chefredaktör angreps Tingsten av sin efterträdare Olof Lagercrantz, vilket ledde till att han bröt förbindelserna med tidningen.
1970, utkom ”När skymningen faller” som överraskade kritikerna genom att uppvisa en helt annan sida av Tingstens personlighet. Därför blev jag nyfiken när jag fick tillfälle att förvärva den
OCH
Den är således nu, som nr XV, läst och begrundad.
På försättsbladet:
Det mörknar över vägen,
det börjar bli tungt att gå,
och tunga bli alla tankar
när skymningen faller på.
(Hjalmar Söderberg: Det mörknar över vägen)
Boken inleds med en anteckning:
Bern 10 februari 1968.
HT har då fått sin ”dom”, den synnedsättning han gått på kontroll för sedan 1958 hade tagit ett språng, han måste nu räkna med att han inte längre kan läsa böcker.
”Det var en hård chock för oss Förtvivlan var till en början överväldigande, en avgrund låg framför mig. Jag kunde inte gråta. Gerds (hustrun) försök att trösta mig var utan effekt: hon var för en gångs skull utanför, en av de andra, normala, som inte levde i skräck. Min enda tanke efter den första och avgörande undersökningen i förrgår var att snabbt nå en lindring genom bedövning, alltså en ordentlig whisky. Men redan vid middagen och rödvinet kom en förändring. Jag började liksom i annan del av mitt huvud att fantisera om en utväg, ett litet liv vid sidan om min fruktan. Jag skulle skriva om vad som hänt mig, utnyttja ångesten och ställa den i min tjänst, till en del besegra den.”
Den lilla volymen om 200 sidor blir så till under två år. Sista anteckningen anges
Roquebrune 25 mars 1970
” Då jag skriver de sista av dessa notiser, tror jag att jag är på bättringsvägen i fråga om det lidande som den dåliga synen givit mig. Inte så att ögonen blivit bättre. Men dels att jag hoppas att jag inte skall bli sämre; sedan ett år tycks det mig sjukdomen vara stationär och jag anser det möjligt, och ibland sannolikt att processen som den israeliske läkaren antog, nu är fullbordad och att jag således får behålla den syn jag har. Dels så att jag börjar vänja mig vid min olycka.”
Dagboksanteckningarna omfattar de mesta: Det lilla livet bland grannar och affärsidkare i Roquebrune invid Menton, hans funderingar kring liv , åldrande och död, politik, men mest reflexioner efter den högläsning som beskärs honom genom hustrun.
Det är åtskilligt: Tideström, Stirner, Wilde, Annunzio, Schack, Gide, Barrès, Dostojevski, Runeberg, Thomas Gray, Tolstoj, Marx, Rydberg, Hjalmar Söderberg, Bo Bergman, Baudelaire, Alan Paton, Elsa Brändström,Stalins dotter Svetlana Allilujeva,;
Han avslutar med en genomgång och därefter jämförelse mellan en del brevväxlingar
– Strindbergs brev
– Bo Bergmans och Hjalmar Söderbergs brevväxling
– Breven mellan Heinrich och Thomas Mann och
– Breven mellan Thomas Mann och Herman Hesse.
… för att avsluta med litet Proust!
Sid 167: Med tanke på arten av min läsning finner jag mina prestationer aktningsvärda, men inte på något sätt märkvärdiga. Genomsnittligt under trettio eller fyrtio år drygt 100 sidor, med låt oss säga 2000 bokstäver på sidan, har varit dagens ranson. Det blir 40 000 sidor om året eller bortåt två miljoner sidor under min livstid. …
Ja , där ligger man ju i lä!
Det underbara är att hans kommentarer till all denna litteraturkonsumtion är så lättsamma, samtidigt som de är pregnanta och tänkvärda.
Boken har varit ett nöje att läsa och rekommenderas.
Man känner sig upplyft och upplyst!
Han hade verkligen
Sense of coherence!
Pergamon på Museuminsel hade jag redan sett – och ungdomarna verkade inte särskilt angelägna.
Förra gången kom vi inte till Charlottenburgs slott där DÅ Nefertiti befann sig.
Var hon var nu var något oklart – över huvudtaget håller de på att sortera ”kvarlåtenskapen” från WW2 och kalla kriget med DDR och muren så att Berlin åter ska fungera som EN stad.
SÅ
Vi beslöt att uppsöka det ”nyöppnade” (2006)
Deutches Historisches Museum
Vi promenerade från närmaste U-bahnstation och passerade Bebelplatz:
